Just hemkommen från en rejäl ridtur. Som omväxling hade vi sällskap idag, Pottan och jag. Vi fick äntligen till den länge påtänkta turen med grannen Mikaela och hennes nordsvenska Ronja. Det hör ju inte till vanligheterna att jag har ridsällskap, för det mesta brukar jag ju få leta mig fram bäst jag kan efter vägarna på egen hand.
Det blev en trevlig förmiddag för oss allihop och vi var nog ute i gott och  väl 2 timmar, så båda våra fyrbenta damer var nog lite trötta efteråt. Men Pottan uppskattade helt klart sällskapet, då vi skildes åt och vi vände nosen hemåt så blev hon mycket förvånad och undrade varför vi inte längre följdes åt allihop.
Som kuriosa kan nämnas att förutom att vi rider våra egna hästar, Mikaela och jag, så har vi även det gemensamt att vi båda är synskadade. Vi var alltså två blindstyren som efter förmåga fick ta oss fram i omgivningarna. Och visst klarade vi det riktigt bra, om jag får säga det själv.
Fast samtidigt kan jag inte låta bli att undra över hur de andra ridande grannnarna är funtade. Trots att väl alla vet hur det är ställt med mig och min syn (eller snarare avsaknad av syn) så har det aldrig hänt att jag blivit erbjuden ridsällskap. Tycker inte att det borde vara helt omöjligt för den som ser att föreställa sig hur det skulle kunna vara att ge sig ut på häst med bindel för ögonen. Och kanske inse vilket lyft det skulle vara i den situationen att få sällskapp av någon som ser. Om det sedan bottnar i egoism, mobbning eller bara ren och skär likgiltighet för sina medmänniskor ska jag låta vara osagt.