Var igår iväg på en temakväll om arbetsmarknad för funktionshindrade, anordnad av handikappföreningarna i Östergötland. Kom dit utan egentliga förväntningar, helt förutsättningslöst och utan någon tanke på att på något sätt ta aktiv del själv.

Föreläsaren hette Mikael Klein och en utgångspunkt var FunkA-utredningen, som jag tyvärr inte hittat någon bra länk till. I övrigt kan innehållet i mångt och mycket sammanfattas i denna debattartikel, införd samma dag i GP.

Vad gav kvällen mig då? Jag fick väl ungefär en bekräftelse på den statistik och de svårigheter jag redan har förstått råder, och vars följder jag i praktiken givetvis även känt av själv. Sorgliga fakta överlag, men jag hoppas förstås att utredningen, som ger en hel del förslag på förändringar, ska leda till något bättre. Och inte minst, det förekom inget skuldbeläggande av de arbetslösa funktionshindrade för den situation de hamnat i.

För min personliga del skänkte kvällen något av balsam för en sargad själ. Under bara den senaste veckan har jag i SRF-sammanhang, såväl lokalt som från centralt håll, upplevt mig nertryckt då jag velat ta upp, alt. diskuterat arbetsmarknaden för de synskadade. Av någon anledning verkar det inte vara meningen att medlemmarna på gräsrotsnivå ska ha några synpunkter på arbetsmarknadsfrågorna i synskadesammanhang. Försöker jag framföra något ses jag direkt som en gnällspik som bara agerar i egen sak, och får höra sånt som att min arbetslöshet beror på min egen lättja, ovilja och oförmåga.

Tycker det är minst sagt anmärkningsvärt att bli behandlad på det viset av dem som borde ha till uppgift att företräda medlemmarnas intressen. Har ofta fått känslan att allt måste låta så positivt i SRF-sammanhang. Att bara för att det FINNS synskadade som lyckats på arbetsmarknaden, så är det bara den bilden som får finnas. Jag tror också att det har betydelse att de flesta som har en position inom SRF själva har sitt "på det torra" genom arbete, sjukbidrag eller pension. Och som en följd av det inte har någon förståelse för att det inte gäller alla, faktiskt gäller det nog bara en minoritet inom gruppen.

Även på andra områden har jag fått känslan att SRF (åtminstone lokalt) inte har något intresse att förnya sig eller ta vara på resurser som kan finnas bland medlemmarna. Har verksamheten hittills i huvudsak bestått av trivselträffar, fester och sällskapsresor så ska det fortsätta vara så, punkt slut. Inte för att jag anser att de aktiviteterna är fel, men vad skulle det vara för fel med lite vidgade vyer och fler alternativ, om intresse skulle finnas?

Inom SRF sägs det att man kämpar med vikande medlemstal och man vill försöka vända den trenden. Kanske vore det på sin plats att fundera över hur man ser på och behandlar sina medlemmar också, om man är angelägen att öka antalet medlemmar och dessutom behålla dem?