Igår hittade jag det här inlägget på HWSS-bloggen. En artikel, som handlar om hur djuruppfödare ofta ser på ärftliga defekter som dyker upp hos deras djur citeras. Även om det främst är hunduppfödning som nämns, så går texten utmärkt att applicera på andra djurslag. Det är hur som helst mycket intressant läsning.
Inlägget nämner också det faktum att i en del länder är det reglerat i djurskyddslagstiftningen att det inte är tillåtet att avla hur som helst på individer som bär på gener som orsakar defekter. Sverige är ett sånt land.
Jag läser också att det fortfarande saknas 3 500 USD för att kunna starta den andra fasen av genforskningen. Donationer behövs alltså fortfarande.

Senare igår kunde jag läsa på connemara.nu att de just sänt iväg vad de hittills lyckats samla in här i Sverige. 1 000 USD blev det, så nu saknas förhoppningsvis inte "mer" än 2 500 USD. Ett steg på vägen trots allt.
Tack till de svenskar som bidragit! Kan man våga hoppas på att det inspirerar en och annan ytterligare uppfödare att ta sig ut ur den psykologiska bubblan och kanske vilja bidra till en säkrare framtid för sina kommande uppfödningar?

Det har lagts ut aktuella bilder på ett av de "fall" vi har i Sverige. En import visserligen, men har det så stor betydelse i sammanhanget egentligen? Vi har samma blodslinjer över hela världen och problemet finns i en mängd olika linjer och kan alltså ses hos skenbart ganska obesläktade ponnyer. Ägarna till ponnyn med hovarna på bildena har dessutom lyckats importera TVÅ fall samtidigt. De har slitlt med dessa hovar i över ett år utan att förstå vad problemet egentligen handlar om. Nu vet de mer, men sliter fortfarande med stora och påkostade insatser, och skenbara framgångar som ofta följs av bakslag. Något som känns mycket välbekant för de flesta som själva har erfarit HWSS hos sina hästar. Bilderna kan ses på connemara.nu.

I USA har en medlem av Connemara Pony Research Group varit inbjuden att tala om problemet för Connemarasällskapet där. Jocelyn Davies presentation blev mycket uppskattad och hade någon haft sina tvivel innan, så försvann de nog då. Mötet röstade igenom att bidra med 2 500 USD till forskningen från en fond föreningen har.

Mot bakgrund av detta kan jag inte låta bli att undra över vad Svenska Connemarasällskapet håller på med. Det kan inte ha undgått styrelsen allt som pågår i HWSS-frågan eller att det är något som i högsta grad angår ALLA som har det minsta med Connemara-avel att göra. Men från SCS är tystnaden fortfarande kompakt. Mot bakgrund av USA-föreningens donation, så skulle man ju tycka att SCS kanske borde känna sig manade att bidra också. Eller åtminstone visa sina medlemmar att man stödjer saken och uppmuntra de enskilda medlemmarna att donera till forskningen. För medlemmarna har ju alltid fått höra att föreningen inte har några pengar.
Nu har det visat sig att SCS anser att föreningens hemsida måste förnyas, den befintliga anses vara otidsenlig och svårskött. Till detta avser man att avsätta en nätt summa på 30 000 kr. Hemsidan ska av allt att döma göras av ett företag som ägs av en av styrelsens medlemmar. Den kommer därtill fortsättningsvis att kosta 6 000 kr/år i drift. Så tydligen är inte SCS alls så fattiga som de vill ge sken av för sina medlemmar.
Jag har varit medlem i den här föreningen utan uppehåll i snart 40 år nu. Under senare år har det känts som det knakat kraftigt i fogarna för min del i förhållandet till föreningen. Inte minst med tanke på hur frågan om hovproblemen hanterats, dvs det enda som hänt är att det hela konsekvent tigits ihjäl. Trots det har jag ändå hängt kvar, för Connemaraponnyn som ras har varit så viktig för mig. Men nu börjar det kännas som måttet är rågat även för min del. Är det så här föreningen ska använda sina/medlemmarnas pengar, till att gynna en av sina egna styrelsemedemmar? Och det är för övrigt inte första gången det förekommer oegentligheter som innebär att styrelsemedlemmar missbrukat sin ställning och skaffat sig egna favörer i föreningen.
Nej, nu är det jag som tar "time out" vad gäller mitt medlemsskap i SCS. Jag har i ganska många år känt att det på många sätt inte längre är "min" förening. Nu gör jag slag i saken och låter bli att förnya mitt medlemsskap. Och jag tror inte att någon kommer att sakna mig heller, möjligen då min medlemsavgift. Vi får se om SCS någon gång rensar i de egna leden och gör upp med sitt förflutna, dvs de oegentigheter som pågått där ett antal år och gör så än idag. Då kanske jag kommer att överväga att gå med som medlem igen. Om jag anses rumsren nog att få göra det då förstås...;-)

Ett fantastiskt genombrott har skett i forskningen kring HWSS i och med resultatet av den första fasen av genomscanningen, som jag fått ta del av idag. Resultatet tyder klart på att orsaken till det elände en del av våra hästar drabbats av är ärftlig. Och även om jag själv känt mig övertygad om att så var fallet, så har det ändå varit nervöst att vänta på resultatet. För man kommer ju inte ifrån att man känt sig motarbetad i sina försök att få fram sanningen om vad som legat bakom de katastrofalt dåliga hovar som ett par av mina 90-talsuppfödningar hade. Folk med makt och pondus i uppfödar- och avelsföreningskretsar har sopat det hela under mattan och vägrat att diskutera problemet, och eftersom jag inte tillhör den grupp som besitter makt och pondus och anseende i största allmänhet, så är det ju "de andra" och inte jag som ses som trovärdiga. Och hävdar de att det inte finns några problem, så är det ju så...

För min del har det inneburit att jag deppat ihop under långa tider och dragit mig undan från de som inte haft något intresse av att ta del av mina erfarenheter och funderingar. Jag har känt mig väldigt ensam och utlämnad. Ändå måste jag säga att jag har haft tur jämfört med många av mina olyckssystrar bland drabbade uppfödare i andra länder. Till skillnad från vissa av dem har jag inte blivit anklagad för att vanvårda, försumma eller felutfodra mina hästar och heller inte anklagat mig själv för det. Jag har hela tiden varit övertygad om den ärftliga faktorn, bl a för att jag genom egna och ett fåtal engagerade medmänniskors efterforskningar på ett tidigt stadium hittat så mycket belägg för teorin om ärftlighet, då vi funnit att ett antal ponnyer genom åren verkat lida av problemet, och att man kunnat konstatera släktskap i många fall.

Så det känns nästan som julafton för mig idag. Undrar om jag i framtiden kommer att minnas den 10 januari 2012 som den stora dagen? Eller en av dagarna. För nu känns det verkligen som ett test för att kunna kolla varje enskild häst, huruvida den är bärare av anlaget eller inte, finns klart inom räckhåll. Jag vet redan (förutsatt att hypotesen stämmer, och det finns det ju inget som talar emot) att 2 av mina 4 hästar är anlagsbärare och att de båda andra, med hänsyn till sin stam, mycket väl skulle kunna vara det. Mina ponnyer är av ganska varierande blodslinjer och tänker man på hur många nära släktingar de har som också mycket väl skulle kunna vara anlagsbärare utan att deras ägare har en aning om det, så borde man inse att det här är inget försumbart problem. Och det skulle inte förvåna mig om det fortfarande finns drabbade hästar i vårt land, vars ägare inte alls är medvetna om vad deras hästar verkligen har för problem. Där ser man resultatet av att "finfolket" så väl lyckats hålla problemet okänt i så många år. Men nu får vi hoppas på att det inte dröjer innan HWSS är allmänt känt och att obligatoriskt test krävs för alla avelsdjur, så att nya "hästar utan hovar" ska slippa behöva se dagens ljus.

Ja, jag blir känslosam! Det är så många år jag har gått och känt mig ensam och mått dåligt pga det här. Under en period på några år försvann all lust att ägna sig åt avel. Det var en period då jag egentligen fortfarande inte var främmande för att köpa nya hästar, men kände bara att jag kunde inte stå framför en trevlig ponny jag gärna skulle vilja ha utan att tänka "undrar vilka sjukliga gener den här hästen bär på, som ingen känner till?" Samtidigt såg jag mina tankar som lätt paranoida. Men med facit i hand, och efter att ha insett hur problemet tycks ha eskalerat, åtminstone på Irland, om det nu inte varit lika frekvent där under lång tid som det  verkar vara nu, så tänker jag att jag nog hade mer fog för de tankarna än vad jag anade på den tiden.

Jag har ingen champagne hemma, men hade så varit fallet hade nog korken åkt av idag. Istället har jag firat med glass spetsad med lite god likör och ett glas dessertvin.

Mer fakta om dagens fantastiska nyhet hittas på connemara.nu samt Connemara Pony Research Groups blogg. Och det behövs fortfarande bidrag till fas 2 av forskningen. Hur du kan bidra får du också information om på dessa bloggar.

Nämnas kan att som det nu blivit så många inlägg om HWSS här i min blogg, så har jag skapat en egen kategori för ämnet. Det är nästan exakt ett år sedan det första inlägget i den kategorin skrevs och då pga att jag ville informera om den diskussion som pågick på ett forum på webben. Som ett resultat av den diskussionen bildades Connemara Pony Research Group i början av förra året. Och det känns fantastiskt idag att se vilka resultat gruppen lyckats uppnå på ett enda år! 

Det här blev förra årets sista motiv i min kamera. "Tjatkatten" har han kommit att kallas, och som jag uppfattat det är han en "vildkatt" eller strykarkatt som funnits i omgivningarna åtminstone ett par år nu. Eftersom jag matar en egen gammal hankatt som aldrig blivit tam, ute i lagården (där det inte längre finns några kor) så har det blivit att jag matat även "Tjatus", för att gamla Stig ska få äta ifred.

Tjatus skenar runt mellan gårdarna och befinner sig ibland även i stallet, där han säkert snyltar av stallkattens mat om tillfälle ges. Jag försöker undvika att han äter där, för stallkatten behöver verkligen maten själv, hon börjar bli gammal och föder sig inte så bra längre. Tjatkatten föder sig desto bättre, han är äckligt FET. Det märker jag om jag ibland måste lyfta bort honom från någon annan katts matplats. Ett riktigt födgeni, jag undrar var han hittar mat mer än hos mig. Magomfånget ger sken av att han skulle innehålla en rejäl kull kattungar. Men det tror jag inte på;)

På nyårsaftons eftermiddag lade han upp sig så här vackert på gårdsplanen, skulle väl visa sin tomma mage och inbilla mig att han höll på att svälta ihjäl. Varför jag kallar honom för Tjatkatten? Gissa!

Så var man då återigen uppkopplad efter 3,5 dygn utan internet. Stormen natten till annandagen tog telefon och internet här ute på bondvischan. Fantastiskt nog har vi inte haft ett enda litet strömavbrott på den tiden, till skillnad från vad som gäller för många grannar. Och elbolagen är fula! Efter 11 timmar och 55 minuters avbrott fick folk i grannskapet strömmen tillbaka, bara för att få den bruten i ytterligare 6 timmar efter ett par minuter. Så utstuderat beter sig kraftbolagen för att slippa punga ut med ersättning efter minst 12 timmars sammanhängande avbrott.

Idag har det återigen blåst något vanvettigt. Man har ingen större lust att vara ute då. Trots plusgrader känns det som vinden och kylan skär genom märg och ben. Och i skogen knakar träden betänkligt. Har man möjlighet att hålla sig inne kan man göra det med gott samvete känns det som.

Jaha, då var det julafton igen...

Här tar vi det väldigt lugnt, sambon och jag. Håller oss hemma och är nöjda med det. Lite extra i matväg blir det, och det är rätt trivsamt att dona i köket tillsammans. Därtill har det blivit en del pyssel vid datorn för att få till några digitala julhälsningar, man är alltid ute i sista minuten av någon anledning. Lite hemmagjort julgodis har det också blivit, sånt har jag svårt att hålla mig ifrån, både vad det gäller att producera och konsumera.
Hästarna har blivit lite lidande av allt pyssel, samt av att jag pga "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" varit hemifrån en del på sistone. Och dygnets ljusa timmar (som jag i högsta grad är beroende av om hästarna ska aktiveras) är som bekant väldigt begränsade just nu. Men nu har det i alla fall vänt, så nu kan det bara bli bättre fram till midsommar.

Julen blir grön (eller borde man inte säga gråbrun egentligen?) här i år. Lite snö och kyla hade vi veckan före jul, men regn och plusgrader natten till julafton tog bort det sista av det vita på marken. Jag saknar nog inte den vita julen så mycket, vi hade ju mer än nog av vinter de senaste två säsongerna. Vad som är trist är att det blir så slaskigt och lerigt överallt istället.

Vill önska alla en god jul. Och sänder en särskild tanke till alla de som inte har det så lätt på julen (eller annars heller för den delen). Är ju medveten om att många tyvärr har det svårt på många olika sätt.

När jag ändå är inne och petar i bloggen så kan det kanske vara på sin plats med en liten uppdatering om läget i stallet. Mina hästar är tack och lov fortfarande symptomfria och visar inga tecken på infektion. Så förhoppningen är att de ska slippa kvarkan. Men vi fortsätter att hålla oss ifrån andra hästar och betraktar oss som isolerade. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Den sjuka grannhästen, som bor på samma gård som mina hästar men som inte delar stall och hagar med dem, var däremot mycket dålig och feber och övriga svåra symptom ville inte släppa. I söndags fick han slutligen göra resan till djursjukhus, där han fortfarande är kvar. Han bör ju vara i de bästa händer nu och jag kan bara hoppas att han kan bli frisk och få komma hem igen.

Att ha sjuka djur kan vara en mardröm, och jag har själv genom åren några gånger fått erfara vad det kan innebära. Så grannen som äger hästen har all min medkänsla.

Livet är som bekant tufft ibland. Just nu är det inte jag själv som känner mig värst drabbad, men vill det sig illa så drabbas även mina hästar.

Det var grannen som har islandshästar rätt över grusvägen från mina hästar räknat, som hämtade hem en ny foderhäst i helgen. Bara någon dag senare visade det sig att några hästar på det ställe den nya hämtats från var sjuka, och samtidigt fick grannens häst, som fått den nya som sällskap, hög feber. Igår stod det klart att hästarna på det andra stället verkligen har kvarka, så det finns väl ingen anledning att tro att de provsvar som nu väntas beträffande grannhästarna kommer att visa något annat.

Så det är bara att räkna med att vi får hålla oss och framför allt våra hästar isolerade en tid framöver, så gott det nu går när stall och hagar ligger precis intill "allmän väg".

Ingen kontakt har, vad vi vet, förekommit mellan grannens sjuka hästar och mina sedan helgen, och mina egna är än så länge symptomfria och tempas dagligen.
Jag försöker sprida kännedomen om det här på bygden och hoppas att folk med hästar får veta det och ser till att hålla sig borta från oss.



Så här ser det ut på stalldörren numera. Jag bara väntar på att texten ska få ändras dä provsvar är bekräftade.

För den som inte vet, så är kvarka en smittsam och fruktad hästsjukdom, som kan innebära att hästarna blir mycket sjuka och ibland kanske inte överlever. Samtidigt kan smittade hästar vara symptomfria och således fungera som smittbärare utan att man vet om det. Sjukdomen är anmälningspliktig och när man väl fått sina hästar friskförklarade går det åt att göra en omfattande sanering av stall, utrustning och kanske även omgivningar.

Själv har jag hittills inte erfarit kvarka hos egna eller närstående hästar, så det kommer att bli att läsa på och lära sig en massa nytt nu.
Just nu går tankarna främst till grannen och hennes allvarligt sjuka häst. Bara att hoppas att han ska klara sig genom det här eländet och bli frisk och pigg igen, utan att behöva drabbas av komplikationer.

Vi är inne i advent men jag känner då ingen stämning. Vädret har hittills hållit sig på åtskilliga plusgrader och det är lerigt i hagarna. Men mörkt och grått är det bevars, så där har man kanske lite julstämning trots allt. Och nu då vi går in i december så kanske kylan kommer?

Egentligen gör det inte mig så mycket om kylan uteblir. Men hästarna har förberett sig för vintern och åtminstone 3 av de 4 har lagt på en rejäl päls. Det innebär förstås att de bör klippas om de ska kunna ridas utan att bli jättesvettiga direkt.

Pottan låter sig INTE klippas bara så där. Vid första försöket att klippa henne för 2 år sedan verkade något hända, och sedan gick det inte att närma sig henne med maskinen. Det slutade med att en snäll granne hjälpte till att klippa henne med en liten trimmer, som normalt används till hundar, och som egentligen inte orkar klippa en tjockpälsad ponny.
Förra året blev det aldrig av att klippa och sen blev det inte heller ridet något den vinter som följde så det gjorde egentligen inget. Men den här milda hösten som varit har inneburit att åtminstone vissa hästar blivit mer än genomsvettiga bara de rört litegrann på sig.
Så det gjordes försök med att visa Pottan klippmaskinen och då blev hon helt livsfarlig. Att klippa henne med den kunde man glömma. I min desperation tog jag till en vanlig sax och klippte de ytor jag ville ha klippta i omgångar för hand. Inte heller den behandlingen passade damen alla gånger, men vi blev åtminstone någorlunda överens så småningom. Resultatet ser förstås hemskt ut, men nöden har ingen lag. Och jag kunde äntligen börja rida lite mer ordentligt igen.



Så här såg Pottan ut för någon vecka sedan, då ännu inte riktigt färdigklippt. Fult som stryk men funktionellt. Ridande grannnar får väl ha roligt åt mig, det bjuder jag på. Jag är ju redan utfryst av de hästägare/ryttare som anser sig vara finfolket på bygden, så det gör ingen större skillnad.

Även Pottans lillebror Nillsson har blivit klippt med hjälp av snäll granne, och han fann sig tålmodigt i behandlingen. Han anpassade sig även utan problem till att gå med täcke. Där hade jag varit lite fundersam hur han, som verkar vara rätt kittlig mellan bakbenen skulle ta det där med benremmar på täcket, men det var inga problem.



Nyklippt Nillsson, för första gången ute med täcke. Här syns han tillsammans med Myristica.

Klippta hästar betyder att de måste täckas, och täcken har införskaffats för att räcka till åtminstone 3 av mina ponnyer, för såväl inne- som utebruk.
Och optimist som jag är inbillar jag mig att jag ska kunna hålla igång tre hästar i vinter också. Så full vinterskoning för dyra pengar har kostats på dem.

Bara att invänta vintern nu, vintern som jag trots att vi laddat för den hoppas ska bli kort, snöfattig och inte alltför kall.

Min minsta lilla Myra till ponny rider jag ju inte själv, så hon går mest och skrotar. Hennes sejour hemifrån i somras blev tyvärr väldigt kort, och här hemma är hon alldeles för liten för att sittas på av mig. Och någon annan ryttare i lämplig storlek har fortfarande inte anmält sitt intresse. Synd på en så trevlig häst. Hennes helbror Krumelur, omnänmd i mitt förra inlägg här, har sedan dess placerat sig även i regional LA hoppning. Kan man gissa på att även Myran med lämplig matchning skulle kunna utvecklas till en duktig tävlingsponny?

Såg just på connemara.nu att min Myristicas helbror Krumelur, 7 år gammal, placerat sig i regional LB hoppning. Jätteroligt att se, och därtill finns ju halvbrodern Highlander som hoppar i eliten bland ponnyer i Sverige.

Så det känns lite trist att ingen verkar vara intresserad av min lilla Myra, att köpa eller låna och rida. Själv har jag inte tillgång till någon ryttare i lämplig storlek.

Förutom Myran har jag ju Stellaria som år hoppstammad även hon. Dessutom rör hon sig inte alls oävet. Även denna mysiga ponnytjej borde med fördel kunna matchas av en ryttare i lämplig storlek.



Myristica till vänster och Stellaria, bild från i somras. Båda tjejerna är 4 år gamla och till salu eller ev. för utlån till seriös och satsande fodervärd.

Igår bakade jag matbröd. Jag bakar nästan alltid vad jag kallar "Elmabröd", som för mig väcker nostalgiska minnen från några av åren i Uppsala. Under en ganska kort men desto mer intensiv period var jag då aktiv i en förening som hette Fröjas Café. Den drev ett café med feministisk inriktning, som med idéella krafter serverade fika och kultur. Allt bröd som serverades var bakat av medlemmarna, och det här brödet, som var basen för de mackor som serverades, introducerades av en pensionerad dam vid namn Elma. Elma var mästerlig vid bakbordet och stod även för de Karlsbaderkringlor, som blev något av ett signum för caféet. Dessa mästerverk är dock inget jag vågat mig på att försöka baka själv, men det finns nog tillräckligt med recept på webben för den som skulle vilja baka sådana. Matbrödet har jag däremot inte kunnat hitta på internet, så det receptet delar jag med mig av här.

Fröjabröd a la Elma

4 dl (vete)kross, blötläggs i 5 dl vatten och får stå över natt
50 g jäst
1 l ljummet (fingervarmt) vatten
0,5-1 dl olja
1-2 msk salt
4 dl grovt rågmjöl
ca 2 kg rågsikt

Lös jästen i en liten mängd av vattnet. Blanda ihop resten av ingredienserna och arbeta degen. Låt degen jäsa övertäckt i ca 1 timme.
Lägg sedan degen på mjölat bakbord och arbeta den lite till. Dela den i 4 delar och dela sedan varje del i ytterligare 4. Platta ut  varje del till en kaka och lägg på plåt, 4 kakor på varje plåt brukar bli lagom.

Jäs på plåtarna i ca 15 min och grädda sedan i 225-250ºC i 15-20 minuter.



Efter avslutat bak kan man med gott samvete unna sig en god kopp te med en riktig Fröja-macka (eller 2)!