Idag har Stina ridit Sparven ännu en gång och Nillsson för första gången. Jag har kommit igång rätt regelbundet med Nisse nu, och tyckte det kunde vara dags för honom att känna på lite mer "riktigt arbete". Stina tyckte att han, i likhet med de andra hästarna, var trevlig, och det är ju roligt att höra att jag inte är ensam om den åsikten. Jag har ju alltid gillat alla de ponnyer jag har idag trots att de alla är ganska olika individer, tycker faktiskt att det är svårt att ha någon särskild favorit även om Pottan förstås intar en speciell plats i och med att hon alltid varit den jag tänkt ha kvar för egen del.

Nisse fick ett rejält pass med trav och galopp. Han har säkert tränigsvärk nu. Därtill har jag fått hjälp att få till ett minimalt "naturhinder" på min ridvall. Jag har själv ridit alla tre hästarna över då stocken låg på marken, ca 15 cm hög. Nu har den höjts lite i ena änden och Stina lät både Nisse och Sparven skutta över några gånger. Jag har inte lärt mig fördröjningen i min kamera så jag missade alla Nisses hopp, men lyckades få ett par bilder på Sparven över stocken. Sparven har ju visat sina hoppanlag tidigare, då hon i trängt läge hoppade ut ur hagen för ett par år sedan, men annars har det  varit brist på hopptillfällen fram tills nu.







Sparven fick "som vanligt" också beröm för sin insats under ryttare idag. Hon har utvecklats åt rätt håll hela vintern och våren.







Pottan fick en uteritt med mig idag. Inte tillräckligt för att bli trött, hon har nu riktigt god kondition och orkar närmast hur mycket som helst känns det som. Och ibland tenderar överskottenergin att kanaliseras lite mindre lämpligt, hon har ju en fallenhet för att "se spöken". Största problemet idag var en fårflock i en hage intill vägen. Läbbig värre tyckte larvpottan.

Nedan ett par bilder av Pottan och mig för en vecka sedan.

I senaste numret av tidningen Ridsport, som kom förra veckan, fanns en del att läsa om HWSS. Vi har fått vänta rätt länge på att få se den artikeln, den "förannonserades" ju på Ridsports webbplats redan i slutet av februari, inför den clinic om HWSS som nätverket connemara.nu arrangerade i Västergötland i mars.

Det står att läsa om HWSS allmänt och hur tillståndet uppmärksammats sedan det i och med IT-teknikens utveckling, blev enklare att skapa kontakter över gränserna. Och det är väl inte direkt fel, även om det finns de som uppmärksammat och varit bekymrade över problemet betydligt längre tillbaka. Men visst stämmer det att Connemara Research Group som nu lyckats få till den forskning som bedrivits i ungefär ett år, är ett resultat av IT-teknikens möjligheter.

Man kan även läsa om en svensk klinikhovslagares erfarenheter av att försöka behandla några connemaror med HWSS.

En företrädare för Connemarasällskapet (SCS) har också uttalat sig. Vad ska jag tycka om det då? Det får väl bli att etablissemanget inom SCS inte överraskar. Visserligen kan man, mot bakgrund av allt som hänt det senaste året och det faktum att problemet nu redogjorts för på flera olika platser på internet, och nu senast också i tryckt fackpress i Sverige, inte längre köra taktiken att totalt ignorera de uppgifter som framförs. Men fortfarande verkar argumentet "det finns inget bevis för att det är ärftligt", som man hittills gärna bemött åtminstone en handfull personer i Sverige med, som genom åren försökt ta upp frågan med föreningsfunktionärer, ses som högst relevant. Man kommenterar saken med att det inte skulle finnas någon fastställld diagnos och att det inte finns något bevis för ärftlighet, och det trots de detaljerade fallbeskrivningar som funnits tillgängliga sedan åtminstone ett halvår tillbaka, samt att forskningen, utförd av forskare som är bland världens främsta på området,  nu sedan länge visat på att tillståndet av allt att döma är genetiskt betingat.

Med den insyn jag själv har i frågan, men som det är svårt att redogöra för på en öppen plats som den här eftersom det då skulle kunna uppfattas som "smutskastning" av vissa personer och ponnyer, får jag klart känslan av att de inom SCS som hela tiden velat dölja att problemet existerar, nu försöker "rädda ansiktet" genom de uttalanden som gjorts i Ridsport. Man påstår också att det hållits information om HWSS på SCSs senaste årsmöte. Helt klart är dock att man där INTE använt sig av det informationsmaterial som Connemara Research Group utarbetat och som har använts vid informationstillfällen i avelsföreningarna i USA, Canada, Tyskland, Nordirland och vid connemara.nu's clinic. För min del kan jag inte låta bli att tolka det som att man inom SCS ser informationen från Connemara Research Group som ett hot.
Men oavsett hur "höga dignitärer" inom SCS väljer att hantera frågan, så borde dagarna nu vara räknade för hur länge man där, och från andra avelsföreningars håll, ska kunna fortsätta att försöka ge sken av att den här frågan inte har någon egentlig betydelse. Allt talar för att vi inom en överskådlig framtid kommer att ha möjlighet att testa våra ponnyer för den gen som med stor sannolikhet existerar, och som är orsaken till HWSS. Och oavsett vilka beslut som då tas eller inte tas i SCS, Svenska hästavelsförbundet, jordbruksverket eller någon motsvarande instans i annat land, så kommer seriösa uppfödare (läs här: stoägare) att låta testa sina ston och efterfråga testresultat för de hingstar de är intresserade av att använda. En hingstägare som inte låter testa sin hingst riskerar att framstå som någon som har något att dölja. Och även om hingstägaren vägrar låta testa sin hingst alternativt inte vill offentliggöra resultatet, så kommer hingstens status ganska enkelt att kunna kollas indirekt, genom att testa avkommor till hingst, särskilt i fall där modern befunnits vara fri från anlaget.

En effekt av artikeln i Ridsport är att åtminstone en hästägare gett sig tillkänna, och berättat att hon nu äntligen, efter 13 års undran, förstått vad hennes häst lider av. Man kan undra hur många fler hästägare som också kan  ha insett samma sak tack vare artikeln. Om inte annat så visar det väl att det finns ett mörkertal vad gäller förekomsten av HWSS i Sverige. Och det visar klart att artikeln i Ridsport har en funktion att fylla för spridandet av kunskapen om HWSS.

Rena sommarvädret har det varit ett par dagar nu. Tyvärr innebär det att även flugorna och i förlängningen än värre blodsugare är på väg...

Idag har Stina varit här och ridit Sparven igen. Sparven utvecklas för varje gång och blir starkare, lyder omdömet.







Sedan var det Pottans och min tur. Det behövs verkligen att någon tittar på mig ibland, och Stina var dessutom snäll och hanterade kameran så det blev en hel del bilder på oss. Det är förstås bedrövligt att se hur illa man själv rider, men desto mer peppad blir man att försöka jobba vidare på det.

Även försummade Nillsson fick kånka på mig en stund i paddocken innan det blev de andras tur. Han har ju, pga tidsbrist och att han kommit sist i prioritetsordningen, inte hållits igång på samma sätt som damerna ovan. Men han tar sig och orkar lite mer för varje gång på det alldeles för tunga underlaget. 

Jag uppmärksammade ju -07ornas födelsedagar förra året, med varsin liten notis om hur det gick till när de kom till världen. Så det känns inte mer än rätt att Pottan blir lite uppmärksammad i år.

Potentilla föddes på efternatten/tidig morgon 1 maj 2005. Jag övernattade i stallet och var med hela tiden. Fölningen verkade gå bra, men då fölet reste sig upptäckte jag att navelsträngen inte gått av och Pottan släpade på efterbörden som hängde fast i henne. Jag hade aldrig varit med om det här tidigare och insåg att jag fick klippa av navelsträngen själv. Så för att vara säker på att jag gjorde rätt ringde jag och väckte en stackars jourhavande veterinär sådär vid 5-tiden på morgonen.





1 maj 2005



4 maj 2005            

Pottan är nog det livligaste föl jag haft. Det var full fart från första början, hon sprang och sprang i hagen. Hon var så alert att jag så småningom tänkte att hon nog skulle behöva lite mer stimulans än bara sin mammas sällskap. Något mer föl som sällskap hade jag inte det året, men  väl ett par 2-årsston, och jag tänkte att "Triona", som senare skulle bli Sparvens mamma, och som var en snäll och inte dominant liten dam, nog skulle kunna passa som sällskap. Triona spenderade då tiden med jämnåriga Grållan, som var Pottans storasyster, och gamla Ballerina, 29 år som fick agera barnvakt åt ungstona.
Jag var lite orolig för att Pottans mamma Nilla skulle kunna bli avvisande mot Triona till att börja med, så därför tänkte jag att Ballerina först skulle få vara med som trygghet för henne. Och därför provade jag med att allra först introducera Ballerina för Pottan.
Ballerina släpptes alltså i hagen med Pottan och hennes mor. De äldre hästarna tog ingen notis om varandra utan bara betade, men Pottan blev förstås oerhört nyfiken på den nya hästen. Hon sprang fram till Ballerina och skulle bekanta sig och tog sig till och med friheten att bita Ballerina i juvret! Beteendet uppskattades definitivt inte, Ballerina skrek och markerade ilsket över Pottans fräckhet, och Pottan sprang därifrån, men bara för att snart, glad i hågen, komma tillbaka och göra ett nytt försök att bekanta sig. Scenariot upprepades några gånger, och snart hade Ballerina smält och tog helt till sig Pottan, som genast knöt an till sin nya "extramamma". Pottan blev Ballerinas alldeles speciella skyddsling och det fungerade perfekt med Nilla, vars betydelse i fortsättningen degraderades till näringsställe, medan Ballerina stod för övrig fostran. Då jag flyttade Ballerina tillbaka till hennes andra flock blev hon stående vid grinden och bara väntade på att få komma tillbaka till Pottan. Och att försöka introducera Triona för Pottan kunde man glömma, Ballerina tillät inte att någon närmade sig hennes skyddsling.



Pottan med sina båda mammor, Ballerina till vänster och Coronilla till höger, juni 2005.

Så småningom, då Pottan hunnit bli några månader, så sammanförde jag alla hästar med varandra, så Pottan fick sällskap med de andra ungstona också, och det gick bra. Banden mellan Pottan och Ballerina var starka och bestod. Avvänjningen innebar inga problem, Pottan fick fortsätta att gå med Ballerina på dagarna. Det var rörande att se hur glada de blev varje morgon de släpptes ihop, och Pottan snuttade på Ballerinas juver, vilket vid det laget helt accepterades.

Så det blev nog en chock för Pottan då hon miste sin extramamma vid 1,5 års ålder. Jag tyckte i alla fall att jag kunde märka en klar påverkan på hennes personlighet.

Åren har gått och idag är det alltså hela 7 år sedan jag första gången träffade min Pottentott!