Var igår iväg på en temakväll om arbetsmarknad för funktionshindrade, anordnad av handikappföreningarna i Östergötland. Kom dit utan egentliga förväntningar, helt förutsättningslöst och utan någon tanke på att på något sätt ta aktiv del själv.

Föreläsaren hette Mikael Klein och en utgångspunkt var FunkA-utredningen, som jag tyvärr inte hittat någon bra länk till. I övrigt kan innehållet i mångt och mycket sammanfattas i denna debattartikel, införd samma dag i GP.

Vad gav kvällen mig då? Jag fick väl ungefär en bekräftelse på den statistik och de svårigheter jag redan har förstått råder, och vars följder jag i praktiken givetvis även känt av själv. Sorgliga fakta överlag, men jag hoppas förstås att utredningen, som ger en hel del förslag på förändringar, ska leda till något bättre. Och inte minst, det förekom inget skuldbeläggande av de arbetslösa funktionshindrade för den situation de hamnat i.

För min personliga del skänkte kvällen något av balsam för en sargad själ. Under bara den senaste veckan har jag i SRF-sammanhang, såväl lokalt som från centralt håll, upplevt mig nertryckt då jag velat ta upp, alt. diskuterat arbetsmarknaden för de synskadade. Av någon anledning verkar det inte vara meningen att medlemmarna på gräsrotsnivå ska ha några synpunkter på arbetsmarknadsfrågorna i synskadesammanhang. Försöker jag framföra något ses jag direkt som en gnällspik som bara agerar i egen sak, och får höra sånt som att min arbetslöshet beror på min egen lättja, ovilja och oförmåga.

Tycker det är minst sagt anmärkningsvärt att bli behandlad på det viset av dem som borde ha till uppgift att företräda medlemmarnas intressen. Har ofta fått känslan att allt måste låta så positivt i SRF-sammanhang. Att bara för att det FINNS synskadade som lyckats på arbetsmarknaden, så är det bara den bilden som får finnas. Jag tror också att det har betydelse att de flesta som har en position inom SRF själva har sitt "på det torra" genom arbete, sjukbidrag eller pension. Och som en följd av det inte har någon förståelse för att det inte gäller alla, faktiskt gäller det nog bara en minoritet inom gruppen.

Även på andra områden har jag fått känslan att SRF (åtminstone lokalt) inte har något intresse att förnya sig eller ta vara på resurser som kan finnas bland medlemmarna. Har verksamheten hittills i huvudsak bestått av trivselträffar, fester och sällskapsresor så ska det fortsätta vara så, punkt slut. Inte för att jag anser att de aktiviteterna är fel, men vad skulle det vara för fel med lite vidgade vyer och fler alternativ, om intresse skulle finnas?

Inom SRF sägs det att man kämpar med vikande medlemstal och man vill försöka vända den trenden. Kanske vore det på sin plats att fundera över hur man ser på och behandlar sina medlemmar också, om man är angelägen att öka antalet medlemmar och dessutom behålla dem?

Kanske kan man börja ana våren, åtminstone dagtid. Har tagit mig i kragen och ridit flera dagar i rad, efter att all sån aktivitet närmast legat i dvala en lång period. Än så länge kan jag bara rida på vägar, i paddock och på ridvall ligger snö och is fortfarande tjock, och när det väl har smält undan kommer det antagligen att vara ordentligt blött ett bra tag.

Idag blev det en sväng på Pottan för andra gången den här veckan. Och det mest positiva var att känna att allt sitter så bra sedan hon var igång ordentligt. Visst är det mycket som måste byggas upp och finslipas, men det känns så tydligt att vi har en grund att utgå ifrån och jobba vidare med.

Dagens tur gav en känsla som  påminde mig om upplevelser jag haft några gånger med tidigare trotjänare, som jag suttit upp på efter långa uppehåll, och det har fungerat oväntat bra direkt. Det har varit så att jag insett att jag inte fattat hur mycket jag saknat ridningen förrän jag väl suttit på hästen igen och det bara har fungerat perfekt direkt. Senast var det nog när jag fick ett infall och lade sadel på Ballerina, då 29 år gammal, som inte ridits på flera år. Hon hittade formen direkt och bara flöööt sidvärts i skänkelvikningarna i trav!

Riktigt där är inte Pottan ännu. Men idag fick jag ändå en känning av att hon kan vara på god väg ditåt. Och bara det känns häftigt nog!

Bara så synd att det ska verka så omöjligt att hitta en lämplig medryttare som skulle vilja dela min glädje över denna härliga häst som jag tror har så mycket att ge. Någon som skulle kunna komplettera mig där jag själv är begränsad och inte kan utnyttja eller understödja Pottan fullt ut. Pottan borde vara rena drömmen för en lite duktigare ryttare med ambitioner. En häst med motor, gång och känslighet. Men som förstås också ställer en del krav på sin ryttare, hon har förvisso sina idéer och ibland en stark vilja, är åtminstone i dagsläget ingen barnhäst.

Efter dagens lilla tur släpptes Pottan till kompisarna i hagen i den härliga vårsolen, utan täcke. Där lade hon sig i skiten flera gånger och såg till att klia kroppen ordentligt. Men det är henne väl förunnat, efter en hel vinter med täcke både ute och inne. Jag får väl ta mig den extra tiden att borsta av skitiga hästar ibland, inte minst om det hjälper dem lite extra att bli av med en del av all vinterpäls som släpper för fullt just nu.

Bland dagens nyheter i media lägger jag särskilt märke till den om de coaching-företag som agerat på uppdrag av arbetsförmedlingen och kammat hem grova vinster åt sina ägare samtidigt som de knappast lyckats få ut några arbetslösa i riktiga jobb.

Förvånad? Inte det minsta. Det här insåg jag ju redan då företeelsen först kom på tapeten för en del år sedan. Dvs att smarta aktörer såg en marknad och drog nytta av den.

2 miljoner i vinst per månad åt sina ägare hade ett av dessa företag som förekom som exempel i dagens nyhetsflöde genererat. Helt sjukt. Men givetvis helt i de sittande politikernas anda.

Det är våra skattepengar som hamnar i fickorna på dessa smarta bedragare! Liksom det är skattepengar som finansierar samvetslösa "sysselsättningsanordnare" inom fas 3 och liknande åtgärder, där alla slags aktviteter från "vuxendagis" till rent slavarbete förekommer. Men det är väl helt i sin ordning enligt de styrande politikernas sätt att se. För det är väl i hög grad de själva och deras närmaste i form av släkt och kompisar/meningsfränder som står bakom den typ av företag som skor sig på det här systemet?