Det rör på sig:-) För att göra det lite enkelt för mig, så kopierar jag helt enkelt det inlägg jag precis gjorde i HWSS-tråden på connemaraponny.ifokus:

"Lite uppdatering om läget:

På HWSS-gruppen på facebook kan man nu läsa att labbet vid UC Davis nu tagit beslutet att starta fas 2 av forskningsarbetet. Det trots att de ännu inte fått in alla pengar som krävs. Men de bidrag som hittills kommit in, i kombination med att de är så optimistiska vad gäller det förväntade resultaten samt att de tydligen själva ser forskningen som så viktig, tycks avgörande för att de nu ändå sätter igång. 

Även Connemara.nu nämner det idag på svenska, och de har dessutom kontaktats av Hovslagarskolan, Hovslagarföreningen och tidningen Ridsport, som visat intresse för frågan och vill veta mer.

Men fortfarande behövs alltså donationer till den nuvarande forskningen. Bidra gärna till den insamling som connemara.nu har, eller bidra direkt via UC Davis donationssida på webben!"

Idag har Stina varit ute hos mig och suttit på ett par av hästarna. Först ut kom Stellaria ("Sparven").













Därefter fick Pottan sig en genomkörare.

Vädret var fint, sol och inte för kallt. Underlaget på vallen fungerade skapligt, även om det förstås var lite jobbigt med snön för hästarna.

Det finns en hel del att jobba på. Men det visste jag ju:-) Och det gör det ju för övrigt alltid.

En viss statsminister har ju uttalat sig om att vi borde arbeta vida längre än till nuvarande pensionsålder. Jag skulle bara vilja veta hur vi som inte är välkomna i arbetslivet ska göra då. Det krävs att vi ska jobba, men samtidigt vill ingen arbetsgivare veta av oss. I nuläget är det massor med folk som saknar jobb för det verkar helt enkelt inte finnas jobb åt alla. Vore det inte bättre att se till att de som är i "arbetsför ålder" får chansen att försörja sig som det krävs av dem, innan man slänger ur sig att de som är priviligierade och har sin försörjning ska jobba ännu mer?

Nu är det ett tag sedan jag skrev något om min situation och relation till "arbetslivet". Efter sådär 2,5 år då varken arbetsförmedlingen eller jag själv lyckats uppbringa någon som varit beredd att ge mig arbetsprövning (ja, jag dög ju inte som gratis arbetskraft ens åt af) så blev jag ivägskickad till ett företag i Jobbcoachingbranschen i höstas. Där var vi en mindre grupp av mer eller mindre funktionshindrade damer, som skulle delta i en "jobbsökarkurs". "Inte en kurs till" stönade några av deltagarna, som var betydligt mer erfarna på området än jag själv, som faktiskt dittills klarat mig från sådan "dagisverksamhet". Överlag fick jag känslan att de andra i gruppen var mycket kompetenta inom sina respektive områden, men trots det hade de av olika anledningar blivit av med sina tidigare jobb, utan att kunna få tag i något nytt.

Det blev alltså till att lära sig skriva cv, personliga brev och marknadsföra sig själv som supermänniska. Vad är det för vits med att behöva känna sig tvungen att ljuga eller överdriva om sig själv och påstå att man besitter en massa egenskaper som man inte har? Varför duger man inte som man är? För mig ter det sig oerhört patetiskt att läsa hur folk lägger ut om sig själva i exempel på ansökningsbrev, eller skarvar vid anställnigsintervjuer. Klara exempel på ett alltmer hårdnande samhälle där inga svagheter tillåts.

För min del är jag ju beroende av särskilt datorstöd för att kunna använda dator. Jag hade meddelat min nya handläggare på af (vilken i ordningen har jag tappat räkningen på) vilken programvara jag behövde redan innan kursstart, men det visade sig att inget hände och handledaren gick inte att få kontakt med trots upprepade försök. Då jag ändå visste vilken person på af som rustar arbets- och praktikplatser för såna som jag, så tog jag till slut kontakten själv, och då började det hända saker snabbt. En udda person som klart avviker från den bild jag annars har av af:s folk som ineffektiva typer som aldrig får något vettigt gjort.

Säga vad man vill om "jobbkursen", men där lyckades de ganska snabbt hitta en plats åt mig att arbetspröva på. Något som alltså af inte klarat av på närmare 3 år. Så nu sitter jag vid datorn hos en enmansföretagare i ett närbeläget samhälle ca 3 halvdagar per vecka. Även här agerade teknikern från af:s synlag föredömligt och såg till att jag fick de hjälpmedel jag behöver. Då finns det andra som har det betydligt sämre ställt, det har jag kunnat läsa om här. Personalen på af plockar då sannerligen inte många poäng hos mig, med enstaka undantag då.

Visst är jag glad över den "praktikplats" jag äntligen lyckats få till slut. Problemet är bara att jag tror inte att det hjälper mig att få ett riktigt jobb, inte ens ett jobb delvis lönebidragsfinansierat, som väl måste ses som en förutsättning för min del. Det känns som jag för evigt kommer att bli kvar i min moment 22-situation. Och jag ser med fasa fas 3 komma allt närmare...

Tänk vilken tur det är för alla som sysselsätts av oss värdelösa individer på samhällets soptipp. Arbetsförmedlare, jobbcoacher, fas 3-anordnare och många andra i jobb-karusellen. Vilken tur för dessa att vi finns och ger dem jobb. Men när det inte finns några jobb åt oss, eller inte finns några som vill anställa oss, så är det hela i alla fall bara ett spel för gallerierna. Hur länge ska det här få fortsätta? Hur mycket värre ska det komma att bli? Klyftorna i samhället bara ökar!