Så var man då återigen uppkopplad efter 3,5 dygn utan internet. Stormen natten till annandagen tog telefon och internet här ute på bondvischan. Fantastiskt nog har vi inte haft ett enda litet strömavbrott på den tiden, till skillnad från vad som gäller för många grannar. Och elbolagen är fula! Efter 11 timmar och 55 minuters avbrott fick folk i grannskapet strömmen tillbaka, bara för att få den bruten i ytterligare 6 timmar efter ett par minuter. Så utstuderat beter sig kraftbolagen för att slippa punga ut med ersättning efter minst 12 timmars sammanhängande avbrott.

Idag har det återigen blåst något vanvettigt. Man har ingen större lust att vara ute då. Trots plusgrader känns det som vinden och kylan skär genom märg och ben. Och i skogen knakar träden betänkligt. Har man möjlighet att hålla sig inne kan man göra det med gott samvete känns det som.

Jaha, då var det julafton igen...

Här tar vi det väldigt lugnt, sambon och jag. Håller oss hemma och är nöjda med det. Lite extra i matväg blir det, och det är rätt trivsamt att dona i köket tillsammans. Därtill har det blivit en del pyssel vid datorn för att få till några digitala julhälsningar, man är alltid ute i sista minuten av någon anledning. Lite hemmagjort julgodis har det också blivit, sånt har jag svårt att hålla mig ifrån, både vad det gäller att producera och konsumera.
Hästarna har blivit lite lidande av allt pyssel, samt av att jag pga "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" varit hemifrån en del på sistone. Och dygnets ljusa timmar (som jag i högsta grad är beroende av om hästarna ska aktiveras) är som bekant väldigt begränsade just nu. Men nu har det i alla fall vänt, så nu kan det bara bli bättre fram till midsommar.

Julen blir grön (eller borde man inte säga gråbrun egentligen?) här i år. Lite snö och kyla hade vi veckan före jul, men regn och plusgrader natten till julafton tog bort det sista av det vita på marken. Jag saknar nog inte den vita julen så mycket, vi hade ju mer än nog av vinter de senaste två säsongerna. Vad som är trist är att det blir så slaskigt och lerigt överallt istället.

Vill önska alla en god jul. Och sänder en särskild tanke till alla de som inte har det så lätt på julen (eller annars heller för den delen). Är ju medveten om att många tyvärr har det svårt på många olika sätt.

När jag ändå är inne och petar i bloggen så kan det kanske vara på sin plats med en liten uppdatering om läget i stallet. Mina hästar är tack och lov fortfarande symptomfria och visar inga tecken på infektion. Så förhoppningen är att de ska slippa kvarkan. Men vi fortsätter att hålla oss ifrån andra hästar och betraktar oss som isolerade. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Den sjuka grannhästen, som bor på samma gård som mina hästar men som inte delar stall och hagar med dem, var däremot mycket dålig och feber och övriga svåra symptom ville inte släppa. I söndags fick han slutligen göra resan till djursjukhus, där han fortfarande är kvar. Han bör ju vara i de bästa händer nu och jag kan bara hoppas att han kan bli frisk och få komma hem igen.

Att ha sjuka djur kan vara en mardröm, och jag har själv genom åren några gånger fått erfara vad det kan innebära. Så grannen som äger hästen har all min medkänsla.

Livet är som bekant tufft ibland. Just nu är det inte jag själv som känner mig värst drabbad, men vill det sig illa så drabbas även mina hästar.

Det var grannen som har islandshästar rätt över grusvägen från mina hästar räknat, som hämtade hem en ny foderhäst i helgen. Bara någon dag senare visade det sig att några hästar på det ställe den nya hämtats från var sjuka, och samtidigt fick grannens häst, som fått den nya som sällskap, hög feber. Igår stod det klart att hästarna på det andra stället verkligen har kvarka, så det finns väl ingen anledning att tro att de provsvar som nu väntas beträffande grannhästarna kommer att visa något annat.

Så det är bara att räkna med att vi får hålla oss och framför allt våra hästar isolerade en tid framöver, så gott det nu går när stall och hagar ligger precis intill "allmän väg".

Ingen kontakt har, vad vi vet, förekommit mellan grannens sjuka hästar och mina sedan helgen, och mina egna är än så länge symptomfria och tempas dagligen.
Jag försöker sprida kännedomen om det här på bygden och hoppas att folk med hästar får veta det och ser till att hålla sig borta från oss.



Så här ser det ut på stalldörren numera. Jag bara väntar på att texten ska få ändras dä provsvar är bekräftade.

För den som inte vet, så är kvarka en smittsam och fruktad hästsjukdom, som kan innebära att hästarna blir mycket sjuka och ibland kanske inte överlever. Samtidigt kan smittade hästar vara symptomfria och således fungera som smittbärare utan att man vet om det. Sjukdomen är anmälningspliktig och när man väl fått sina hästar friskförklarade går det åt att göra en omfattande sanering av stall, utrustning och kanske även omgivningar.

Själv har jag hittills inte erfarit kvarka hos egna eller närstående hästar, så det kommer att bli att läsa på och lära sig en massa nytt nu.
Just nu går tankarna främst till grannen och hennes allvarligt sjuka häst. Bara att hoppas att han ska klara sig genom det här eländet och bli frisk och pigg igen, utan att behöva drabbas av komplikationer.

Vi är inne i advent men jag känner då ingen stämning. Vädret har hittills hållit sig på åtskilliga plusgrader och det är lerigt i hagarna. Men mörkt och grått är det bevars, så där har man kanske lite julstämning trots allt. Och nu då vi går in i december så kanske kylan kommer?

Egentligen gör det inte mig så mycket om kylan uteblir. Men hästarna har förberett sig för vintern och åtminstone 3 av de 4 har lagt på en rejäl päls. Det innebär förstås att de bör klippas om de ska kunna ridas utan att bli jättesvettiga direkt.

Pottan låter sig INTE klippas bara så där. Vid första försöket att klippa henne för 2 år sedan verkade något hända, och sedan gick det inte att närma sig henne med maskinen. Det slutade med att en snäll granne hjälpte till att klippa henne med en liten trimmer, som normalt används till hundar, och som egentligen inte orkar klippa en tjockpälsad ponny.
Förra året blev det aldrig av att klippa och sen blev det inte heller ridet något den vinter som följde så det gjorde egentligen inget. Men den här milda hösten som varit har inneburit att åtminstone vissa hästar blivit mer än genomsvettiga bara de rört litegrann på sig.
Så det gjordes försök med att visa Pottan klippmaskinen och då blev hon helt livsfarlig. Att klippa henne med den kunde man glömma. I min desperation tog jag till en vanlig sax och klippte de ytor jag ville ha klippta i omgångar för hand. Inte heller den behandlingen passade damen alla gånger, men vi blev åtminstone någorlunda överens så småningom. Resultatet ser förstås hemskt ut, men nöden har ingen lag. Och jag kunde äntligen börja rida lite mer ordentligt igen.



Så här såg Pottan ut för någon vecka sedan, då ännu inte riktigt färdigklippt. Fult som stryk men funktionellt. Ridande grannnar får väl ha roligt åt mig, det bjuder jag på. Jag är ju redan utfryst av de hästägare/ryttare som anser sig vara finfolket på bygden, så det gör ingen större skillnad.

Även Pottans lillebror Nillsson har blivit klippt med hjälp av snäll granne, och han fann sig tålmodigt i behandlingen. Han anpassade sig även utan problem till att gå med täcke. Där hade jag varit lite fundersam hur han, som verkar vara rätt kittlig mellan bakbenen skulle ta det där med benremmar på täcket, men det var inga problem.



Nyklippt Nillsson, för första gången ute med täcke. Här syns han tillsammans med Myristica.

Klippta hästar betyder att de måste täckas, och täcken har införskaffats för att räcka till åtminstone 3 av mina ponnyer, för såväl inne- som utebruk.
Och optimist som jag är inbillar jag mig att jag ska kunna hålla igång tre hästar i vinter också. Så full vinterskoning för dyra pengar har kostats på dem.

Bara att invänta vintern nu, vintern som jag trots att vi laddat för den hoppas ska bli kort, snöfattig och inte alltför kall.

Min minsta lilla Myra till ponny rider jag ju inte själv, så hon går mest och skrotar. Hennes sejour hemifrån i somras blev tyvärr väldigt kort, och här hemma är hon alldeles för liten för att sittas på av mig. Och någon annan ryttare i lämplig storlek har fortfarande inte anmält sitt intresse. Synd på en så trevlig häst. Hennes helbror Krumelur, omnänmd i mitt förra inlägg här, har sedan dess placerat sig även i regional LA hoppning. Kan man gissa på att även Myran med lämplig matchning skulle kunna utvecklas till en duktig tävlingsponny?