Jag väntar fortfarande på resultatet från förra veckans provtagning på kliniken. Hästarnas status är ungefär oförändrad, men jag bedömer i alla fall inte att de är sämre än tidigare.

Här kommer istället lite mer om "vår" igelkott. Den bor fortfarande kvar i stallet och förser sig med god aptit av kattens torrfoder. En morgon för några dagar sedan upptäckte vi att den verkade bestämt sig för att övervintra i en av hästboxarna, dit den tog sin tillflykt till en koja av halm den byggt sig i ett hörn. Det var ju inte så lyckat precis, och jag såg till att senare samma dag stänga igen dörren till boxen, och även alla andra boxar, efter att jag försäkrat mig om att kotten inte var "hemma". Istället lade jag ut rikligt med halm på ett ställe jag bedömde lämpligare, där den bör kunna få sova ostörd över vintern.

Nästa morgon då vi kom till stallet var kotten på gången utanför den stängda boxen. Den var väl missnöjd med att inte komma åt sin fristad. Det var ytterst ovilligt den försiktigt lät sig fösas därifrån, och den smet faktiskt in mot det ställe jag hoppas att den ska slå läger istället. Sedan var det bara att fortsätta hålla alla boxdörrar stängda på heltid, för att förhindra att igelkotten tar sig in i någon box igen. I kväll kom den fram från sitt nya hörn, och smet även in dit då den tyckte vi passerade för nära. Så nu hoppas jag att den har accepterat att flytta en liten bit.

Kottens första, numera rivna koja.

Kotten vid "matbordet" tidigare idag.

Idag har Myristica fått resa till doktorn. Som jag redan nämnt i senaste inlägget så hostar mina hästar sedan en tid tillbaka. Det hela har varit mer komplicerat än så, men jag har hittills inte redogjort för alla detaljer här.

För 5 veckor sedan upptäckte jag en kraftig svullnad mellan ganascherna, alltså på huvudets undersida, på Myran. Efter några dagar kontaktade jag veterinär, som inte ansåg att det var någon idé att komma ut då Myran inte visade några andra symtom utan verkade frisk, matglad och feberfri. Jag frågade redan då om det skulle kunna vara kvarka, men symtomen var inte typiska.

Nu hade ju Sparven redan då hostat sedan någon vecka tillbaka, och någon vecka senare började också Pottan och Nillsson hosta. Däremot hade ingen någon feber eller visade några andra symtom som skulle kunna tyda på kvarka.

Myrans svullnad bestod och blev till och med större än den varit till att börja med, men inga andra tecken på att hon var dålig. Efter att drygt 3 veckor gått tog jag kontakt med distriktsveterinär igen, som nu kom ut och tittade.

Myran är inte den enklaste att hantera i samband med veterinärbesök. Som föl blev hon chipmärkt och det var en stökig och uppenbarligen traumatisk historia, som resulterade i att jag stod där med 2 veterinär- och spruträdda unghästar. Medan Sparven så småningom lugnat ner sig och numera verkar ta det med fattning att träffa en veterinär, så har Myran snarare blivit allt svårare att hantera för varje gång det varit dags för vaccination. Hon verkar veta direkt då det är en veterinär som kommer in i stallet, och gör vad hon kan för att komma undan.

Den här gången fick jag prova att ge henne lugnande i munnen en stund innan veterinärens ankomst. Men det hade ingen effekt. Dessbättre stod hon så småningom så pass stilla att det gick att lägga en hand över ögat på den sida veterinären befann sig, och sedan gick det att känna på svullnaden.

Utlåtandet blev att kvarka inte kunde uteslutas, inte minst som de övriga hostade (Myran själv har varken hostat eller varit snorig vad jag kunnat se). Och att svullnaden borde ultraljudsundersökas på klinik, där även bakterieprov borde tas.

Så idag gick alltså resan rtill Hästkliniken i Norrköping. Det kändes ganska nervöst för mig, dels att tänka på transporten, eftersom Myran senaste gången hon åkte lyckades ställa till det genom att slita sönder grimman och sedan på något sätt vända sig runt där hon stod mellan yttervägg och mellanvägg i släpet, så att hon alltså stod vänd baklänges istället för tvärtom. Den manövern hade hon dessbättre lyckats göra utan några synbara skador på sig själv åtminstone. Ett problem med det släp jag disponerar är att allt är för stort eller för högt för lilla Myran, och det går inte att ställa in fram- och bakbommarnas höjd för en så liten häst. Blev tipsad att försöka köra henne helt lös. Något jag inte har någon som helst egen erfarenhet av, men vi provade att göra så, efter att ha plockat ur all inredning ur släpet. Och det gick riktigt bra, Myran verkade åka fint lös i sin rullande box, xom det ju närmast blev. Vilken lättnad.

Väl framme stod hon lugnt i släpet i kanske en kvart, vi kom i god tid. Sedan kom veterinären ut och bekantade sig med henne redan innan hon lastats ur, och bjöd på godis. Därefter fick vi gå in för undersökning och även där gick allt fantastiskt bra. Veterinär Carina imponerade, tog Myran på ett proffsigt sätt, och hon märkte nog knappt att hon blev stucken och pleggad. Inte bara en gång, två injektioner behövdes för att min Myra skulle bli någorlunda avtrubbad.

Undersökningen gjordes och allt var lugnt och kändes bra. Det var väl bara resultatet som ger skäl till oro. Svullnaden visade sig helt och hållet bestå av rejält förstorade lymfknutor. Det troliga är att orsaken trots allt är kvarka-bakterier, som finns där inne och som ställer till det. Bakterieprov togs från svalg och luftsäckar, men där såg det inte speciellt påverkat ut, och proven skulle kunna visa sig vara negativa, samtidigt som kvarkan kan sitta oåtkomligt i lymfkörtlarna.

Just nu är det bara att vänta på provresultat, fortsätta kolla temp på hästarna, vilket gjorts nästan dagligen i flera veckor nu. Och därtill utgå från att hästarna är smittade och agera därefter.

Jag känner mig alltså väldigt nöjd med klinikbesöket och resan dit idag. Samtidigt som resultatet, i den mån jag kan gissa mig till vad det blir, känns minst sagt bekymmersamt.

Uppenbarligen är det så att kvarka på senare år kommit att ses som en lömsk och oberäknelig infektion, som kan ligga latent hos många hästar utan att de visar några som helst symtom. Det kan alltså finnas okända smittbärare där man minst av allt förväntar sig det. Det går inte längre att förlita sig på "skolboksexemplen" vad gäller sådant som inkubationstid, karenstid och tid som gått då man kan blåsa "faran över" och förklara sig som smittfri.

Fortsättning lär följa,,, :(

Och stort tack till min snälla sambo, som tog sig tid och ställde upp som chaufför och handler.

Det är vad som närmast rått i "hästeriet" sedan några veckor. Hästarna hostar, kanske något virus? Jag hoppas att det ska vara övergående, att hästarna ska repa sig och kunna komma igång snart igen. Nu när jag kanske äntligen har lite intresserade medryttare på gång också...

I brist på annat så kommer en bild från betet idag. Det var i alla fall fint väder... Så håll tillgodo med Coronillerna, dvs Pottan och lillebror Nillsson.

Och just det, igelkotten i foderrummet har jag lyckats få en bild på också.