Det här är ett av mina äldsta hästminnen, som utspelade sig för ganska precis 40 år sedan. På något sätt lyckades jag vända trenden i grevens tid och förväntad flopp resulterade istället i succé.

Bakgrunden var att det började bli dags att rida in och utbilda min Apollo. Där jag bodde fanns på den tiden ingen tradition eller kultur av ridsport eller "ridkonst", majoriteten av de som ändå red, huvudsakligen på egna hästar, var nog mer eller mindre självlärda. Jag var 17 år och ville försöka göra något konstruktivt genom att få intresserade hästägare att gå ihop och bilda en klubb där vi gemensamt skulle försöka engagera någon instruktör/tränare från annan ort. På den här tiden var det inte alls lika självklart som nu att alla som hade häst också höll sig med bil och släp och for land och rike runt på träningar, tävlingar mm.

Min idé om en klubb "kapades" av en gruppering vuxna, bl a föräldrar till minde barn med ponnyer, och av mina intentioner blev inget kvar. Alla drogs över samma kam, dvs över våra huvuden spreds snacket "de här ungarna kan ingenting om hästar". De som trots allt på olika sätt försökt förkovra sig skulle inte försöka sticka ut, alla var lika oerfarna i vuxenklickens ögon och ingen skulle inbilla sig att det skulle organiseras någon träning för de som så önskade, "det skulle vara orättvist mot alla de som inte hade egen häst".
Jag var förstås inte glad över den utveckling min idé tagit, och inte heller över att kategoriskt avfärdas som någon som "inte kan eller vet något alls" av folk som egentligen inte alls kände mig och inte heller gjorde sig minsta ansträngning för att försöka ta reda på vem jav var och vad jag kunde eller inte kunde. Därför kände jag att jag skulle vilja skaffa mig formella meriter som inte kunde ifrågasättas. Ryttarmärket i brons kändes som ett vettigt alternativ.

Jag plöjde igenom SRRs ridlägerförteckning och hittade ett läger som gick ut med att man anordnade märkestagning. Följden blev att jag anmälde mig till Flanhults fälttävlansläger, där det krävdes att deltagarna hade "mycket god ridvana". Flanhult ligger i södra Östergötland, vid Sommens strand, och gården var på den tiden sommarviste för Vendelsö ridskola i Stockholmstrakten. Ridskolan och lägren drevs av Janne och Vivi Svensson med familj och personal.

Redan innan lägret sändes en deltagarlista ut, och deltagarna fick också veta vilken/vilka hästar de tilldelats. Deltagarna bestod huvudsakligen av ridskolans ordinarie elever, och jag fick snart brev från Lisa, en av dessa deltagare, vars favorithäst Sam skulle bli min lägerhäst. Jag fick ett par foton av Sam, och fick veta vilken jättebra häst han var, men att Lisa ändå inte missunnade mig sin favorit, för hennes tilldelade lägerhäst var också jättebra. Det kändes fint att få denna hälsning, jag kände mig välkommen och fick en föraning om den fina anda som rådde på lägret och, tror jag, också till vardags på ridskolan.

Sam

Flanhult var ett riktigt bra läger. Såväl undervisning som hästarnas utbildningsnivå höll hög klass. Varje förmiddag innehöll ett dressyrpass och en hopplektion. Hoppningen kunde vara i paddock eller på hoppbana eller terrängbana. Det fanns en verkligt fin terrängbana med stor variation på hindren. På eftermiddagarna var ett pass för enskild ridning inlagt, där det väl var tänkt att man skulle förkovra sig på egen hand. Jag hade alltså fått Sam, som var vad som kallades en "polsk arab", en brun valack, till dressyr och hoppning, samt nordsvensken Junker till eftermiddagarnas enskilda ridning.

Junker

Nå, hur gick det då? Det kändes direkt som jag tagit mig vatten över huvudet, ridningen fungerade inte för mig. Det stora problemet var nog att jag inte lyckades rida hästen på tygeln. Det kan låta konstigt, men för mig var "hästen på tygeln" ett okänt begrepp på den tiden. Det var inget som avhandlats på de ridlektioner jag varit med på fram tills dess. Jag hade fått lära mig att man skulle hålla händerna stilla, och det var vad jag gick in för. Det fick till följd att jag red med en stel och okänslig hand. Lägret igenom fortsatte det att inte fungera något vidare för mig, och dagen innan provet skulle avläggas fick jag en liten privat genomgång av Janne, som ganska klart signalerade att det väl inte var så mycket att förvänta sig för min del. Men på något sätt började jag då förstå vad det handlade om, och jag frågade om jag fick ta Sam på dagens enskilda ridning. Det fick jag, och jag tyckte faktiskt att det inte alls kändes så galet när jag red, jag hade väl till slut hittat en och annan "knapp".

Morgondagen randades och proven skulle avläggas. De dömdes av en domare som engagerats utifrån, och som alltså inte kände oss "aspiranter" sedan tidigare. Delmomenten bestod av dressyr LB:2, där man skulle uppnå minst 50% för att bli godkänd, en terrängritt med hinder upp till 1.10 där man skulle ta sig över alla hinder och klara maxtiden för att bli godkänd, och så ett teoriprov. Känslan från gårdagen satt i, och tillsammans med Sam tog jag mig igenom dressyrprogrammet och tyckte själv att det kändes ganska bra, men vågade inte hoppas för mycket.

Sam

När resultaten av dressyren kom visade det sig att jag ridit godkänt! Och inte nog med det, jag hade dessutom fått den högsta poängen av alla!!! Vad jag minns var vi ca 14 deltagare och av alla dessa hade JAG lyckats bäst i dressyren! (Antagligen skulle åtminstone någon egentligen haft högre poäng än jag, men schabblar man bort sig och rider fel väg för många gånger så blir ju resultatet därefter...)

Terrängen tog jag mig också runt godkänt med hjälp av bussiga Sam. Visst landade vi väl ungefär mitt i ett hinder som bestod av en stor rishög, och hindervakten talade om för mig efteråt att hon fått dra ihop jättemycket ris efter mig. Men det var ju tillåtet;) Teoriprovet avlades muntligt i grupp, och gruppen godkändes som helhet. Förutom bronsmärket fick jag med mig ytterligare en trofé hem, en guldplakett för min seger i dressyren. Det här var verkligen STORT för mig, inte minst med tanke på hur låga oddsen sett ut att vara från början.

Jag var tillbaka på Flanhult året efter, den gången på ridledarkurs. Det var andra deltagare än året innan, men återigen var de flesta elever vid ridskolan. Vid ett tillfälle var vi några som diskuterade hur det kom sig att man valde de ridläger man valde att åka till. De flesta deltagaran på Flanhult kom ju för att de redan var elever vid ridskolan, men som jag var ett undantag fick jag frågan vad som fått mig att välja det lägret. Jag svarade då att jag velat ta bronsmärket året innan och Flanhult var det läger jag hittat där den möjligheten fanns. "Klarade du bronsmärket då?" blev frågan då, och jag svarade "ja, mot all förmodan". "Jaha, var det du som hade Sam?". Någon annan undrade hur frågeställaren kunde veta det. Det visade sig att mina bedrifter hade blivit något av en snackis under året på ridskolan. "Jo, han ska ha gått som en pottsork hela lägret och på uppvisningsdagen gick han som en gud!"

Tyvärr har jag inga bilder med Sam och mig, så min närvaro får väl illustreras av när jag med Malowana hoppade bana året efter:

Och hur gick det med min tanke att ha bronsmärket som en merit på hemmaplan? Där passerade min "prestation" spårlöst förbi... Ingen frågade efter vad jag hade gjort, vare sig det handlade om bronsmärke eller ridledarkurs. Och det var inget jag gjorde något stort väsen av själv heller, Jantelagen var i högsta grad en realitet där jag växte upp på den tiden, och nåde den som vågade försöka framhäva sig själv... Jag blev hur som helst inte kvar så länge i den hålan, utan tog ganska snart mitt pick och pack och min häst och flyttade för gott.

Här är mitt nu 40 år gamla bronsmärke! Min andra trofé, guldplaketten har jag inte lyckats hitta. Den verkar ha försvunnit i något okänt skrymsle tillsammans med mina övriga ryttartävlingspriser. För det blev faktiskt lite fler priser under 1970- och 80-talen med Apollo och Ballerina. Men jag ser fortfarande min "skräll" i dresyren på Flanhult 1973 som min största bragd någonsin:)

(Färgbilderna på hästarna i det här inlägget är inte mina egna. Om någon upphovsrättsinnehavare inte vill att de ska vara med här kommer jag givetvis att ta bort dem, eller om jag får rätt uppgifter, uppge fotografens namn om bilderna får ligga kvar).

Jag uppmärksammade ju -07ornas födelsedagar förra året, med varsin liten notis om hur det gick till när de kom till världen. Så det känns inte mer än rätt att Pottan blir lite uppmärksammad i år.

Potentilla föddes på efternatten/tidig morgon 1 maj 2005. Jag övernattade i stallet och var med hela tiden. Fölningen verkade gå bra, men då fölet reste sig upptäckte jag att navelsträngen inte gått av och Pottan släpade på efterbörden som hängde fast i henne. Jag hade aldrig varit med om det här tidigare och insåg att jag fick klippa av navelsträngen själv. Så för att vara säker på att jag gjorde rätt ringde jag och väckte en stackars jourhavande veterinär sådär vid 5-tiden på morgonen.





1 maj 2005



4 maj 2005            

Pottan är nog det livligaste föl jag haft. Det var full fart från första början, hon sprang och sprang i hagen. Hon var så alert att jag så småningom tänkte att hon nog skulle behöva lite mer stimulans än bara sin mammas sällskap. Något mer föl som sällskap hade jag inte det året, men  väl ett par 2-årsston, och jag tänkte att "Triona", som senare skulle bli Sparvens mamma, och som var en snäll och inte dominant liten dam, nog skulle kunna passa som sällskap. Triona spenderade då tiden med jämnåriga Grållan, som var Pottans storasyster, och gamla Ballerina, 29 år som fick agera barnvakt åt ungstona.
Jag var lite orolig för att Pottans mamma Nilla skulle kunna bli avvisande mot Triona till att börja med, så därför tänkte jag att Ballerina först skulle få vara med som trygghet för henne. Och därför provade jag med att allra först introducera Ballerina för Pottan.
Ballerina släpptes alltså i hagen med Pottan och hennes mor. De äldre hästarna tog ingen notis om varandra utan bara betade, men Pottan blev förstås oerhört nyfiken på den nya hästen. Hon sprang fram till Ballerina och skulle bekanta sig och tog sig till och med friheten att bita Ballerina i juvret! Beteendet uppskattades definitivt inte, Ballerina skrek och markerade ilsket över Pottans fräckhet, och Pottan sprang därifrån, men bara för att snart, glad i hågen, komma tillbaka och göra ett nytt försök att bekanta sig. Scenariot upprepades några gånger, och snart hade Ballerina smält och tog helt till sig Pottan, som genast knöt an till sin nya "extramamma". Pottan blev Ballerinas alldeles speciella skyddsling och det fungerade perfekt med Nilla, vars betydelse i fortsättningen degraderades till näringsställe, medan Ballerina stod för övrig fostran. Då jag flyttade Ballerina tillbaka till hennes andra flock blev hon stående vid grinden och bara väntade på att få komma tillbaka till Pottan. Och att försöka introducera Triona för Pottan kunde man glömma, Ballerina tillät inte att någon närmade sig hennes skyddsling.



Pottan med sina båda mammor, Ballerina till vänster och Coronilla till höger, juni 2005.

Så småningom, då Pottan hunnit bli några månader, så sammanförde jag alla hästar med varandra, så Pottan fick sällskap med de andra ungstona också, och det gick bra. Banden mellan Pottan och Ballerina var starka och bestod. Avvänjningen innebar inga problem, Pottan fick fortsätta att gå med Ballerina på dagarna. Det var rörande att se hur glada de blev varje morgon de släpptes ihop, och Pottan snuttade på Ballerinas juver, vilket vid det laget helt accepterades.

Så det blev nog en chock för Pottan då hon miste sin extramamma vid 1,5 års ålder. Jag tyckte i alla fall att jag kunde märka en klar påverkan på hennes personlighet.

Åren har gått och idag är det alltså hela 7 år sedan jag första gången träffade min Pottentott!

Skärtorsdag är det idag. Det får mig att minnas en annan skärtorsdag, någon gång i första halvan av 1980-talet, jag minns inte exakt vilket år.

Jag bodde då i Uppsala och var ute med Ballerina på Nåstenvägen i riktning från Håga mot Lurbo. Rätt som det var kom en häst travande mot oss på vägen, sadlad och tränsad men utan ryttare. Jag hoppade av min häst för att fånga in den lösa hästen, med tanken att sedan fortsätta åt det håll hästen kommit från, för att försöka hitta en avslängd ryttare. Då jag stod på marken reagerade Ballerina häftigt, narkerade "håll dig borta" till den andra hästen. Jag blev misstänksam och tittade efter - och jo, det visade sig att den andra var en HINGST!! Jag kom fort upp i sadeln igen, ville absolut inte riskera att på marken hamna mellan två sparkande hästar. Och var enormt tacksam över att Ballerina uppenbarligen INTE var brunstig, och att hingsten verkade ha rätt inställning och accepterade det. Så det blev istället att jag red min häst vidare, och den lösa hingsten tyckte tydligen att vårt sällskap var helt okej, för han hakade snällt på alldeles frivilligt.

Någon ryttare stötte vi inte på, och till slut gav jag upp och vände tillbaka mot Håga. Hingsten följde snällt med oss. Nästan vid Håga-stallet höll någon ridlektion med en ryttare på en äng, och jag red dit och frågade om de kände igen hingsten. Det gjorde de inte, men den tjej som befann sig på marken satt upp på hingsten, och så gav vi oss alla tre ekipagen iväg i frisk trav för att återigen försöka hitta ryttaren. Men gav än en gång upp efter att ha ridit en ordentlig sträcka utan resultat. Så vi återvände och vid Hågastallet fick vi veta att de ringt från något av stallen nära Lurbo, och saknade en hingst. Jag fortsatte min ritt, och hingsten blev kvar i Håga, där den väl så småningom hämtades.

Jag såg hingsten igen en tid senare, då det var tävlingar vid min klubb. Han gnäggade efter Ballerina. Och hon var ju en häst med "pojktycke", så det var väl inte så oväntat.

Några foton från äventyret existerar inte. Det här var långt innan mobiltelefonerna blev var mans egendom, för att inte tala om mobilkamerorna, de existerade väl inte ens i tankevärlden. Så jag lägger ut en gammal bild på Ballerina på hopptävling från den tiden. Kanske samma tävling där hingsten återsåg oss, jag minns inte säkert.

På tal om tävlingar, så läser jag på connemara.nu att i Frankrike finns det möjlighet att tävla överhöjdare i "Kategori E". Det vore väl något att införa i Sverige också. Mina första connemaror, Apollo och Ballerina, var ju båda överhöjdare. Vad roligt det hade varit om jag kunnat tävlat dem i kategori E.

Då jag först hade Apollo, i början på 1970-talet, så var attityden mot överhöjdare väldigt avog, de var inte fina nog jämfört med rasfränderna som höll ponnymåttet, och fick t ex inte ställas ut. Med tiden blev ju inställningen något annorlunda, tack och lov. Undrar om inställningen snart kan bli sådan att tiden kanske kan anses mogen att införa Kat E även i Sverige?

Därtill läser jag på connemara.nu om en halvbror till min "Sparven" som är en mycket duktig överhöjdare som tävlar i Sverige, med framgång på hög nivå bland ridhästar. Återigen - släkten är värst!:-)

Mina tre 4-åringar är alla födda hos mig och har vuxit upp tillsammans. De har alltid letts mellan stall och hagar och ofta har de letts två och två, man har alltså tagit en häst i varje hand så att säga. De har funkat bra på så sätt i alla konstellationer.

Ett tillfälle jag särskilt minns är då de var 1 år. Min sambo som då i väntan på en höftledsoperation knappt kunde gå, tog alla tre från hagen på en gång. Med krycka i ena handen och tre grimskaft med en ettåring i änden på vardera i den andra kom han gående på vägen. De tre småhästarna gick snällt efter utan att krångla eller bråka. Åh vad jag är besviken över att jag inte hade kameran till hands då.



En helt annan bild på nämnda tre hästar häromdagen - fortfarande är det grönt i hagarna.

För att fortsätta på temat med 4-åringarnas födelsedagar, så är det idag Stellaria som fyller år.

Efter att jag blivit blåst på föregående fölning hade jag bestämt mig för att vara på plats vid de återstående. Alltså sov jag i stallet sedan många nätter tillbaka, och passade Sparvens mamma, som gått över tiden med någon vecka, men ändå inte såg ut att vara riktigt färdig för fölning.

Någon gång vid 5 - 6-tiden på morgonen den 6 juni, då jag försiktigt försökt kolla läget, blev hästarna så otåliga så att jag släppte ut dem. Sparvens mamma Caitriona hade då bruna, genomskinliga proppar på juvret, det såg definitivt inte ut som mjölk. Så hon släpptes i sin hage med sitt sällskap Pottan, då 2 år gammal, och jag lade mig några timmar till. Så småningom steg jag upp och gjorde rent stallet, varpå jag ägnade en stund åt att grimträna Nillsson, och sedan avsåg jag att dra mig hemåt. Jag skulle bara titta till de andra hästarna innan jag gick från stallet. Pottan och Triona stod tätt intill varandra en bit ut på sitt bete. Då jag närmade mig dem hajade jag till - de hade så väldigt många ben! Det fanns en logisk förklaring, för mellan dem stod ett litet brunt föl. Triona hade blåst mig på fölningen även hon, och klarat av den på egen hand med Pottan som "jordemor".



Överraskningen som fanns i hagen förmiddagen den 6 juni 2007