När jag under förra veckan surfade runt lite med anledning av att Connemarafolkets "julafton" inföll då, så upptäckte jag en för mig helt ny sajt. Jag skulle väl närmast beskriva den som en irländsk nätvariant av den engelska skriften "Connemara Chronicle". Kan inte annat än rekommendera ett besök där för den Connemara-entusiast som kanske ännu inte hittat dit.
Sajten heter Ashbrook Connemara Pony Stud. Den innehåller verkligen massor av information, och verkar uppdateras hela tiden. 

Idag har jag varit inne i metropolen Norrköping, närmare bestämt på Folkuniversitetet. Det ligger vid strömmen mittemot "strykjärnet", alltså den byggnad som inrymmer Arbetets museum.
Där mötte jag lite folk från af och folkuniversitetet för att spåna lite kring möjligheten för mig att kunna få arbetspröva där. Överlag lät det mesta väldigt positivt och lovande, och jag ser med viss spänning och förväntan fram emot att få veta hur det hela ska fortskrida.

Tredje torsdagen i augusti och här sitter jag ensam i köket hemma medan "alla andra" är DÄR:



Ja ja, vad är väl en augusti-torsag på Showgrounds? Den kan ju vara urtrist, långtråkig, med ösregn, en massa dumma människor, fula ponnyer  och... och...
Ingen god fe, svingande sitt trollspö över mig, i sikte här inte.

Jag var där EN gång, för 4 år sedan. Nu blir det aldrig mer... Inga fler Irisn impressions från Pomona. Den sajten besöks faktiskt fortfarande nästan dagligen, och besökarna kommer från hela världen.



Så vad gör jag då här och nu? Kan väl bara försöka skapa mig ett låtsas-Irland med lämpliga attribut och dränka sorgen i musik och starkvaror - så gott det nu går.

hälsar

veckans Askunge
(eller egoistiska gnällspik anser väl vissa)

Det känns som om det råder en viss torka på den här bloggen. Jag pysslar och plockar en del med mina ponnyer, men utan foton känns det inte som det är så mycket att orda om här. Jag vet inte hur andra gör, men själv har jag ännu inte lyckats med konststycket att fotografera mig själv samtidigt som jag rider eller på annat sätt hanterar hästar;-) Och när man nu inte har någon annan som sköter kameran åt sig, så blir det bild- - och därmed även - bloggtorka.
Så i brist på annat lägger jag istället ut en länk till Emmys blogg. Där finns härliga sommarbilder och videoklipp på bl a Lofty Caitriona, en sagolikt trevlig ponny, som även är mor till min söta och fina lilla Stellaria, aka "Sparven". Titta och njut! Vad jag vet är "Triona" dessutom till salu. En supertrevlig ponny-dam som jag själv har ägt i närmare 5 år. 

Idag har jag hört ett par intressanta inslag i radions P1. Det har handlat om hur folk som inte fått fortsätta vara sjukskrivna inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig. Blir jag förvånad? Nja, kanske inte. Att det  lär ha förekommit har jag redan hört tidigare. Och vad kan man egentligen vänta sig när alla ska dras över en kam med fyrkantiga regler skapade av politiker, med sitt eget på det torra och i total avsaknad av såväl empati, som av kunskap om hur många av de som besluten drabbar verkligen har det.
Sedan fick jag veta att av alla som i år tvingats gå från sjukskrivning till arbetsmarknadsåtgärder har mindre än 2% fått "riktigt" jobb, dvs utan någon form av lönebidrag. De som fått anställning "för syns skull", vad jag själv kallar "pseudo-jobb", alltså med aktivitetsstöd eller någon form av lönebidrag, är 7%. Således är mer än 90% fortfarande "arbetslösa". En av dessa råkar dessutom vara Jag.
Och hur kommenterar den person inom arbetsförmedlingen som tagit fram dessa siffror det hela? Att det är helt okej, för det var inte meningen med "projektet" att de berörda skulle få några jobb, utan de skulle bara "förberedas" för det.
Jaha, så det är därför som de inte ens hittat en praktikplats åt mig att "arbetsträna" på? De säger i ena andetaget att jag ska jobba, och i nästa att det ska jag inte alls. Jag fattar inte...
Nu är det ju i och för sig så att jag själv inte betraktar mig som sjuk. Jag anser mig vara tämligen frisk, normalbegåvad och med en hel del kompetens, låt vara att jag har lite svårigheter pga funktionshinder. Men det finns rätt mycket hjälpmedel som kan kompensera mina svårigheter, och det ska jag kunna få på en arbetsplats utan att det ska lasta arbetsgivarens plånbok om jag är rätt underrättad. Men det är inte så omgivningen väljer att se det. Istället gör man mig till ett STORT problem. Jag är inte jag, med allt jag kan och vill och står för. Jag är SYNSKADAD! Punkt slut. Inget annat. Och som SYNSKADAD anses jag totalt inkompetent och idiotförklarad. Av såväl tänkbara arbetsgivare som av myndigheterna, som ändå säger att jag ska jobba och försörja mig själv, men inte vill ge mig en vettig chans att göra det. Kan ju bara nämna att försäkringskassan, vars handläggare gjort klart för mig att synskada inte är skäl att inte jobba (vilket jag i princip inte har något att invända mot) själva nekat en mycket kompetent men synskadad person arbete på myndigheten, med hänvisning till att man inte ville anpasss dennes arbetsplats. Dessutom blev de INTE fällda för diskriminering ens! Detta kan du bl a läsa mer om här.
Ett annat inslag från dagens radio var i "Ring P1". En synskadad person som bara hindrades från att jobba med sådant han klarade av för att omgivningen bestämt att han inte klarade av det pga sitt funktionshinder. Han skulle nöja sig med jobb på typ skyddad verkstad. Det lät så väldigt välbekant på något sätt...
Vad återstår när ingen egentligen vill ha en, men man känner att man ändå både måste och vill försörja sig själv? Att bli egen företagare? Men alla kan ju inte slå sig på sånt bara för att det inte finns någon som vill anställa en heller!
Vad jag kunnat förstå finns i vissa länder krav på att åtminstone vissa arbetsgivare ska ha en viss procent av sina tjänster avsatta för funktionshindrade. Är det kanske vad som skulle behövas i vårt land också? Kombinerat med en fungerande lag som verkligen förbjuder diskriminering och ett rättssystem som fäller de arbetsgivare som bryter mot lagen? Eller vad krävs för att ALLA ska ges en chans utifrån de förutsättningar man verkligen har, och inte tillåtas att slentrianmässigt sorteras ut av någon som agerar utifrån fördomar och inte fakta?    
Nej, nu skiter jag i att klottra ner mer om det här, som gör mig ilsken. Åtmistone för stunden. Solen skiner efter en regnig dag. Ska nog gå till mina hästar ett par kilometer bort och se om jag kan rida en sväng.
"Va! DU kan väl inte gå ut själv heller! DU kan väl inte rida på stora, farliga hästar heller! Du kan väl inte göra NÅGOT ALLS själv! Du är ju SYNSKADAD!!!"
Nä, jag har väl inte klarat av att skriva det här blogginlägget heller, va?