Det var en del aktivitet i paddocken igår, när grannarna engagerat Sara Jacobsson för tömkörningslektioner. Även undertecknad var med på ett hörn. Händelsen tilldrog sig som synes visst intresse, av såväl närmast sörjande som tillfälligt förbiflanerande.

Solen sken även om det blåste rätt bra. Lite besvärliga ljusförhållanden för fotografering med skuggan av stallet som låg över en stor del av ridbanan. Och MYCKET besvärliga lusförnållanden för blindstyret att agera med häst i :( Man får göra det bästa av saken och försöka ta åt sig av de råd man får, och ha dem i åtanke när det förhoppningsvis erbjuds bättre tillfällen på egen hand.

Här lite bilder av grannarna, har lite filmsnuttar av mina egna från 2 tillfällen, som ska göras i ordning. Så ett inlägg om dem kommer så småningom.

 

Jenny tömkör Kraki

 

 

Sara tömkör Fjodor

 

 

Sammanfattande eftersnack

 

Uppdatering 28 oktober: En liten filmsnutt tagen efter att bilden av Fjodor i aktion togs, där Lina tagit över tömmarna från Sara.

 

 

 

 

 

Det kan ju se ut som om det är vad vi rustat oss för. Men här är det inte andra riddarekipage som ska bekämpas, utan sommarens alla hemska flygfän. Det är nog inte obekant att min, och framför allt mina hästars, omgivning sommartid invaderas av flugor och än värre, bromsar och blinningar, i mängder som kan driva alla som inte kan värja sig till vansinne. Något som fått till följd att hästarna numera går ute med flugtäcken en stor del av sommmaren, och att ridningen ofta känns svår att hålla igång.

Nu har jag försökt lösa problemet att inte kunna rida genom att låta sy upp ett egendesignat flugridtäcke av avlagda påslaken. Täcket är gjort som separata fram- resp bakdel, där bakdelen i princip är ett traditionellt skrttäcke försett med magplatta. och framdelen ett halstäcke plus täcke för bringa och bog, som räcker ungefär fram till sadeln.

Att sy, och i synnerhet att sy med maskin, fungerar tyvärr inte så bra för mig längre. Det här täcket har jag fått stor hjälp att sy av en mycket händig person på mitt "dagis", och det är jag förstås oerhört tacksam för.

Tar en liten sväng då och då med någon häst, har så smått börjat komma igång efter ett totalt uppehåll under andra halvan av januari, då vintervädret gjorde det för besvärligt för mig. När det är bara snö och allt är bara vitt, vitt, vitt, så avstår jag från att rida. Behöver lite kontraster för att kunna veta var vägen går, och med snöröjning i kombination med dagsmeja har förutsättningarna blivit lite bättre. Jag vågar alltså inte längre att ta nöjet att rida i full fart i mjuk nysnö, något som ju normalt är en så härlig upplevelse för häst och ryttare.

I och med att jag börjat ta ut hästarna på vägarna igen, så har jag gått över broddarna, och fått byta ut några som varit helt slut. Efter att jag slitit ut befintlig skiftnyckel respektive gammal hovkrats med hål för att skruva brodd, fick sambon i uppdrag att skaffa nytt verktyg och kom hem med en hylsnyckel, något jag aldrig haft till broddar tidigare. Och vilket lyft den innebar, hur enkelt som helst (nästan i alla fall) att få ut ett par broddrester som var slitna ner i nivå med hästskon på en sida.

Jag var faktiskt inte medveten om att detta behändiga verktyg finns för broddar, fast det säkert är självklart för majoriteten hästägare. Det blir lätt så när man hamnar utanför och i isolering från allt och alla, på det sätt som det blivit för mig. Dras man med ett funktionshinder som i hög grad försvårar möjligheten att ta in information, och dessutom saknar kontakt med vänner med samma intressen, som skulle kunnat bidra till att man trots allt hänger med i vad som händer, kompisar som kanske kunde erbjudit en att följa med på aktiviteter och evenemang man har svårt att ta sig till och ta del av på egen hand, så är det ofta så här det blir. Man går hemma i sin ensamhet och försöker klara verksamheten så gott det går, utan den input och/eller inspiration från andra utifrån som är så självklar för de flesta andra. Och missar mycket av nya rön och erfarenheter, för att inte tala om det sociala till vardags.

Min nya broddnyckel och de f d broddarna som jag med hjälp av detta verktyg enkelt lyckades skruva ur skorna.

Connemara.nu har i ett inlägg här om dagen uppmärksammat en "golden cross" i svensk connemara-avel. Jag uppmärksammar den artikeln här eftersom jag ju själv hade ett av de 13 syskonen efter Slieve Dara RC 2 och Keehaune Belle RC 10. Min Brantshammar Ballerina utmärkte sig väl aldrig särskilt, men flera helsyskon gjorde det i desto högre grad.

Ballerina blev hur som helst 30 år och är den häst jag haft längst tid, i uppemot 29 år. Ballerina var given flockledare in i det sista och även om jag inte har några ättlingar kvar efter henne så har Corylus den första av hingstbröderna, Brantshammar Joyce i fjärde led. Detsamma gäller förstås "Nisses" halvsyster Myristica, som dessutom har Brantshammar Korak som morfar.

Här ses Ballerina, 28 år gammal, ta sig en galopp i hagen på jakt efter ettåringarna hon var barnvakt åt, som sprungit i förväg.
Ytterligare några bilder på föräldrar och syskon kan ses i Ballerinas släktalbum.

Jag har fått veta att Grytåsa Kryddan RC 1112 postumt blivit premierad ELIT. Skälet för det är förstås att flera av hennes avkommor presterat långt utöver det vanliga på tävlingsbanan.

Kryddan, som själv tävlat i hoppning, fick 7 föl, och det sista blev min Myristica. Av dessa 7 föl har åtminstone 4 tävlat i hoppning och de tre valackerna Highlander, Krumelur och Koriander har placeringar i medelsvåra klasser.

Jätteroligt tycker jag, och det gör säkert Gudrun Lindvall också, som var Kryddans sista ägare och uppfödare till 3 av Kryddans tävlande avkommor.

Höst har det blivit. Oktober har hittills varit torr och inte särskilt kall, och mina hästar har gått ute dygnet runt fram tills nu. Men sista dygnen har varit lite kallare och det har varit några frostnätter. Jag har så smått börjat dra på mig vinterkläderna, och min fina sadelkammare fyller mer än väl sin funktion som fika- och värmestuga. Det blir en och annan mysstund med Druttekatten där. Hon har verkligen funnit sig tillrätta med sin nya egna "bostad" och ligger på soffan mest hela tiden. Men kommer ut och möter när man kommer till stallet och tar sig en och annan kortare inspektionsrunda utanför sadelkammaren ibland. Investeringen i kattlucka har alltså gett just det resultat jag hoppats på, och det känns fint!

Lördagen idag har ägnats åt höstbestyr. Med hjälp av grannen Jenny har Nillsson blivit klippt och även Jennys Tenor. För Tenor var det första gången och han skötte sig fint, ja det gjorde ju Nillsson också.

Väderprognosen bidrog dock till att mina hästar fick komma in över natten i kväll. Och i skrivande stund har det börjat regna och temperaturen ligger inte högre än +4°C, så det känns trots allt inte helt fel.

Det känns, åtminstone för mig, som Rooar RC 86 inte anses höra till de mer populära eller "glamorösa" Connemara-hingstarna i Sverige, snarare att han är något av en doldis i sammanhanget. Att jag själv har två av hans avkommor, Corylus och Myristica, är nog mycket en tillfällighet.

Mot den bakgrunden är det intressant (och roligt för mig) att kunna konstatera att han sedan två veckor tillbaka faktiskt ligger 2:a i den prestationstopplista över rasens fadershingstar, som connemara.nu lägger ut och uppdaterar varje vecka. Och det är ingen tillfällighet, Rooar har legat i listans absoluta toppskikt hela det här året. Och just nu är det alltså bara den i sammanhanget helt outstanding och oslagbara Poetic Justices avkommor som slår Rooars vad gäller antalet tagna placeringar vid regionala eller nationella ponnytävlingar i år.

En stor andel av dessa placeringar svarar dessutom Krumelur och Koriander för, båda helbröder till min Myristica. De har båda tagit ett antal placeringar i hoppning upp till medelsvår B under de senaste åren.

Jag har tyvärr inte mycket till bilder på Rooar. Den här är från hagen hemma i Katrineholm 2006.

Sadelkammaren börjar äntligen kännas färdig. Det mesta av sadel- träns- och täckeshängare är på plats, ett skåp ställdes in i somras, och i förra veckan kom jag till slut iväg till stan, där jag fick hjälp av en person från Frivilligcentralen (hjälparen i nöden när samhället/beslutsfattarna nu anser att gruppen synskadade inte ska ha någon rätt till ledsagning enligt LSS - vi anses tydligen vara i skick att klara av att uträtta ärenden mm utan någon som helst hjälp!) att gå i affärer. Resultatet blev bl a ett par fynd i form av en begagnad soffa på Myrorna och en dito liten byrå på Erikshjälpen, för 150:- stycket. Pjäserna hämtades hem med hjälp av sambon dagen efter. Och det är ju även sambon jag kan tacka för sadelkammaren, som jag hoppas ska fungera som en ypperlig kombination av förvaringsutrymme, fikarum och värmestuga.

Känner mig helt enkelt MYCKET NÖJD! :-)

Min "fläskkvartett" har splittrats, åtminstone temporärt. Igår fick Pottan och Myran, dvs störst och minst, åka iväg till Linköping, där det är tänkt att de ska aktiveras under en period. Jag hoppas att det ska bli givande för alla inblandade parter.

Kvar på hemmaplan är "mellanviktarna" Nillsson och Sparven. Något förvånade och ovana vid att bara ha varandra att ty sig till. Men de ska väl vänja sig får jag tro. Och förhoppningsvis kommer det att bli mer tid för dem när jag har min kära Pottis på annat håll. Vjisst kommer jag att sakna Pottan, men det är bra för henne att vidga vyerna lite och jag hoppas förstås att hon ska få lite utmaningar värda en sån pärla som hon är;-)

Duon som blev kvar, igår kväll.

Idag på morgonen har det blivit lite ridning av båda två. Så oerhört skönt att ha hästar som utan problem kan lämnas ensamma i hagen medan kompisen rids!

connemara.nu har på sin blogg startat en serie om det irländska connemarasällskapets (CPBS) historia. Föreningen firar i år sitt 90-årsjubileum och på bloggen kommer ett inlägg för varje år föreningen funnits. Ett inlägg per dag läggs ut, så serien kommer att räcka i 3 månader. Till dags dato har man kommit till år 1927 och jag kommer att följa serien med intresse. Det första inlägget hittar du här och sedan är det bara att följa årtalen i rubrikerna.

Själv har jag ju inte varit involverad i rasen i mer än dryga 40 år, men det känns ändå som mina äldsta foton kan vara smått historiska för åtminstone de yngre generationerna idag. Kan i sammanhanget inte motstå frestelsen att bjuda på en av mina tidiga bilder, tagen på SCS andra riksutställning som hölls på Mantorps travbana 1973. På den tiden bodde jag långt från Östergötland så det var ingen självklarhet för en tonåring att kunna ta sig hela vägen dit. Och på grund av att jag var hänvisad till bussar och tåg så missade jag såväl början som slutet på utställningen. Men lyckan var stor över att få se Atlantic Breeze med nummer 2 av stona i den svenska stamboken. Hon var ju mor till valacken Apollo, min första conemara, som jag hade på den tiden.

Ett inlägg på connemara.nu, "En myt att avliva", har inspirerat mig till att fundera lite öppet här.

Det har ju allmänt känts som att den ideala Connemaran har skenor vars dimensioner närmast för tankarna till rejäla stängselstolpar. Stolpar på bredden, absolut inte på längden, väl att märka. I rasstandarden står, som framgår av connemara.nu's inlägg att skenan ska ha en omkrets av 18 - 21 cm under framknäet.

För 4 år sedan ställdes 3 av mina connemaror ut på SCS riksutställning. Ett skäl till att de över huvud taget visades var att en ung dam sade sig gärna vilja visa dem, så då fick det bli så. Mitt personliga intresse för utställningar har annars falnat betydligt med åren. Det gick förstås inte särskilt bra för mina hästar den gången heller. Något som genomsyrade samtliga protokoll var "gracila skenor".

För den som kanske inte är insatt i terminologin vid bedöming av hästar kan ordet "gracil" låta positivt, ungefär som "vacker". Men mer fel än så kan man inte ha, det är i själva verket ett verkligt skällsord i sammanhanget, raka motsatsen till "välbenad", som är den önskade egenskapen. Omdömena över mina hästars "dåliga" ben fick mig verkligen att fundera. Jag upplevde åtminstone Nillsson som en av de mest grovbenta hästar jag någonsin haft, så oavsett hur tjejerna bedömdes så hade jag väl inte direkt förväntat mig att han skulle avfärdas som "gracil". Så väl hemma igen mätte jag skenbensomfånget på mina gracila ponnyer. Och kom fram till att Sparvens var 19cm, Pottans 19,5cm och Nillssons 20cm. Vid den här tiden var dessutom Sparven och Nisse bara 2 år gamla och strax över 140cm höga.

Det hade varit intressant att veta vad det stått i protokollen för övriga utställda hästar den helgen. Och att fått veta hur kriterierna för en välbenad ponny sett ut i de domarnas ögon...

Annars kan jag ju nämna att lokaltidningen hade den dåliga smaken(?) att under rubriken "irländsk skönhet visas" låta skönheten illustreras av en bild av min fula och gracila 2-årsvalack! Jag gissar att det stack i ögonen på de lokala "stjärnstuterierna" som har monopol på framskjutna placeringar på utställningar och premieringar här i området (ja, Nisse var smällfet, jag VET det).

När ändå connemara.nu är på tapeten kan jag ju också notera att sajten på sistone blivit hårt åtgången på connemaraponny.ifokus, för sin frispråkighet rörande en mängd oegentligheter som sägs förekomma inom SCS. Avelsföreningens trogna supporters tycks i vanlig ordning helt oemottagliga för det faktum att det uppenbart förekommer och under en längre tid förekommit maktmissbruk, gynnande av "lojala" medlemmar i den inre kretsen jämsides med diskriminering av andra, som räknas som illojala, samt en mängd brott mot lagar och förordningar i allmänhet. Även om jag personligen inte är i detalj insatt i allt som försiggår i sammanhanget, så är HWSS-frågan och hur den behandlats av funktionärer inom föreningen under åren, då andra velat lyfta fram frågan, mer än välbekant. I mina ögon är det inget annat än en skandal av stora mått hur den frågan skötts, och att det säkerligen finns mycket substans i de missförhållanden som i övrigt lyfts fram av connemara.nu ser jag ingen anledning att betvivla.

Visst, det heter att "det är inte ens fel när två träter". Men som jag ser det är det nog inte helt fel att SCS granskas kritiskt utifrån. Det finns säkert fog för de uppgifter som förmedlas genom bloggen. Sedan kan man ju undra över vissa av de "lojala" medlemmarnas uppenbara ilska över att de för SCS uppenbarligen obekväma sanningarna publiceras på annan plats.

Kritikerna har ofta bemötts med att de borde gå på årsmötet och framföra sina synpunkter där iställer för att anonymt vädra sitt missnöje på internetfora. För någon som inte är insatt i turerna kring SCS så låter det nog fullt logiskt. Men själv vet jag hur omöjligt det varit att kunna ta upp och diskutera HWSS-frågan i föreningen, och inte minst i styrelsen. Försök har gjorts sedan åtminstone 16 år tillbaka, då en av styrelsens dåvarande ledamöter försökte lyfta frågan för min räkning, men det var stört omöjligt. Det fanns minst en person där, som till varje pris skulle se till att saken tystades ner, och så skedde också. Och när jag vet hur det gick med den frågan i föreningen så är det inte svårt att räkna ut att samma sak nog sker i andra ärenden också. Någon sitter helt enkelt på makten och verkar styra stora delar av medlemskåren som marionetter, som lydigt följer despotens fingervisningar och är oemottagliga för saklig information om oegentligheter som försiggått och som fortfarande gör det. Istället reagerar de känslomässigt och försvarar okritiskt allt inom sin förening, samtidigt som källan till informationen, dvs connemara.nu totalt misskrediteras.

Samtidigt vill jag inte döma alla medlemmar och dra dem över en kam, bara för att de inte ser ut att ta ställning mot det som är fel. Jag är inte insatt i turerna inom föreningen längre, och som jag redan nämnt, jag vet hur omöjligt det har varit för folk, som inifrån verkligen velat få ordning på sånt som inte varit bra. Men det är synd att se hur vissa tar så illa upp över fakta som framläggs utifrån, och ser sig tvungna att till varje pris försvara sin förening med näbbar och klor. Så länge som en kärntrupp av medlemmar reagerar med ryggmärgen och systematiskt fortsätter att blunda för att det finns missförhållanden som borde redas upp ser jag ingen lösning på SCSs problem och den låsta situationen i förhållandet till de som ser och påtalar missförhållandena. Men säkert är att connemara.nu och eventuella andra som kan tänkas informera om vad som försiggår har en uppgift att fylla...

Det slog mig att det är ganska precis 10 år sedan den allra första versionen av min hemsida "Pomonas Connemaror" lades ut på nätet. Mer exakt var det i slutet av januari 2003 om jag minns rätt.

Jag har ju alltid gillat att jobba med text och bilder, så att skapa en hemsida om hästarna skulle väl normalt legat nära till hands. Men vid den tiden då IT i form av datorer och internet gjorde sitt inträde i mitt liv befann jag mig samtidigt i den depression eller det limbo som insikten om det fenomen som då ännu inte fått benämningen HWSS var orsak till. Insikten att det finns ett allvarligt problem, som var känt av vissa personer med stort inflytande, folk som samtidigt använde sin makt till att mörka och inte tillåta att saken diskuterades öppet, hade knäckt mig och fått till följd att jag dragit mig undan från all kontakt med avelsföreningen och de som figurerade i dessa sammanhang. Och jag saknade den glädje över hästarna, som borde varit drivkraften bakom en hemsida.

Men för 10 år sedan så tog jag trots allt det första steget. En mycket enkel sajt, där varje häst presenterades med varsin bild samt härstamningen i 3 led, punkt slut. Förstasidan kan ses på bilden nedan, och sidan i sin helhet som den såg ut då, kan ses här. Sedan dess har sajten utvecklats en del och under de 10 åren har den haft drygt 19 000 unika besökare.

Hästlivet känns seeeegt... Vinter med snö och kyla är inte min grej, ja inte vinter med isig och hårdfrusen barmark heller för den delen. Men där andra ryttare tar sig fram på snöiga vägar och stigar har jag väldigt s vårt att avgöra vad som är vad i allt det vita. Och i vanlig ordning är det inga med bättre förutsättningar än jag själv har, som anmäler något intresse för att ta sig en eller annan sväng på någon av mina fina ponnyer:( Bara att hoppas på att det ska bli en bra vår och det snart, även om våren känns långt borta just nu.

En ljusglimt i tillvaron är ändå sadelkammaren som så sakteliga börjat ta form under vintern. Inte för att den kommer att stå färdig innan vintern är slut, men förhoppningsvis kommer den att bli till glädje och nytta kommande vintrar.

En liten fotosession på hur långt projektet kommit i nuläget:

 

 

Väggen mot öster. Fler tränshängare ska det bli.

 

Västerväggen med klädhylla och ljugarbänk. Dörren in till sadelkammaren är till höger utanför bilden. Lite extrahuvudlag har hamnat här i väntan på att tillräckligt med hängare ska sättas upp på motsatt vägg.

 

"Tubbe", som bl a var guldmedaljör i ponny-SM kat D 1995, är idag 26 år och lever, Vad jag kan förstå, ett gott och aktivt liv som pensionär hos Tuva.