Sigrid på Pottan

Det är kallt, kallt, kallt! Det känns faktiskt rätt meningslöst att försöka få något vettigt gjort utomhus, så jag har bestämt mig för att bara "överleva" - och inte ha dåligt samvete för det.
Sista veckan har vattenkran/ledning i stallet visat sig vara sönderfrusen 2 morgnar i rad, då vi väl lyckats tina upp vattnet. Tur att det funnits kompetens på plats för att snabbt få stopp på flödet då.

Den nya strykarkatten är kvar och det verkar råda en  viss balans mellan den och de båda i lagården - kanske nödvändigt i kylan. Nu har jag i alla fall lyckats få ett foto på honom. Så känns han igen som saknad så är det bara att höra av sig...



Lilla katten Stina kunde råkat riktigt illa ut i fredags-lördags. Hon saknades på eftermiddagen och hittades inte trots letande. Så vi antog att hon dragit sig undan till något för oss okänt gömställe. Vi var i alla fall säkra på att hon inte hade kunnat smita ut. Vid midnatt hade hon fortfarande inte dykt upp och jag beslöt att leta lite till - var rädd att hon kunde fastnat eller gjort illa sig någonstans. Men hittade ingen katt... Rätt som det var gjorde bror Sune med stor iver utfall mot elementet under ett fönster, och jag hörde att det kom ljud därifrån. Men hittade ingen katt som fastnat. Sedan insåg jag att ljudet måste komma utifrån, där verandan är. Så jag öppnade ytterdörren och förväntade mig att någon av de stora katterna skulle vilja komma in. Men ingen katt kom. Men efter en stund så kom Stina och gick in genom dörren!!! Så på något sätt hade hon kommit ut ändå. Hon måste alltså varit ute i kanske 10-12 timmar. Nämnas kan att det var ca -20 grader ute och innan natten var slut hade temperaturen sjunkit ytterligare några grader - den kallaste natten hittills i vinter. Så man får väl vara evigt glad att det slutade så bra trots allt. Småkatterna har annars inte fått komma ut ännu.
Jag anar nog varför hon så gärna ville gå ut. Väl inne förlustade hon sig gladeligen med sin bror. Det verkar alltså som om fröken löpte. Katten hade alltså just fyllt 5 månader och väger kanske 2 kg! Och ute hade hon säkert fått sitt lystmäte, minst 2 herrar i lagårn. Så det får väl bli resa till veterinären snart nog...

Har överlevt ett nyår utan vare sig internet eller fast telefon. Sen eftermiddag 29 december dog det och först igår eftermiddag var det någorlunda återställt igen, efter mer än en vecka. Dessbättre fick vi i alla fall behålla elen sedan en bilist krockat och knäckt en av de stolpar som leder strömmen till oss, även det för någon vecka sedan. Sambon fick rycka ut med traktor och dra loss bilvraket...
Medan jag varit utan uppkoppling har jag jobbat med att uppdatera min hemsida, så nu finns ett antal, om än inte pinfärska, så i alla fall nyare bilder att beskåda av mina små älsklingar.
Vad som ännu inte fastnat på bild är den nya strykarkatten som verkar ha bestämt sig för att slå ner bopålarna här. En tam och social liten herre, men jag är lite orolig för att han ska ställa till oreda i kattbeståndet. Han har intagit lagårh och verkar ha tryckt undan de båda kastlösa (dvs oberörbara, tillåter inte att man rör vid dem) 13-åringarna som huserar där. Är det händelsevis någon i grannskapet som saknar sin katt, en bruntigrerad och lurvig sak med vita tassar och vit strimma på nosen, så kan han finnas här.
Ute är det full vinter och kallt, kallt, med snö så det räcker och blir över. Det känns som det mesta av uteaktiviteterna får vara  vilande tills vidare. Saknar att man inte kan gå i ide.

Den här veckan kom vintern och det med besked! Sista dygnen har det varit mellan 10 och 20 minusgrader och ´flera decimeter snö har fallit. Jag har avhållit mig från hästaktiviteter sista dagarna, det har varit kallt och jag har haft annat att göra, även om det var synd att jag inte kom ut igår då det var riktigt trevligt på dagen. Fast det är en särskild utmaning att ge sig ut på hästryggen när det är snö och man knappt ser något. Allt blir vitt, vitt och i måndags tappade jag bort mig ordentligt ett tag - ingen ska inbilla sig att det är enkelt att leta sig runt i omgivningarna när man är i min situation - snö eller inte.
Senaste dagarna har i hög grad ägnats åt julpyssel - bakande och godistillverkning.
Kattungarna växer och frodas och Sune von Bus lever upp till namnet. Idag gjorde han er räd i skafferiet och bl a en äggkartong åkte ner, med ett antal trasiga ägg i en smet på golvet som resultat.
Annars så saknar vi gamla katten Glufs-Glufs, som vi inte sett till på över 2 veckor nu. Inte likt honom att  vara borta så länge så här års, så vi tror inte att vi får se honom igen... 11,5 år var han.

 

Så här såg det ut igår.




Glufs-Glufs i oktober i år.

Kanske är det dags för ett litet livstecken?
Jag har varit ute med min stora ponny lite efter vad omständigheterna inbjudit till. Efter en lång mild november med skapligt mjuka vägar där det känts rimligt att rida lite fortare, så har det varit några dygn med frost och minusgrader, med hårda hala vägar som resultat. Mängden dagsljus är en annan faktor som har betydelse. Dessutom har ett antal markägare i grannskapet roat sig med skogsavverkning under några veckors tid, och det har påverkat var det känts lämpligt eller mindre lämpligt att ta sig fram.
Men jag har trots allt gjort mina turer tämligen regelbundet, även om de planerade vägsträckorna ibland fått ändras under gång. Det hände t ex då ljud från skogsmaskin igång alldeles intill oss kompletterades med brak av fallande träd. Har man inte full visuell koll på omgivningen då, så väljer i alla fall jag att ta en annan väg.
Igår blev det en sväng i skritt på hårda, frostiga vägar. Då vi skulle ut på en större väg ifrån en mindre hördes ett förskräckligt oväsen från en maskin någ nstans i omgivningen. Som tur var så väntade vi en stund, för maskinen visade sig vara en vägskrapa som snart skulle passera med buller och bång. För säkerhets skull så väntade vi ett tag till, för den händelse ytterligare monster skulle vara i faggorna. Det lät i alla fall lugnt, så vi vågade oss ut på den större vägen i riktning efter vägskrapan. Efter en stund hörde jag att en bil kom bakifrån och när den var strax bakom insåg jag att det var en lastbil, fast hur stor kunde jag inte avgöra. Min kära ponny är i regel bussig med personbilar, men tung trafik på smal väg är vi inte så vana vid. Så det blev lite panikkänsla, jag hoppade av för säkerhets skull och försökte hitta ett sätt att komma av vid sidan av vägen samtidigt som monstret kröp bakom oss. Inte så enkelt när man inte ser och vägen kantas av diken. Dessutom kom en annan bil och mötte oss. Hur som helst så lyckades jag hitta en lite väg som ledde av från den väg vi befann oss på, och vi kunde gå in ett par meter och låta trafiken passera. Inte för att jag kunde uppfatta i detalj vad det var som kommit bakifrån, men stort och långt var det. Nåja, det får väl ses som miljöträning.
I vanlig ordning blir det inte så mycket i bildväg att visa upp när man inte har någon som hanterar kameran åt en. Men en liten bild på Myristica, 2,5 år i hagen då det var sol häromdagen kan jag väl bjuda på.

Kattungarna växer och frodas, och jag tror att de trivs rätt bra också. I efternamn heter  de von Bus af Berget, och åtminstone Sune gör med råge skäl för det namnet. Han försöker smita ut så fort tillfälle ges. Och han klättrar eller hoppar upp på axeln på mig. Nog för att jag har varit med om att många katter gjort det tidigare, men Sune använder mig sedan som språngbräda för att komma ännu högre upp (exempelvis på spisfläkten, kylskåpet eller någon dörr) och det har jag inte varit med om tidigare. Han tar sig även upp på hatthyllorna! Fråga mig inte hur, men en gissning kan vara att han klättrar på kläderna som hänger där.

I Corren gick att läsa häromdagen om katter av rasen Russian Blue, att de är korthåriga och busigare/livligare än andra katter. Kan undra om det finns Russian Blue bakom dessa båda?

Kommer att tänka på ett par äldre grannar som skaffade kattunge då de blev utan katt för några år sen. Vi hade rätt roligt åt att de var så totalt främmande för hur en normal kattunge beter sig. som att klänga i gardinerna etc. "Vi har då aldrig haft någon katt som varit såhär tidigare". Nu är jag beredd att säga precis detsamma själv, vad gäller Sune von Bus af Berget!

En klyscha som brukar uttalas med viss ironi, men faktum är att just nu menar jag det verkligen.
För alla er som ser är det självklart att ni kan ta del av all information som flödar omkring oss. Jag och många synskadade med mig (och kanske även dyslektiker?) kan bara drömma om det. Jag tänker på allt som INTE ges ut i ett format som vi kan tillgodogöra oss. Facktidningar och facklitteratur är väl bara några exempel på sådant som vi förväntas ha noll intresse av, och alltså saknas denna info på media som vi kan tillgodogöra oss.
Ett exempel för min del är förstås allt som rör häst, från avel till allmän hästhållning och sport. Men givetvis finns mycket mer som jag gärna skulle hållit mig uppdaterad om. Man känner sig rätt utestängd i största allmänhet och kan inte alls hänga med i utvecklingen på ett sätt som man skulle önskat.
Men ibland kan man ändå få en och annan positiv upplevelse. Från vännen Anette i Ronneby damp artikeln om Frederiksminde-stuteriet som var i Ridsport för mer än ett halvår sen, ner i mailboxen härom veckan. En artikel jag verkligen velat läsa men inte haft möjlighet till det. Den var scannad i jpg-format. Med programvara jag fått från syncentralen kunde jag enkelt, med ett enda musklick, konvertera filerna till läsbara pdf-filer, som min talsyntes sedan läste upp för mig med förvånansvärt gott resultat. Jag blev riktigt imponerad. Och tack till Anette, som tagit sig tid att scanna och förse mig med artikeln!
Annars så undrar jag när vi som inte själva kan läsa tryckt text, även vi ska få möjlighet att läsa ALLT som publiceras. I och med att praktiskt taget allt som ges ut numera  någon gång i produktionskedjan föreligger i digitalt format så borde det vara tämligen enkelt att åstadkomma. Men så länge som de som styr inte tänker längre än näsan räcker så händer väl inget antar jag...

Idag har jag varit med hästarna rätt många timmar. Hovslagaren kom på morgonen, Pottan fick nya skor och vi testar även snösulor fram. Något jag inte har erfarenhet av sedan tidigare. så jag hoppas att de ska fungera bra oavsett om det är snö på marken eller inte. De små fick även de sina hovar översedda.
På eftermiddagen blev det så en liten sväng på Pottan. Det har varit lite stiltje den senaste veckan eftersom hon varit en framsko kort. Nu fick det bli en snabbis innan det blev för mörkt. Inget märkvärdigt men det kändes så bra att vara ute på vägarna igen och jag tror att min ponny tyckte ungefär detsamma.
Pottan är nu lite klippt, det har gjorts med hjälp av grannen Lillan och det tackar vi så mycket för! Så nu kan vi "blåsa på" ute utan att det resulterar i en  jättesvettig häst.

I förrgår var vi inne i Norrköping och hämtade hem 2 små kattungar, 3 månader gamla. Förhoppningen är att de ska anpassa sig till livet på landet och införlivas i kattkollektivet.
De heter Signe och Svante, den senare kan vara en liten flicka, det är inte kollat med säkerhet ännu. Signe är en tuffing som börjat acklimatisera sig, hon busar runt och morrar åt de stora katterna, av vilka ingen visat aggresion eller "burit tass" på de små ännu, det har stannat vid lite morrande om Signe tagit sig för stora friheter.
Svante är en riktig blyger, som mest gömmer sig under soffan och ibland får tas fram av oss för att få lite mat och social träning. Igår satte han/hon myror i huvudet på oss genom att försvinna, och trots idogt letande av de som kan se, så hittades inte katten. Men efter ett dygn, alltså i morse, så fanns blyger på plats under soffan igen. Ett  verkligt mysterium!


Signe, precis anländ till Roka mosse



Svante, som ännu inte vågat lämna transportburen. Efter någon timme lyftes han ut.

Idag har jag varit inne vid SRFs (Synskadades Riksförbund) lokal i Norrköping, varifrån Radio Östergötland sände större delen av förmiddagen. Dom ville ha MIG med i direktsändning också, och det var jag ju inte alls förberedd på. Så det blev väl som det blev. Att jag inte skulle klara att läsa punktskrift spontant, bara "så där", hade jag kunnat tala om på förhand...
Nu ska jag i alla fall försöka lyssna på det hela i efterhand, om internetanslutningen behagar vara så snabb så att det går någorlunda. Trots att jag var på plats nästan hela tiden så är det mycket som gick mig förbi av vad som sändes.

Idag har jag blivit kontaktad av arbetsförmedlingen igen. De föreslår att jag ska vara med på en vecka i Uppsala som går ut på att peppa mig m fl synskadade för arbetsmarknaden... Vad ska man tycka?? Ska sånt behöva ta en hel vecka i anspråk?? Sen kan det inte hjälpas att jag rent spontant känner att problemet snarare är arbetsgivarnas ovilja/ointresse/fördomar som innebär hinder för såna som jag att få en anställning. Så varför inte ordna en veckolång kurs eller konferens för dessa istället, som går ut på att funktionshindrade inte ska diskrimineras på arbetsmarknaden?

Dagens sväng på Pottan gick förbi granngården Hagsätter. Där finns gott om saker och djur som Pottan älskar att försöka inbilla mig att de är livsfarliga. Så desto bättre att utnyttja dessa som lite miljöträning. Idag gick det riktigt bra att ta sig förbi alla farligheter inkl gårdens 3 (tror jag) täckta hästar i hage intill vägen, som intresserat följde oss. Vi fortsatte sedan ända till nästa vägskäl innan vi vände och passerade allt en gång till på vägen tillbaka hem. Ingen gång hoppade jag av "för säkerhets skull"!
Igår tog jag mig i kragen och gick en promenad med Pottans lillebror "Nillsson", 2 år. Han gick snällt med och mopsar sig inte så ofta numera, han verkar ha insett att det inte är någon idé. Generellt brukar han gå på riktigt bra när man är ute, verkar vara nyfiken på vad som ska komma härnäst. Däremot kan han bli lite stökig om man vänder och går samma väg tillbaka - inget nytt att se den här gången ungefär, då får man försöka roa sig med lite bus istället.

Även om jag inte skrivit så mycket så fortsätter jag att aktivera mig med Pottan tämligen regelbundet. I lördags kom Elin och hon hade med sig sin egen ponny "Tjejen". Vi tog en rejäl runda tillsammans på våra springare, och Helena gick med oss. Inte helt fel för mig att få sällskap av några med fungerande ögon - tack så jättemycket, Helena och Elin! Tur med vädret hade vi också, men tyvärr finns inga foton att lägga ut. Det får istället bli en bild på 2-åringarna Stellaria och Corylus (Pottans lillebror) tagen häromdagen.

Har annars skvallervägen fått reda på att nya grannar är på väg att flytta in inte långt härifrån, och upptäckte att de bloggar om sin flytt. Har till och med etablerat kontakt via webben - kanske kommer vi att försöka rida ihop så småningom? Deras blogg heter "Mikaela och Jonatan samlar vuxenpoäng".

Jag är inte den som i normala fall "tycker" offentligt om politik. Men efter att ha satt på radion och fått höra (ja, jag må ha mina fysiska brister men min hörsel anser jag fortfarande vara jämförbar med övriga Svenssons, och även om jag emellanåt får känslan att min näst intill obefintliga syn får vissa i omgivningen att betrakta mig som närmast förståndshandikappad eller åtminstone mindre vetande i allmänhet så tar jag mig ändå friheten att uttrycka vad jag vill) vem som utsetts till årets fredspristagare, så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det är nu inte första gången som den norska fredspriskommittén ger exempel på att verka vara totalt intelligensbefriad, men ändå...
Bara en liten reflektion av en bastard med norskt påbrå.