Mina hästar behöver inte betala inträde till spökhus på nöjesfält för att bli skrämda från vettet. Det fixar de alldeles gratis lite varstans i närmiljön. Bland de mest effektiva skräckupplevelserna hör, som jag redan tidigare redogjort för, granngårdens kor. Pottan och jag har haft åtskilliga kontroverser då dessa skulle passeras.

Även lilla Sparven har träffat på korna på nära håll vid ett tillfälle här om året, och då blev hon så upprörd att hon dessutom lyckades placera mig på marken. Idag var det premiär för året, då jag var ute med Sparven och flocken hade behagat ställa sig precis intill vägen då vi skulle passera förbi. Jag var förutseende nog att hoppa av i tid idag, och sedan vidtog en KBT-session som innebar att Sparven fick finna sig i att betrakta monstren på andra sidan stängslet en god stund. Jag räknar med att proceduren kommer att få upprepas.

Till Sparvens försvar måste jag ändå framhålla att hon trots allt inte verkar vara fullt så hispig som larv-Pottan. Sparven blir över måttan upprörd om korna befinner sig nära vägen, är de en bit in i hagen är Sparven ganska sansad och resonlig. Det har inte gällt Pottan, som inte ens klarat av att se korna på flera hundra meters håll inne i hagarna, utan att vända upp och ner på tillvaron.

Pottan befinner sig ju annars på "sommarnöje" hemifrån, så hon slipper grannskapets vita spöken för stunden åtminstone. Men det lär finnas kor i hennes omedelbara närhet även nu, så förhoppningsvis kan hon utsättas för lite KBT även där.

(För den som inte känner till det: KBT betyder kognitiv beteendeterapi. Eller i det här speciella fallet kan man kanske säga ko-gnitiv beteendeterapi...)

Kan inte låta bli att lägga ut älgen som korsade vägen framför oss då vi kom från stallet på väg hemåt idag. Sambon lyckades fånga den på bild när den stannade till på vallen.

Däremot vågar man nog inte hoppas på att rågeten ska posera lika villigt med sina trillingar. Där får man väl vara glad över deras blotta existens, med eller utan bildbevis.

 

Nu finns en fallstudie av ett försök att åtgärda HWSS att läsa på HWSS-bloggen. Den är skriven av hovslagaren Tom Ryan.

För mig är innehållet bara alltför bekant. Jag har sett närmast identisk behandling på nära håll, även den utan varaktig förbättring. Och detsamma lär gälla ett inte föraktligt antal Connemara-ägare med HWSS-drabbade ponnyer.

Det känns både tragiskt och ofattbart att den här erfarenheten fått göras om gång på gång under många års tid, av nydrabbade ägare samt deras, i ämnet ovetande hovslagare och veterinärer. När kunskap faktiskt har funnits bland enskilda människor som gjort dessa erfarenheter ganska långt tillbaka i tiden. Men det har ju tyvärr inte gått att få ta upp problemet öppet i avelssammanhang, och min egen erfarenhet har varit att veterinärer och hovslagare inte visat något verkligt intresse för att gå vidare med problemet, trots att de delgivits att det funnits tydliga indikationer på att det handlar om en ärftlig defekt.

Nu har den här artikeln, förutom i HWSS-bloggen, även publicerats i Brittiska Connemarasällskapets årsskrift Connemara Chronicle samt i Forge, engelsk facktidskrift för hovslagare. Jag hoppas att det för med sig att nya grupper människor utanför den, som det känns, alltför snäva och begränsade krets ägare och uppfödare som hittills utgjort HWSS-frågans "närmast sörjande", får upp ögonen för problemet. Och att det i sin tur kunde föra med sig en ökat press från enskilda medlemmar på avelsföreningarna, som hittills vägrat befatta sig med problemet.

Vill också nämna att det förekommer ett och annat exempel på "solskenshistorier". Det verkar främst vara representanter för vissa "alternativ hovvård-rörelser" som anser sig ha botat ponnyer med HWSS. Personligen blir jag mycket skeptisk när jag konfronteras med såna historier. Visst finns det en hel del exempel på ganska lindrigt HWSS-drabbade ponnyer som kan fungera riktigt bra med lämpliga insatser. Men de kräver i regel skor för att kunna utföra arbete i någon form. Att genom "barfotaverkning" hålla efter och snygga till en HWSS-drabbad hästs hovar på kanske daglig basis innebär inte att hästen blir botad.

Min "fläskkvartett" har splittrats, åtminstone temporärt. Igår fick Pottan och Myran, dvs störst och minst, åka iväg till Linköping, där det är tänkt att de ska aktiveras under en period. Jag hoppas att det ska bli givande för alla inblandade parter.

Kvar på hemmaplan är "mellanviktarna" Nillsson och Sparven. Något förvånade och ovana vid att bara ha varandra att ty sig till. Men de ska väl vänja sig får jag tro. Och förhoppningsvis kommer det att bli mer tid för dem när jag har min kära Pottis på annat håll. Vjisst kommer jag att sakna Pottan, men det är bra för henne att vidga vyerna lite och jag hoppas förstås att hon ska få lite utmaningar värda en sån pärla som hon är;-)

Duon som blev kvar, igår kväll.

Idag på morgonen har det blivit lite ridning av båda två. Så oerhört skönt att ha hästar som utan problem kan lämnas ensamma i hagen medan kompisen rids!

Provokativ rubrik som egentligen bara beskriver en ytterst liten del av innehållet i det här inlägget. Kände nog mest att rubriker typ "HWSS-uppdatering igen" gärna blir lite uttjatat;-)

Det har kommit ännu ett inlägg på HWSS-bloggen med en hel del uppdateringar om vad som händer inom HWSS-forskningen. Det handlar om sådant som att en artikel om HWSS kommer att publiceras i en veterinärvetenskaplig tidskrift, samt att forskarna vid UC Davis kommer att tala om HWSS på en världskonferens om hästgenetik i sommar.

Vidare nämns hur Fell-ponnyuppfödarna i världen har agerat för att komma tillrätta med en genetisk defekt i rasen. Det skulle kunnat ses som ett parallell-exempel på HWSS-problemet, men en stor skillnad har varit att Fellponnyfolket, till skillnad från Connemara-folket öppet har erkänt att det föreligger ett problem och har agerat för att komma till en lösning.

En av de forskare som arbetat på att hitta den genetiska markören för HWSS har erbjudit sig att besöka Irland under Clifden-veckan i augusti och där tala om HWSS inför Connemara-folket, men föreningarna ICCPS och CPBS tycks inte vara intresserade. Av allt att döma fortsätter man att sticka huvudet i sanden och vägrar att befatta sig med problemet. Även connemara.nu har kommenterat det här i ett inlägg med den mycket träffande rubriken Alla talar om det utom de som borde göra det.

Ett besök på de båda inlägg som länkats till ovan rekommenderas varmt, de innehåller mycket av intresse!