Idag har jag varit på en mässa om tekniska hjälpmedel som SRF Östergötland anordnade. Tekniska prylar gillar jag ju om jag bedömer att jag kan ha nytta och/eller nöje av dem. Så nu har jag för första gången sett och hållit i en iPhone. Dessa prylar ska ju faktiskt vara utrustade med vissa hjälpfunktioner som standard och det är ju inte dåligt. Dock med begränsningen att man inte kan använda både talsyntes och förstoring av skärmbild samtidigt, och det får ju ses som en brist ur mitt perspektiv. Fast det är nog tänkbart att även jag kommer att skaffa mig en sån pryl någon gång.

Något annat som visades var ett exempel på DN som taltidning i modern tappning. Där kan man få precis hela tidningens innehåll uppläst av en talsyntes. Varför finns inte alla tidningar på det viset??? Istället får man som synskadad oftast nöja sig med ett torftigt urval av en högst begränsad del av papperstidningens hela innehåll. Ett urval som man inte har någon som helst möjlighet att påverka själv. Men till fullt prenumerationspris (om man inte dessutom råkar prenumerera på pappersupplagan, i så fall slipper man punga ut med 2 hela prenumerationer för samma tidning i 2 olika format). Och för min egen del så saknar jag förstås fackpress tillgänglig i digitalt format. Tidningen Ridsport t ex är inget jag kan tillägna mig längre, inte utan stort besvär i alla fall. Man känner sig hopplöst bakom och oinformerad när man utestängs från en massa info, som "alla andra" kan ta självklar del av, men inte jag.

Är hundar tekniska? Hur som helst så förevisades ledarhundar i arbete, och även jag passade på att testa att bli ledd av en. Det gick undan ska jag säga. För att det skulle kännas så "äkta" som möjligt såg jag till att blunda så jag inte såg något alls. Trots allt ser jag fortfarande "för bra" för att ledarhund ska vara ett alternativ för mig. Och det ska jag väl vara glad för. Däremot ser jag tillräckligt pissigt för att inte kunna få till något bra foto. Hade inte kameran till hands idag, så det fick bli improviserat med mobilen. Resultatet blev därefter...



Tack till SRF för en inspirerande dag! God mat bjöds det också på:-)

Så har jag då till slut varit på arbetsförmedlingen tillsammans med en facklig representant, med anledning av min DO-anmälan. Efter en knapp timme igår var det bara att konstatera att af kunde "svära sig fri" med hållbara argument. Detta till trots så väcker det hela en mängd funderingar över den härva av regler som jag är drabbad av, och över systemet i stort.

Jag var egentligen aldrig aktuell för den praktik jag inte fick, och kunde inte vara det som reglerna ser ut. Anordnaren på af, alltså den chefsperson som kallat mig och övriga till informationsträffen i september, påstod att han redan redogjort för det för mig tidigare. Jag har inget som helst minne av att jag skulle ha fått det berättat för mig, så det ligger nära till hands att fråga sig om det är en efterhandskonstruktion. Något borde jag ju ha kommit ihåg. Men jag kan ju inte bevisa att jag inte har hört det och det var nu nästan ett halft år sedan det skulle hänt, så det är som det är.

Praktiken handlade om LYFTET-insatser. Det rörde sig om 75% arbetstid. Att det var den tiden det handlade om var jag helt införstådd med då, och därmed var jag helt inställd på att jobba 6 timmar per dag. MEN - vad folk på af kommit fram till att JAG var (och i praktiken fortfarande är) aktuell för är ARBETSPRÖVNING. Den ska utgå från nivån 10 timmar per vecka eller 25%, för "man vet ju inte om jag klarar mer". När man så eventuellt har konstaterat att jag klarar av 25% så ökar man på till 50% osv. Arbetsprövngen ska alltså visa hur mycket jag orkar/klarar av att jobba. Och resultatet ska sedan användas som någon sorts "varudeklaration" av mig för presumtiva arbetsgivare. Det är tydligen så de så fiffigt tänkt ut det.

Det är bara det att af sedan åtminstone 1,5 år har försökt hitta någon som vill låta mig arbetspröva. Och hittills bara kammat noll. Och jag har även själlv tagit initiativ och skrivit till tänkbara arbetsgivare med frågan om jag skulle kunna få arbetspröva där. Det ligger egentligen utanför vad jag förväntas göra själv, men jag kände att jag MÅSTE göra NÅGOT ändå, när nu af så totalt misslyckas. Givetvis har jag inte fått någon som helst reaktion från de jag försökt kontakta. Jag står fortfarande och stampar på samma fläck som då jag kontaktade af i slutet av sjukskrivningsperioden.

Och mot bakgrund av det här så kan de ju på af hävda att jag helt enkelt aldrig var aktuell för den praktik jag inte fick. Det handlade alltså inte alls om diskriminering. Man kan förstås fråga sig varför jag över huvudtaget kallades dit då. Jag var på vippen att ställa den frågan igår, men avstod då jag tror jag vet vilket svaret skulle blivit. Nämligen att anordnaren vid den tidpunkten ännu inte hade sett mina uppgifter och därmed inte hade klart för sig mina omständigheter. Sant eller inte så hade svaret hur som helst inte kunnat ifrågasättas vidare.

Från försäkringskassan hävdar man alltså att jag kan och skall arbeta. Arbetsgivarna ser mig förstås som en värdelös sopa som inte är kapabel till något alls, och därifrån kan jag inte förvänta mig att någon skulle kunna tänka sig att ge mig en anställning. Det här har jag ju konstaterat för länge sedan. Moment 22 helt enkelt. Nu har jag dessutom handgripligen blivit varse hur man genom att luta sig mot ett suspekt regelverk på ett sofistikerat sätt kan stänga mig ute även från sådant som arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Och samtidigt kan man hävda att det sker av "omtanke" om mig.

Jag vet inte vad jag ska tänka. För att hamna i åtgärder. eller "pseudojobb" som jag själv föredrar att kalla det, där man utnyttjas till att utföra ett gratis jobb åt en anordnare som egentligen borde anställt någon enligt gängse normer, är inget jag önskar. Så ska jag egentligen vara glad för att jag inte platsar någonstans? Problemet är ju att tiden går och mina ersättningsdagar försvinner. Att försöka klara sig på en summa betydligt lägre än vad de avlönade runt omkring en har att röra sig med är en sak. Hur blir det när man inte får något alls att leva på till slut?

Kan också nämna att i november 2009 skickade handläggarna mig till en SIUS-konsulent inom af. Vad det är går jag inte närmare in på här och nu, men det är en person som ska hjälpa jättesvåra, närmast omöjloga fall, dvs såna som jag, ut på arbetsmarknaden mot alla odds. När jag träffade min SIUS då så sa han bara direkt "jag vet inte vad jag ska göra med dig för du är inte färdigutredd". Det betydde att jag inte arbetsprövat. Kontakten avbröts omgående. Nu, alltså drygt ett år senare, anser de att det är dags för SIUS igen. Det är bara det att jag är ju inte ett dugg mer utredd nu än jag var då. Jag har fortfarande inte arbetsprövat. Så det ska bli verkligt intressant att se vad som händer nu.

Mot bakgrund av vad jag hittills erfarit känns det som arbetsförmedlingen, svensk arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringssystemet är ett enda stort skämt. Skämt förresten, skämt brukar ju förknippas med humor. Alla de som i likhet med jag själv är drabbade av försäkringskassans och arbetsförmedlingens myndighetsutövning tycker nog att det är så lagom roligt. Katastrof är nog ett bättre ord.

Slutligen vill jag ge en eloge till mitt fack SKTF (på länsnivå) som på ett seriöst och trovärdigt sätt ställt upp och drivit mitt ärende, även om det nu gick som det gjorde.

 vill du ha bakgrunden till det här ärendet så läs mina tidigare inlägg Det bidde ingenting - igen och DO-anmälan. 

Efter att ha ventilerat lite med mina medmänniskor hur jag blivit behandlad av arbetsförmedlingen häromsistens, så blev jag uppmanad att anmäla ärendet till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Visst har det för mig helt klart känts som att jag diskriminerats pga min synskada då jag inte kom ifråga för "praktikplatsen", men eftersom det handlade om en arbetsmarknadsåtgärd och inget "riktigt" jobb så har det inte känts så motiverat att gå vidare med det.

Men efter att ha besökt DOs hemsida fick jag uppfattningen att inget talade emot att jag skulle göra en anmälan, så nu har en del av dagen använts för det. Om det sedan blir något resultat får väl visa sig, men även om inget direkt händer så hoppas jag ändå på att min anmälan gör någon sorts nytta bara genom att komma till DOs kännedom. Vi får väl se om fortsättning kanske följer... 

För någon tid sedan blev jag kontaktad av min handläggare på af om ett nytt "pseudojobb" - alltså en form av "praktik" eller arbetsmarknadsåtgärd där en arbetsgivare utnyttjar en arbetslös som obetald arbetskraft och får ett jobb utfört gratis, samtidigt som den som utnyttjas ska känna sig tacksam för att någon har "behov" av dennes arbetskraft för en begränsad tid. Den här gången var det arbetsförmedlingen själva som sökte praktikanter. Då jag givetvis vill framstå i en positiv dager - trots allt - och hoppas att även en sån här konstgjord sysselsättning kanske skulle kunna leda vidare, så svarade jag givetvis att jag var intresserad. Jobbet skulle bestå i att arbeta vid dator och ha telefonkontakt med folk. Något som också blinda jag borde ha goda förutsättningar att klara av, även i konkurrens med fullfungerande.

Så småningom blev jag så kallad till af för ytterligare info. Det handlade om 3 platser och vi var 5 kallade, varav 4 dök upp. Såvitt jag kunde bedöma var jag den enda med funktionshinder. Det började med att, efter att vi hämtats i receptionen, jag blev ifrånsprungen av de övriga och alltså inte hittade till det rum vi var på väg till. Så jag fick helt enkelt stanna upp och vänta på att de saknade mig och kom tillbaka och hämtade mig. Sedan blev vi beordrade att skriva av "arbetsgivarens" kontaktuppgifter från en white-board. Det var förstås inget som JAG klarade av, utan jag blev tvungen att be om att få en lapp med dessa uppgifter nedskrivna. Till råga på allt så tackade jag slutligen ja till ledsagning en bit på vägen ut då mötet var avklarat, bara för den händelse jag inte skulle ha full koll på var i lokalerna jag befann mig. I övrigt hade informationen varit mycket kortfattad och inget intresse hade visats för vilka vi "sökande" var eller vad vi kunde tänkas ha för respektive kompetenser. Jag deklarerade dock på vägen ut, klart och tydligt att jag var mycket intresserad av "jobbet" och jag ringde även och hörde mig för om hur det gick, då jag tyckte beskedet drog ut på tiden. Men då fick jag bara veta att inget ännu var bestämt. Dock hade infomötet och mina "fadäser" där bidragit till att jag anade vartåt det lutade för min del. Och idag så ringde min "vanliga" handläggare och meddelade att jag var bortsållad, precis som jag antagit. Och jag är tämligen säker på varför också.

Det är bara att konstatera, än en gång, att man är totalt oönskad. Försöker man anstränga sig så resulterar det ofelbart i det vanliga, man ses som ett problem och inget annat. De säger att jag måste jobba och försörja mig, men vill inte ge mig en verklig möjlighet till det, allt är bara blaha och ett spel för gallerierna.

Jag kommer att tänka på min barndoms "höjden av-gåtor". Alltså till exempel den här: Vad är höjden av snålhet? Svar: Att smita in på en gratisföreställning. Jag vet ytterligare ett svar: Att inte låta en funktionshindrad utföra ett oavlönat jobb. När inte ens de myndigheter som är satta att hjälpa oss till sysselsättning kan vara så fördomsfria så de ger oss i "slaskhinken" en rimlig chans, vad ska man egentligen förvänta sig då?

Vad jag känner mer än någonsin är att dessa herrar och damer politiker med sin kår av lakejer, dvs byråkraterna vid myndigheter mm som är satta att se till att de av politikerna stiftade lagarna efterlevs, egentligen bara vill ha bort oss tärande element från samhället. Även om det förstås inte är något som de "etablerade och rumsrena" partierna erkänner högt. Men nu har vi ju fått in nassarna i riksdagen och det om något är väl ändå ett tecken i tiden. På tal om det så hörde jag i förbigående i radion härom dagen att en av SD-ledamöterna (jag avstår från att nämna namnet på damen ifråga) på sin blogg lär ha uttryckt att "förståndshandikappade har inte något existensberättigande". Och det är väl bara ytterligare ett exempel på att de öppet säger vad övriga än så länge bara tänker men inte säger högt. Ännu, alltså. För det är väl bara en tidsfråga innan såna uttalanden blir rumsrena i alla läger.

Jag har ett förslag på nya jobb: Inrätta instanser för utrotning av alla oss mindre värda element, så ni en gång för alla blir av med oss och de problem som vi anses utgöra. Det innebär att en hel del arbetslösa kan erbjudas jobb som bödlar åtminstone ett tag framöver. Och sedan kan ni leva gott i er nya sköna värld utan att störas av och påminnas om oss oduglingar. Istället kan ni ägna dagarna åt att gratulera varandra till det perfekta tredje rike ni åstadkommit.

Så vad har jag då själv gjort idag? Jag har bakat diverse matbröd och dessutom fick det bli en kladdkaka, man kan behöva något extra i dessa hårda tider. Ja, jag KAN faktiskt baka, trots att jag som nästintill blind egentligen inte ska klara av något alls... Matlagning har jag också ägnat mig åt, sånt ska jag väl inte heller klara av antar jag? Och så ser jag fram emot att börja lära mig Linux ihop med några andra blindstyren. Men det är väl inget som JAG kommer att klara av, totalt inkompetent och obildbar som jag, i egenskap av att vara gravt synskadad, anses vara av alla som kan och vet allt...

Idag har jag varit med på turridning på islandshäst, som arrangerades av SRF Östergötland. Det hela gick av stapeln på Gibraltar turridning, och vi var en blandad samling av seende, halvblinda och helblinda som tog oss runt till häst i omgivningarna. Jag hade lyckats lura med mig min son Emil, som aldrig visat något större intresse för mina egna hästar, men som idag faktiskt hängde med på en 2-timmarstur. Då han insåg att han själv måste borsta av hästen innan ridningen lät han dock deklarera att det skulle bli en engångsföreteelse.
Tur med vädret hade vi också, inte minst med tanke på hur det regnat de senaste dagarna. Tyvärr räckte inte tiden till för att rida min egen Potta idag. Inte så bra, regnandet har gjort att jag inte hållit igång henne något vidare i veckan som var :-( Får försöka skärpa till mig!
Fick inte några vidare bilder från dagens aktiviteter eftersom jag själv satt på hästryggen då alla andra gjorde det. Men lägger i alla fall ut några av de som togs.




"Kön" som var före mig.



Kön bakom mig



Emil med sin häst Vendil, avsutten efter ridturen



Tälmodigt väntande - eller uttråkade? - ledarhundar. Ella tv och Gaius.

Idag har jag varit inne i metropolen Norrköping, närmare bestämt på Folkuniversitetet. Det ligger vid strömmen mittemot "strykjärnet", alltså den byggnad som inrymmer Arbetets museum.
Där mötte jag lite folk från af och folkuniversitetet för att spåna lite kring möjligheten för mig att kunna få arbetspröva där. Överlag lät det mesta väldigt positivt och lovande, och jag ser med viss spänning och förväntan fram emot att få veta hur det hela ska fortskrida.

Tredje torsdagen i augusti och här sitter jag ensam i köket hemma medan "alla andra" är DÄR:



Ja ja, vad är väl en augusti-torsag på Showgrounds? Den kan ju vara urtrist, långtråkig, med ösregn, en massa dumma människor, fula ponnyer  och... och...
Ingen god fe, svingande sitt trollspö över mig, i sikte här inte.

Jag var där EN gång, för 4 år sedan. Nu blir det aldrig mer... Inga fler Irisn impressions från Pomona. Den sajten besöks faktiskt fortfarande nästan dagligen, och besökarna kommer från hela världen.



Så vad gör jag då här och nu? Kan väl bara försöka skapa mig ett låtsas-Irland med lämpliga attribut och dränka sorgen i musik och starkvaror - så gott det nu går.

hälsar

veckans Askunge
(eller egoistiska gnällspik anser väl vissa)

Idag har jag hört ett par intressanta inslag i radions P1. Det har handlat om hur folk som inte fått fortsätta vara sjukskrivna inte ser någon annan utväg än att ta livet av sig. Blir jag förvånad? Nja, kanske inte. Att det  lär ha förekommit har jag redan hört tidigare. Och vad kan man egentligen vänta sig när alla ska dras över en kam med fyrkantiga regler skapade av politiker, med sitt eget på det torra och i total avsaknad av såväl empati, som av kunskap om hur många av de som besluten drabbar verkligen har det.
Sedan fick jag veta att av alla som i år tvingats gå från sjukskrivning till arbetsmarknadsåtgärder har mindre än 2% fått "riktigt" jobb, dvs utan någon form av lönebidrag. De som fått anställning "för syns skull", vad jag själv kallar "pseudo-jobb", alltså med aktivitetsstöd eller någon form av lönebidrag, är 7%. Således är mer än 90% fortfarande "arbetslösa". En av dessa råkar dessutom vara Jag.
Och hur kommenterar den person inom arbetsförmedlingen som tagit fram dessa siffror det hela? Att det är helt okej, för det var inte meningen med "projektet" att de berörda skulle få några jobb, utan de skulle bara "förberedas" för det.
Jaha, så det är därför som de inte ens hittat en praktikplats åt mig att "arbetsträna" på? De säger i ena andetaget att jag ska jobba, och i nästa att det ska jag inte alls. Jag fattar inte...
Nu är det ju i och för sig så att jag själv inte betraktar mig som sjuk. Jag anser mig vara tämligen frisk, normalbegåvad och med en hel del kompetens, låt vara att jag har lite svårigheter pga funktionshinder. Men det finns rätt mycket hjälpmedel som kan kompensera mina svårigheter, och det ska jag kunna få på en arbetsplats utan att det ska lasta arbetsgivarens plånbok om jag är rätt underrättad. Men det är inte så omgivningen väljer att se det. Istället gör man mig till ett STORT problem. Jag är inte jag, med allt jag kan och vill och står för. Jag är SYNSKADAD! Punkt slut. Inget annat. Och som SYNSKADAD anses jag totalt inkompetent och idiotförklarad. Av såväl tänkbara arbetsgivare som av myndigheterna, som ändå säger att jag ska jobba och försörja mig själv, men inte vill ge mig en vettig chans att göra det. Kan ju bara nämna att försäkringskassan, vars handläggare gjort klart för mig att synskada inte är skäl att inte jobba (vilket jag i princip inte har något att invända mot) själva nekat en mycket kompetent men synskadad person arbete på myndigheten, med hänvisning till att man inte ville anpasss dennes arbetsplats. Dessutom blev de INTE fällda för diskriminering ens! Detta kan du bl a läsa mer om här.
Ett annat inslag från dagens radio var i "Ring P1". En synskadad person som bara hindrades från att jobba med sådant han klarade av för att omgivningen bestämt att han inte klarade av det pga sitt funktionshinder. Han skulle nöja sig med jobb på typ skyddad verkstad. Det lät så väldigt välbekant på något sätt...
Vad återstår när ingen egentligen vill ha en, men man känner att man ändå både måste och vill försörja sig själv? Att bli egen företagare? Men alla kan ju inte slå sig på sånt bara för att det inte finns någon som vill anställa en heller!
Vad jag kunnat förstå finns i vissa länder krav på att åtminstone vissa arbetsgivare ska ha en viss procent av sina tjänster avsatta för funktionshindrade. Är det kanske vad som skulle behövas i vårt land också? Kombinerat med en fungerande lag som verkligen förbjuder diskriminering och ett rättssystem som fäller de arbetsgivare som bryter mot lagen? Eller vad krävs för att ALLA ska ges en chans utifrån de förutsättningar man verkligen har, och inte tillåtas att slentrianmässigt sorteras ut av någon som agerar utifrån fördomar och inte fakta?    
Nej, nu skiter jag i att klottra ner mer om det här, som gör mig ilsken. Åtmistone för stunden. Solen skiner efter en regnig dag. Ska nog gå till mina hästar ett par kilometer bort och se om jag kan rida en sväng.
"Va! DU kan väl inte gå ut själv heller! DU kan väl inte rida på stora, farliga hästar heller! Du kan väl inte göra NÅGOT ALLS själv! Du är ju SYNSKADAD!!!"
Nä, jag har väl inte klarat av att skriva det här blogginlägget heller, va?

Det finns en lag som heter Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS kallad i dagligt tal. Det är en lag med många vackra ord som går ut på att den som har ett stort och varaktigt funktionshinder ska ha rätt till hjälp för att kunna leva ett normalt och fullvärdigt liv, på samma sätt som vilken fullfungerande som helst.
Nu är det så att kommunerna väljer att tolka LSS lite som de själva vill. I min kommun anses t ex inte synskadade vara en grupp som omfattas av den här lagen. Som synskadad förväntas man alltså klara sig helt själv ute i samhället, orientera sig i alla miljöer, även obekanta, handla och uträtta andra ärenden trots att man inte ser särskilt mycket eller inget alls, åka med kollektivtrafik osv.
Jag skulle vilja se den politiker/beslutsfattare med synskada som skulle anse att de klarade allt det här obehindrat. Men av någon anledning så verkar denna kategori människor vara osedvanligt välfungerande och dessutom finns nog inte möjligheten att de själva skulle kunna drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning i deras föreställningsvärld.
För min egen del så har det här i praktiken inneburit att jag mest varit hänvisad till att hålla mig hemma i snart 3 år nu. Det finns inget utrymme för spontana "utflykter" om ingen välvillig person förbarmar sig över mig i min situation, man blir helt beroende av anhörigas och vänners välvilja, om man nu är så lyckligt lottad att man har sådana i sin närhet.
För ett tag sedan fick jag veta att det finns ´något i Norrköping som heter Frivilligcentralen, som kan tillhandahålla "medmänniskor" som på frivillig basis hjälper andra som är i behov av assistans. Så jag lade in en ansökan där för att se om jag skulle kunna få någon som skulle kunna hjälpa mig att uträtta sådant som att handla någon gång ibland. Det är väl säkert ett halvår sedan nu och resultatet har hittills varit lika med noll. Egentligen tycker jag inte att sånt här ska stå och falla med frivilligas välvilja, men ibland är man beredd att rucka på sina principer när det inte verkar finnas någon lösning. Vilket alltså inte hjälpt ett dugg i det här fallet.
Till min stora glädje har jag nu, tack vare en vänlig person som heter Anki, i alla fall varit en sväng ute på Ingelsta igår. Anki var snäll och avsatte en eftermiddag med mig trots att jag vet att hon redan har många järn i elden. För första gången på flera år har jag handlat lite kläder och skodon åt mig själv, vilket var tämligen välbehövligt.
Heder och STORT TACK till dig, Anki!
Vad jag däremot anser om samhället i stort, som bara ställer en massa krav på oss funktionshindrade, samtidigt som det hindrar oss från att kunna delta i mycket, inklusive sådant som att leva upp till de krav som ställs på oss, har väl redan framgått. När ska det börja levas upp till de lagar som redan finns? Tyvärr är min känsla att det bara skärs ner och försämras på det området, så situationen för de som behöver hjälp, ibland eller ofta, bara kommer att bli ännu mer omöjlig.
Jag kanske låter gnällig, som att jag bara kräver allt av alla andra. Men faktum är att om jag kan göra något för någon annan så skulle jag mer än gärna göra det. Trots min synskada anser jag att jag har en hel del kapacitet och kompetens. Men det är det väl ingen som tror om mig, än mindre efterfrågar.

Just hemkommen från en rejäl ridtur. Som omväxling hade vi sällskap idag, Pottan och jag. Vi fick äntligen till den länge påtänkta turen med grannen Mikaela och hennes nordsvenska Ronja. Det hör ju inte till vanligheterna att jag har ridsällskap, för det mesta brukar jag ju få leta mig fram bäst jag kan efter vägarna på egen hand.
Det blev en trevlig förmiddag för oss allihop och vi var nog ute i gott och  väl 2 timmar, så båda våra fyrbenta damer var nog lite trötta efteråt. Men Pottan uppskattade helt klart sällskapet, då vi skildes åt och vi vände nosen hemåt så blev hon mycket förvånad och undrade varför vi inte längre följdes åt allihop.
Som kuriosa kan nämnas att förutom att vi rider våra egna hästar, Mikaela och jag, så har vi även det gemensamt att vi båda är synskadade. Vi var alltså två blindstyren som efter förmåga fick ta oss fram i omgivningarna. Och visst klarade vi det riktigt bra, om jag får säga det själv.
Fast samtidigt kan jag inte låta bli att undra över hur de andra ridande grannnarna är funtade. Trots att väl alla vet hur det är ställt med mig och min syn (eller snarare avsaknad av syn) så har det aldrig hänt att jag blivit erbjuden ridsällskap. Tycker inte att det borde vara helt omöjligt för den som ser att föreställa sig hur det skulle kunna vara att ge sig ut på häst med bindel för ögonen. Och kanske inse vilket lyft det skulle vara i den situationen att få sällskapp av någon som ser. Om det sedan bottnar i egoism, mobbning eller bara ren och skär likgiltighet för sina medmänniskor ska jag låta vara osagt.

När man inte ser så bra eller inte ser alls så finns det en hel del prylar som man kan ha hjälp av i vardagen. Sedan över ett år har jag ju en dator med skärmläsarprogram och tack vare den kan jag ju till exempel utbyta information med omvärlden via webbwn.
Något som varit ett bekymmer för mig ett bra tag nu är mobiltelefonen. När jag inte ser displayen så tappar jag snart bort mig i menyerna. Att knappa in ett telefonnummer blir i regel en ren chansning då man inte ser vilka siffror man tryckt in. Snabbvalsknapparna räcker till de allra vanligaste numren, när man väl lyckats lägga in dem, max 8 olika nummer.
Nu finns det ju förstås skärmläsare även till mobiltelefoner. Det är bara det att det krävs ett särskilt operativsystem i mobilen för att det ska fungera. Och det är inte särskilt många mobiler som har det operativsystemet. Och att hitta en sådan som dessutom har tydliga tangenter är ingen självklarhet. Att det fåtal mobiler som kan fungera med ett "synskadeprogram" dessutom skulle fungera för en synskadad i övrigt också är uppenbarligen inget som tillverkarna bryr sig om. Istället går ju trenden mot att tangenterna inte ska kännas alls utan bara synas. Så efter att ha gått en runda i olika affärer för snart ett år sedan gav jag upp. Men en dag i januari var jag återigen ute och letade ännu en gång och inhandlade en mobil av utgående modell där knapparna i alla fall känns litegrann.
Så nu har jag fullt upp med att försöka lära mig den här komplicerade apparaten. Jag har tidigare aldrig känt behov eller önskan att ha en mobil med annat än ringfunktion, och den nya liknar ju mest en avancerad handdator. Inte för att jag egentligen är teknikfientlig, jag tycker att det är rätt roligt med "leksaker", men det frestar på att det är så mycket nytt som måste nötas in. Fortsättning följer kanske vad det lider...
En annan liten användbar pryl som jag nyligen fått är ett fickminne. Det är en motsvarighet till anteckningsbok fast jag spelar in vad jag skulle skrivit och kan sedan lyssna av det.
Dessutom har jag fått en reglett, ett litet verktyg med vilket man kan skriva punktskrift för hand. Det är lite pilligt för en som inte är van, och dessutom måste man tänka spegelvänt. En liten utmaning att lära sig använda den men säkert inte omöjligt.

En klyscha som brukar uttalas med viss ironi, men faktum är att just nu menar jag det verkligen.
För alla er som ser är det självklart att ni kan ta del av all information som flödar omkring oss. Jag och många synskadade med mig (och kanske även dyslektiker?) kan bara drömma om det. Jag tänker på allt som INTE ges ut i ett format som vi kan tillgodogöra oss. Facktidningar och facklitteratur är väl bara några exempel på sådant som vi förväntas ha noll intresse av, och alltså saknas denna info på media som vi kan tillgodogöra oss.
Ett exempel för min del är förstås allt som rör häst, från avel till allmän hästhållning och sport. Men givetvis finns mycket mer som jag gärna skulle hållit mig uppdaterad om. Man känner sig rätt utestängd i största allmänhet och kan inte alls hänga med i utvecklingen på ett sätt som man skulle önskat.
Men ibland kan man ändå få en och annan positiv upplevelse. Från vännen Anette i Ronneby damp artikeln om Frederiksminde-stuteriet som var i Ridsport för mer än ett halvår sen, ner i mailboxen härom veckan. En artikel jag verkligen velat läsa men inte haft möjlighet till det. Den var scannad i jpg-format. Med programvara jag fått från syncentralen kunde jag enkelt, med ett enda musklick, konvertera filerna till läsbara pdf-filer, som min talsyntes sedan läste upp för mig med förvånansvärt gott resultat. Jag blev riktigt imponerad. Och tack till Anette, som tagit sig tid att scanna och förse mig med artikeln!
Annars så undrar jag när vi som inte själva kan läsa tryckt text, även vi ska få möjlighet att läsa ALLT som publiceras. I och med att praktiskt taget allt som ges ut numera  någon gång i produktionskedjan föreligger i digitalt format så borde det vara tämligen enkelt att åstadkomma. Men så länge som de som styr inte tänker längre än näsan räcker så händer väl inget antar jag...

Idag har jag varit inne vid SRFs (Synskadades Riksförbund) lokal i Norrköping, varifrån Radio Östergötland sände större delen av förmiddagen. Dom ville ha MIG med i direktsändning också, och det var jag ju inte alls förberedd på. Så det blev väl som det blev. Att jag inte skulle klara att läsa punktskrift spontant, bara "så där", hade jag kunnat tala om på förhand...
Nu ska jag i alla fall försöka lyssna på det hela i efterhand, om internetanslutningen behagar vara så snabb så att det går någorlunda. Trots att jag var på plats nästan hela tiden så är det mycket som gick mig förbi av vad som sändes.

Idag har jag blivit kontaktad av arbetsförmedlingen igen. De föreslår att jag ska vara med på en vecka i Uppsala som går ut på att peppa mig m fl synskadade för arbetsmarknaden... Vad ska man tycka?? Ska sånt behöva ta en hel vecka i anspråk?? Sen kan det inte hjälpas att jag rent spontant känner att problemet snarare är arbetsgivarnas ovilja/ointresse/fördomar som innebär hinder för såna som jag att få en anställning. Så varför inte ordna en veckolång kurs eller konferens för dessa istället, som går ut på att funktionshindrade inte ska diskrimineras på arbetsmarknaden?

På förmiddagen blev jag uppringd av min handläggare (inget ont om henne) på arbetsförmedlingen. Försäkringskassan anser ju att jag är arbetsför ("synskada är inget hinder för att arbeta"), så af är engagerad för att försöka hitta någon form av arbetsträning/praktik åt mig. Det går, som väntat, inget vidare. Vilket inte är så förvånande, inte minst i dessa tider av "lågkonjunktur". Min egen reflektion har ju hela tiden varit "visst skulle jag kunna jobba, men vilken arbetsgivare skulle vara intresserad av mig?".
Sen är det ju ingen som vill inse att jag faktiskt KAN en hel del saker, man ser bara mina begränsningar. Trots allt så är det en hel del jag fixar med min anpassade dator. Jag sköter min hemsida och blogg, jag mailar mm. I övrigt orienterar jag mig skapligt i miljöer jag fått lära känna och jag sköter, och vad gäller Pottan, rider, i hög grad mina hästar självständigt. Bara några exempel...
Men det känns som om omgivningen bara vill se problem hos mig. I stället för att fråga om de skulle kunna göra något för att underlätta min situation verkar attityden vara att man snällt ska sätta sig ner hemma och inse att livet är slut. Inte förvänta sig att de fullfungerande ska bry sig om mig i den situation jag nu hamnat i. Inte störa dom i deras perfekta liv med att visa att även jag existerar.
Nu får dom ändå stå ut med att se mig komma rantandes efter vägarna, uppsutten eller med häst vid hand. Jag tänker inte låta dom tro att jag inte finns!

Annars har dagen ägnats åt firande av namnsdag med hemgjord tårta, fint värre. Inte för att jag egentligen bryr mig speciellt om att fira namnsdagar, men när den som fyller år inte vill bli firad så får man ta namnsdagen som förevändning. Hoppas på att den överåriga trotsiga tonåringen börjar använda den mobiltelefon som förärats honom i present åtminstone.