Idag har Myristica fått resa till doktorn. Som jag redan nämnt i senaste inlägget så hostar mina hästar sedan en tid tillbaka. Det hela har varit mer komplicerat än så, men jag har hittills inte redogjort för alla detaljer här.

För 5 veckor sedan upptäckte jag en kraftig svullnad mellan ganascherna, alltså på huvudets undersida, på Myran. Efter några dagar kontaktade jag veterinär, som inte ansåg att det var någon idé att komma ut då Myran inte visade några andra symtom utan verkade frisk, matglad och feberfri. Jag frågade redan då om det skulle kunna vara kvarka, men symtomen var inte typiska.

Nu hade ju Sparven redan då hostat sedan någon vecka tillbaka, och någon vecka senare började också Pottan och Nillsson hosta. Däremot hade ingen någon feber eller visade några andra symtom som skulle kunna tyda på kvarka.

Myrans svullnad bestod och blev till och med större än den varit till att börja med, men inga andra tecken på att hon var dålig. Efter att drygt 3 veckor gått tog jag kontakt med distriktsveterinär igen, som nu kom ut och tittade.

Myran är inte den enklaste att hantera i samband med veterinärbesök. Som föl blev hon chipmärkt och det var en stökig och uppenbarligen traumatisk historia, som resulterade i att jag stod där med 2 veterinär- och spruträdda unghästar. Medan Sparven så småningom lugnat ner sig och numera verkar ta det med fattning att träffa en veterinär, så har Myran snarare blivit allt svårare att hantera för varje gång det varit dags för vaccination. Hon verkar veta direkt då det är en veterinär som kommer in i stallet, och gör vad hon kan för att komma undan.

Den här gången fick jag prova att ge henne lugnande i munnen en stund innan veterinärens ankomst. Men det hade ingen effekt. Dessbättre stod hon så småningom så pass stilla att det gick att lägga en hand över ögat på den sida veterinären befann sig, och sedan gick det att känna på svullnaden.

Utlåtandet blev att kvarka inte kunde uteslutas, inte minst som de övriga hostade (Myran själv har varken hostat eller varit snorig vad jag kunnat se). Och att svullnaden borde ultraljudsundersökas på klinik, där även bakterieprov borde tas.

Så idag gick alltså resan rtill Hästkliniken i Norrköping. Det kändes ganska nervöst för mig, dels att tänka på transporten, eftersom Myran senaste gången hon åkte lyckades ställa till det genom att slita sönder grimman och sedan på något sätt vända sig runt där hon stod mellan yttervägg och mellanvägg i släpet, så att hon alltså stod vänd baklänges istället för tvärtom. Den manövern hade hon dessbättre lyckats göra utan några synbara skador på sig själv åtminstone. Ett problem med det släp jag disponerar är att allt är för stort eller för högt för lilla Myran, och det går inte att ställa in fram- och bakbommarnas höjd för en så liten häst. Blev tipsad att försöka köra henne helt lös. Något jag inte har någon som helst egen erfarenhet av, men vi provade att göra så, efter att ha plockat ur all inredning ur släpet. Och det gick riktigt bra, Myran verkade åka fint lös i sin rullande box, xom det ju närmast blev. Vilken lättnad.

Väl framme stod hon lugnt i släpet i kanske en kvart, vi kom i god tid. Sedan kom veterinären ut och bekantade sig med henne redan innan hon lastats ur, och bjöd på godis. Därefter fick vi gå in för undersökning och även där gick allt fantastiskt bra. Veterinär Carina imponerade, tog Myran på ett proffsigt sätt, och hon märkte nog knappt att hon blev stucken och pleggad. Inte bara en gång, två injektioner behövdes för att min Myra skulle bli någorlunda avtrubbad.

Undersökningen gjordes och allt var lugnt och kändes bra. Det var väl bara resultatet som ger skäl till oro. Svullnaden visade sig helt och hållet bestå av rejält förstorade lymfknutor. Det troliga är att orsaken trots allt är kvarka-bakterier, som finns där inne och som ställer till det. Bakterieprov togs från svalg och luftsäckar, men där såg det inte speciellt påverkat ut, och proven skulle kunna visa sig vara negativa, samtidigt som kvarkan kan sitta oåtkomligt i lymfkörtlarna.

Just nu är det bara att vänta på provresultat, fortsätta kolla temp på hästarna, vilket gjorts nästan dagligen i flera veckor nu. Och därtill utgå från att hästarna är smittade och agera därefter.

Jag känner mig alltså väldigt nöjd med klinikbesöket och resan dit idag. Samtidigt som resultatet, i den mån jag kan gissa mig till vad det blir, känns minst sagt bekymmersamt.

Uppenbarligen är det så att kvarka på senare år kommit att ses som en lömsk och oberäknelig infektion, som kan ligga latent hos många hästar utan att de visar några som helst symtom. Det kan alltså finnas okända smittbärare där man minst av allt förväntar sig det. Det går inte längre att förlita sig på "skolboksexemplen" vad gäller sådant som inkubationstid, karenstid och tid som gått då man kan blåsa "faran över" och förklara sig som smittfri.

Fortsättning lär följa,,, :(

Och stort tack till min snälla sambo, som tog sig tid och ställde upp som chaufför och handler.

Det är vad som närmast rått i "hästeriet" sedan några veckor. Hästarna hostar, kanske något virus? Jag hoppas att det ska vara övergående, att hästarna ska repa sig och kunna komma igång snart igen. Nu när jag kanske äntligen har lite intresserade medryttare på gång också...

I brist på annat så kommer en bild från betet idag. Det var i alla fall fint väder... Så håll tillgodo med Coronillerna, dvs Pottan och lillebror Nillsson.

Och just det, igelkotten i foderrummet har jag lyckats få en bild på också.

Jag har gjort en liten extra drive för att försöka hitta medryttare till hästarna. Jag älskar verkligen mina ponnyer, men det är lite tufft att ensam försöka hålla igång så många. Och så länge som köpare eller fodervärdsaspiranter lyser med sin frånvaro så är det som det är... Till slut börjar man känna sig smått utbränd.

På blocket finns en annons och därtill har jag gjort en liten blänkare på min hemsida.

Nedan en liten bild av Stellaria ("Sparven") riden av Stina förra söndagen.

Det är vad det har blivit vad gäller antal hästar i Björksätter på bara några dagar. För en dryg vecka sedan hade jag 3 hästar hemma. Förra fredagen kom grannarnas två islandshästar hem och så i söndags, som jag redan tidigare redovisat, Myran.



Svart häst (Tenor)...



...och vit häst (Óvænt), samt svart och vit hund (Kulo).

Eller ännu en variant på temat "släkten är värst". Läser på connemara.nu att Myristicas halvsyster Kewarra (helsyster till Highlander) är såld till Belgien. Även hon en ponny med meriter från hoppbanan.

Ja, till salu har hon ju varit länge nu, men nu har jag gjort slag i saken och satt ut en ordentlig annons. Sparven har nu kommit igång så bra under ryttare, så det känns som hon snart är färdig att få flyga ut ur boet och vidga vyerna.

Jag har själv ridit den här lilla tjejen till och från i uppemot ett år, och det har för det mesta varit ett sant nöje. Visst, hon lyfte av mig med besked en gång i somras. Men det har inte hänt igen och vi skyller den fadäsen på bromsarna;)

Nu har även Stina ridit Sparven några gånger och fler gånger lär det bli.

Annonsen kan ses här.

Nedan ett par bilder från Stinas senaste besök hos oss, i lördags.

Connemara.nu redovisar förra veckans regionalt placerade connemaror, och bland dessa finns inte mindre än 3(!) av min Myristicas syskon med, samtliga med placeringar i hoppning. De är helbröderna Krumelur och Koriander, samt halvbrodern Highlander, samtliga u. Grytåsa Kryddan RC 1112.

Därtill har Kryddan fått en egen notis hos connemara.nu, där hon utnämns till Supermorsa med anledning av avkommornas framgångar.

Så lillasyster "Myran" med matte och kompisar får väl gnägga grattis till alla duktiga brorsor och postumt till morsan, som inte finns längre. Kryddan tävlade även själv med placeringar och segrar upp till LA hoppning. Hon fick 7 föl under sitt liv, och det sista blev alltså min "Myra", 5 år i år, som förhoppningsvis kommer att ridas in under våren. Det har inte varit lätt att hitta en ryttare i lagom storlek åt denna lilla C-ponny tyvärr. Hon är för övrigt till salu, kanske kan det visa sig att även hon kan hoppa, med lämplig matchning?

Även jag får väl hylla supermorsan Kryddan med en bild, här frän Myristicas första dygn i livet.



Kryddan har också en egen sida på min webbsajt Pomonas Connemaror.

När jag ändå är inne och petar i bloggen så kan det kanske vara på sin plats med en liten uppdatering om läget i stallet. Mina hästar är tack och lov fortfarande symptomfria och visar inga tecken på infektion. Så förhoppningen är att de ska slippa kvarkan. Men vi fortsätter att hålla oss ifrån andra hästar och betraktar oss som isolerade. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Den sjuka grannhästen, som bor på samma gård som mina hästar men som inte delar stall och hagar med dem, var däremot mycket dålig och feber och övriga svåra symptom ville inte släppa. I söndags fick han slutligen göra resan till djursjukhus, där han fortfarande är kvar. Han bör ju vara i de bästa händer nu och jag kan bara hoppas att han kan bli frisk och få komma hem igen.

Att ha sjuka djur kan vara en mardröm, och jag har själv genom åren några gånger fått erfara vad det kan innebära. Så grannen som äger hästen har all min medkänsla.

Livet är som bekant tufft ibland. Just nu är det inte jag själv som känner mig värst drabbad, men vill det sig illa så drabbas även mina hästar.

Det var grannen som har islandshästar rätt över grusvägen från mina hästar räknat, som hämtade hem en ny foderhäst i helgen. Bara någon dag senare visade det sig att några hästar på det ställe den nya hämtats från var sjuka, och samtidigt fick grannens häst, som fått den nya som sällskap, hög feber. Igår stod det klart att hästarna på det andra stället verkligen har kvarka, så det finns väl ingen anledning att tro att de provsvar som nu väntas beträffande grannhästarna kommer att visa något annat.

Så det är bara att räkna med att vi får hålla oss och framför allt våra hästar isolerade en tid framöver, så gott det nu går när stall och hagar ligger precis intill "allmän väg".

Ingen kontakt har, vad vi vet, förekommit mellan grannens sjuka hästar och mina sedan helgen, och mina egna är än så länge symptomfria och tempas dagligen.
Jag försöker sprida kännedomen om det här på bygden och hoppas att folk med hästar får veta det och ser till att hålla sig borta från oss.



Så här ser det ut på stalldörren numera. Jag bara väntar på att texten ska få ändras dä provsvar är bekräftade.

För den som inte vet, så är kvarka en smittsam och fruktad hästsjukdom, som kan innebära att hästarna blir mycket sjuka och ibland kanske inte överlever. Samtidigt kan smittade hästar vara symptomfria och således fungera som smittbärare utan att man vet om det. Sjukdomen är anmälningspliktig och när man väl fått sina hästar friskförklarade går det åt att göra en omfattande sanering av stall, utrustning och kanske även omgivningar.

Själv har jag hittills inte erfarit kvarka hos egna eller närstående hästar, så det kommer att bli att läsa på och lära sig en massa nytt nu.
Just nu går tankarna främst till grannen och hennes allvarligt sjuka häst. Bara att hoppas att han ska klara sig genom det här eländet och bli frisk och pigg igen, utan att behöva drabbas av komplikationer.

Såg just på connemara.nu att min Myristicas helbror Krumelur, 7 år gammal, placerat sig i regional LB hoppning. Jätteroligt att se, och därtill finns ju halvbrodern Highlander som hoppar i eliten bland ponnyer i Sverige.

Så det känns lite trist att ingen verkar vara intresserad av min lilla Myra, att köpa eller låna och rida. Själv har jag inte tillgång till någon ryttare i lämplig storlek.

Förutom Myran har jag ju Stellaria som år hoppstammad även hon. Dessutom rör hon sig inte alls oävet. Även denna mysiga ponnytjej borde med fördel kunna matchas av en ryttare i lämplig storlek.



Myristica till vänster och Stellaria, bild från i somras. Båda tjejerna är 4 år gamla och till salu eller ev. för utlån till seriös och satsande fodervärd.

...eller Irish Coffee vs surströmming kanske?

Nu är det återigen en sån där regelbundet återkommande vecka när alla som kan och vill vallfärdar till Irland, Clifden och Connemara. En möjlighet jag inte längre har då min "fysiska status" gör det närmast omöjligt för mig att resa iväg på egen hand. Ja det gäller förstås inte bara Clifden Show Week utan det mesta som försiggår någon annanstans än hemma på gården där jag bor. För att någon skulle vilja släpa på en krympling som jag, så att jag skulle kunna få komma ut och uppleva något omväxlande och stimuleras av att träffa "likasinnade" lär aldrig inträffa, lika lite som att jag kommer att återfå en någorlunda funktionell syn.

Så då återstår bara att i vanlig ordning ta sig en rejäl Irisn coffee och över den gräma sig över hur orättvist allt är. En bit av sambons överblivna födelsedagstårta från gårdagen slinker nog också ner.

För mig är ju tredje torsdagen i augusti självklart lika med Clifden Show. Nu får man höra i radion att den dagen handlar om surströmmingspremiär. Som om inte jag redan är sur så det räcker. Skulle surströmming kunna ersätta Connemara??? BLÄÄÄ säger jag bara.

Ja, jag tar mig faktiskt rätten att vara gnällig en dag som den här. Visst, det finns alltid massor av såna som har det sämre, till och med mycket sämre än vad jag har det. Men det gör det ju alltid. Och det finns många som har det bättre också. Och som bara tar det för givet utan att ens fatta hur bra de har det.