Det här med sociala medier verkar vara något för sig... Eller knappast något för mig. Jag stör och retar mig oupphörligen på hur stelbenta och rigida de är i många avseenden. Det går inte att lägga upp sin personliga profil som man skulle vilja. Det går inte att skapa länkar där man skulle vilja göra det, eller också skapas länkar av det man skriver, trots att det inte är min avsikt att det ska skapas länkar där, och de leder ingen vart.
Man kan inte skriva fritext där man skulle vilja, utan är ofta TVUNGEN att välja alternativ ur rullgardinsmenyer. Om nu dessa rullgardinsmenyer för ovanlighetens skull skulle gå att öppna. Etcetera, etcetera.

Och så finns det fora där man i sina inlägg INTE får lägga ut aldrig så intressanta och angelägna länkar, om de skulle råka leda till en sida UTANFÖR den aktuella forumsajten. Gör man det plockas informationen ofelbart och omgående bort av någon superambitiös moderator, allt med hänvisning till "sajtens regelverk".

Ja, jag ÄR faktiskt med på Facebook, mycket pga att "alla" finns där, men egentligen förstår jag inte riktigt vitsen med det, eller "alla andras" uppenbara fascination och förtjusning över fenomenet ifråga. Allmänt rörigt och begränsande känns det för mig. Jag har alldeles för lite kontroll över vad jag kan och vill använda det till. Blir frustrerad och irriterad på mig själv då jag ibland ödslat timmar på att försöka "lösa problem" där som uppenbarligen inte går att lösa. Har faktiskt svårt att se hur det kommer sig att fenomenet Facebook fått ett sånt genomslag.

Sådär, nu har jag spytt ut min galla. Men det bekymrar väl ingen annan i cyberspace
antar jag;-)

(Och tack och lov för att åtminstone det här bloggverktyget ger mig som användare möjlighet att gå in och peta i html-koden, och därigenom styra utseendet när jag känner behov av det!)

...eller Irish Coffee vs surströmming kanske?

Nu är det återigen en sån där regelbundet återkommande vecka när alla som kan och vill vallfärdar till Irland, Clifden och Connemara. En möjlighet jag inte längre har då min "fysiska status" gör det närmast omöjligt för mig att resa iväg på egen hand. Ja det gäller förstås inte bara Clifden Show Week utan det mesta som försiggår någon annanstans än hemma på gården där jag bor. För att någon skulle vilja släpa på en krympling som jag, så att jag skulle kunna få komma ut och uppleva något omväxlande och stimuleras av att träffa "likasinnade" lär aldrig inträffa, lika lite som att jag kommer att återfå en någorlunda funktionell syn.

Så då återstår bara att i vanlig ordning ta sig en rejäl Irisn coffee och över den gräma sig över hur orättvist allt är. En bit av sambons överblivna födelsedagstårta från gårdagen slinker nog också ner.

För mig är ju tredje torsdagen i augusti självklart lika med Clifden Show. Nu får man höra i radion att den dagen handlar om surströmmingspremiär. Som om inte jag redan är sur så det räcker. Skulle surströmming kunna ersätta Connemara??? BLÄÄÄ säger jag bara.

Ja, jag tar mig faktiskt rätten att vara gnällig en dag som den här. Visst, det finns alltid massor av såna som har det sämre, till och med mycket sämre än vad jag har det. Men det gör det ju alltid. Och det finns många som har det bättre också. Och som bara tar det för givet utan att ens fatta hur bra de har det.

Igår var jag verkligen effektiv. Alla mina 3 ridhästar hann jag med att ta en sväng på. Det måste varit första gången jag ridit alla samma dag, något av ett rekord således.

Tänk att jag har så många fina ponnyer! :-)



"Arkivbild" - mina tre riddjur för ca 2 veckor sedan

När jag tog ett pass på vallen med Pottan, efter att först ridit en av mina gröna 4-åringar, så insåg jag att den 6-åring jag ser som ganska "oborstad och vildvuxen" faktiskt har kommit en bit på väg i utvecklingen mot målet "den fulländade ridhästen".

Ska nog unna mig att suga på den karamellen ett par dagar i alla fall... 



Dagens gobit - här i frihet

Vi har en katt i stallet. Ej att förväxla med den kattflock vi har hemma, för mellan stallet och hemma är avståndet så där en kilometer fågelvägen.



Stallkatten har fått namnet Negrita von Drutt af Björksätter. Negrita pga sin svarta färg, Drutt pga sitt möderne och Björksätter av platsen där hon är född och där hon fortfarande bor.

"Druttan" kom till världen sommaren 1996, och hon är därmed 15 år och den äldsta katt jag har för närvarande. Hennes mamma kallades "Lill-Druttan" och var en sköldpaddsfärgad katt-dam som, om de uppgifter jag fått stämmer, var född i stallet någon gång omkring 1980. Hennes mamma i sin tur ska ha hetat Drutten, och trotts ha varit en hankatt tills verkligheten visade sig vara en annan.

Lill-Druttan brukade få en kull ungar  varje sommar, och då ingen brydde sig om dessa så blev de skygga och förvildade och dog eller försvann tidigt. Jag tog hand om 2 av Lill-Druttans ungar 1995, och 1996 fick hon sin sista kull, eftersom jag därefter matade henne med p-piller tills hon gick hädan år 2000.

Sista kullen bestod av två röda pojkar och Negrita. En av pojkarna, Tippen,  var liten och verkade undernärd och sjuklig, så jag fångade in honom och han blev huskatt hos mig, tillsammans med sina året äldre systrar Mirran och Mårran, som jag tidigare tagit hand om. Tyvärr försvann Tippen då han var knapp 2 år gammal. Den andra hankatten drev runt på bygden en tid men försvann ganska snart, livet är tufft för hankatter. Negrita såg jag till att få kastrerad, för vid det laget började det kännas jobbigt att ta hand om nya kattungar som kom till världen varje år.

Att fånga in denna skygga katt var ett helt företag. Efter att ha proppat igen alla hål där hon kunde smita ut, lockades hon med mat in i det fd mjölkrummet på ca 2x2m. Där hade jag sedan att göra i 45 minuter innan jag lyckades fånga in henne. Under "konvalescensen" efter ingreppet (fram tills stygnen togs) fick hon bo i mitt kök, med sina tre syskon på andra sidan väggen. Hon fann sig och skötte sig, var rumsren från första början. Sedan stygnen tagits fick hon flytta tillbaka till stallet.

"Druttan" har aldrig blivit särskilt tam, åtminstone inte så att man fått klappa på henne och ta upp henne. Men på senare år har hon blivit mycket sällskaplig på sina egna villkor. Hon uppehåller sig gärna alldeles intill oss och "pratar" mest hela tiden. Här är hon med och städar i hästhagen.







Andra katter hålls i regel på avstånd, hon hävdar sitt revir utan pardon. Det var något som "Misse", bortsprungen från Gårdeby våren 2004, fick erfara. Han dök upp vid stallet och sökte kontakt med oss, men blev så hårt attackerad av Druttan, så han istället fick flytta hem till oss, tills vi lyckades få kontakt med hans ägare som saknat honom mycket under hans bortavaro.

Även vår Ludde, som dristade sig att följa med mig ända fram till stallet vid ett tillfälle förra året fick göra den erfarenheten, även om han inte "tand- och klösgripligen" fick stryk. Det tillfället har jag tidigare dokumenterat här. Stryk har däremot hans syster "Lilla Hjärtat" och lillkatten Stina åkt på då de följt mig till stallet. Efter det har de sett till att hålla sig på behörigt avstånd.

"Druttan" är en suverän råttfångare, åtminstone då det passar henne själv. En egenskap som även gällde hennes gamla mor, så enögd hon var under många av sina sista år.