Så har vi helt plötsligt kommit till årets sista dag. Inte ett enda inlägg har jag presterat den här månaden. Även om det har varit ganska glest mellan inläggen i den här bloggen har det hittills inte hänt att en enda månad varit helt utan inlägg, och jag tycker att det vore synd att bryta den trenden nu. Så det får bli en liten sammanfattning av året som gått. Framtiden får sedan utvisa om jag tycker jag har så mycket att komma med här så att det blir minst ett inlägg per månad i fortsättningen också.

 

Vad har då året inneburit för mig? I början av året blev arbetsförmedlingen mer handgriplig än tidigare gentemot mig. Jag stoppades in i en fas-3-placering hos en anordnare inne i Norrköping. Fram tills dess hade jag ju faktiskt klarat mig ifrån dessa dumheter, kanske tack vare att jag som "blindstyre" ansågs helt omöjlig även i dessa sammanhang. Nu var det slut med det, det blev dagliga färdtjänstresor för att sitta av dagarna på vuxen-dagiset. Meningen var att jag skulle göra datajobb åt anordnaren eftersom deras IT-avdelning redan gick på knäna och de inblandade inte hann med sina uppdrag. Nu har det inte blivit så mycket med det, och det är i alla fall inte mitt fel. Till att börja med vägrade min handläggare på af att över huvud taget ta tag i att jag behövde datorstöd som af skulle hålla mig med. Det var väl tacksamt för statistiken att stoppa in mig i ett projekt, men att det skulle innebära extra kostnader för af i form av hjälpmedelsutrustad dator hade handläggaren antagligen inte tagit med i beräkningen. "Som vanligt" i af-sammanhang fick jag alltså själv ta initiativet och kontakta de specialister inom organisationen som handläggaren själv borde kontaktat, för att något skulle hända. Så nu sitter jag på Kooptima hela dagarna med utrustning för ett antal 10 000-tal kronor - och gör i den närmaste INGENTING. Vad jag har gjort på de dryga 9 månader jag varit där inskränker sig till att jag sammanställt text och bilder jag försetts med till en 8-sidig broschyr, samt att jag gjort uppskattningsvis mellan 5 och 10 inlägg på Kooptimas facebooksida. Resten av tiden har jag varit där rent fysiskt och ägnat mig åt att "leka" med datorn. För har jag bara en uppkopplad dator, i synnerhet om uppkopplingen är snabbare än det ADSL på 0,25 med 9 km telefonkabel till den mest omoderna telestation som fortfarande är i bruk idag och som är det enda alternativ som står till buds för mig hemma, så kan jag alltid "sysselsätta" mig själv.

 

Tyvärr får jag konstatera att där har af's insatser för min del tagit slut. Den SIUS-konsulent som jag lyckats få kontakt med efter mycket tjatande, och som jag hoppats mycket på, gav dessvärre ingenting och har nu släppt mig. Jag har blivit förvånad och besviken över det. Jag befinner mig i en situation där jag med min egen analys kommit fram till att jag inte har en chans på arbetsmarknaden, utan ska jag få ett "riktigt" jobb måste det ske genom kontakter. Kontakter som jag själv dessvärre saknar. Men som arbetsförmedlingen i alla fall borde förväntas ha och därigenom ha möjligheten att hjälpa mig till en (lönebidrags)anställning. Vad jag undrar är: Är det värt kostnaderna att hålla mig i den pseudosysselsättning jag nu tvingas till? Samhällets kostnader förmina dagliga resor och de pengar af fått lägga ut på hjälpmedel till mig? Därtill gör sig ju även Kooptima en liten slant på att agera babysitter åt mig. Med de kostnader som nu uppstått för mig, hade det inte varit smartare att på allvar anstränga sig för att hjälpa mig till ett riktigt jobb?

Mitt i allt det här negativa vill jag ändå ge en eloge till Kooptima, som visat sig vara smidiga och flexibla att ha att göra med, på ett sätt som antagligen inte gäller alla fas-3-anordnare.

 

I april for Corylus/Nillsson iväg till sin fodervärd Ida, där han fortfarande är kvar. Efter en lovande tävlingsdebut i september blev det tyvärr ett ganska långt uppehåll med vila pga en till synes ganska lindrig hälta. Nu är de igång igen och förhoppningsvis kommer de ut på tävlingsbanorna inom de närmaste månaderna igen.

 

Jag har själv försökt hålla igång Pottan och Sparven här hemma, samtidigt som Myran som vanligt mest bara gått och skrotat. De senaste månaderna har verksamheten närmast legat nere helt, precis som det brukar vara så här års. Vintertid, med eller utan snö, fungerar inte ridingen för mig. Som alltid skulle jag gärna se att jag hade hjälp av en och annan trevlig medryttare, men såna verkar ha svårt att hitta ut till mig och mina hästar...

 

Och så har jag ju blivit iPhone-användare under året, i och med att min gamla Symbian-Nokia med Talks mer eller mindre blev oduglig. Så jag känner mig i alla fall hjälpligt up to date på det området, även om min 4S får anses alttmer omodern för varje dag som går. Och som väntat har det där med internet i mobilen visat sig vara tämligen värdelöst när jag är hemmakring, för täckningen är ju närmast obefintlig. Så smartphone i all ära, men för mig är den inte mycket mer än rätt och slätt en telefon.

 

HWSS, som under året har bytt namn till HWSD, är nog den enskilda fråga som engagerat mig mer än det mesta i snart 20 år nu. Till att börja med var jag ganska ensam med mina bekymmer, de ventilerades bara sporadiskt med ett fåtal personer och det verkade omöjligt att få till en öppen diskussion om problemet. 2007 vidgades kontaktytorna och frågan togs upp internationellt, om än fortfarande i slutna kretsar. För exakt 4 år sedan kom frågan återigen upp i den internationella connemaragruppen på Yahoo. Diskussionen blev i "vanlig ordning" ganska stormig, och det hela förde med sig att en sluten grupp av connemarauppfödare/ägare med erfarenhet av problemet bildades för att de berörda skulle få arbetsro och kunna jobba konstruktivt. Jag är mycket glad över att fått vara med i denna grupp från början och kunnat följa de fantastiska framgångar som gjorts från insidan. Framgångarna som kulminerat det här året i och med att den enskilda gen som orsakar problemet identifierats och att alla nu har möjlighet att testa sina ponnyers bärarstatus med ett enkelt tagelprov.

 

Som vanligt har sambon och jag haft en stillsam och anspråkslös jul för oss själva. Något jag tror att vi är rätt nöjda med båda två. Julklappar har vi vuxit ifrån för länge sen och slipper således bekymra oss om att tänka ut samt lägga tid och pengar på att införskaffa sådana. Affärsidkarna klarar sig nog alldeles utmärkt ändå utan våra bidrag. Lite mat utöver det vanliga blir det förstås alltid, även om vi inte är i närheten av Svenssons traditionella julbord. Och vårt teamwork under veckorna fram till jul, med att göra julgodis och baka kakor är en mysfaktor jag inte vill vara utan.

Kvällens nyår kommer väl att gå i samma anda, i stor enkelhet med lite god mat utöver det vanliga.

 

Någon vit jul blev det inte för oss, men så fort julhelgen passerat smällde det till och blev riktigt kallt och lite snö fick vi också. Mellandagarna har varit riktigt vintriga med frusen vattenledning i stallet (vi har haft ner till -20°C och några riktigt kalla dygn generellt). Grannen Jenny, som jag för övrigt är lite avis på eftersom hon till skillnad från mig bor intill mitt stall och mina hästar, var ute med kameran i förrgår, och jag avslutar med att bjuda på några av hennes bilder av mina damer.

 

Avslutningsvis vill jag önska alla ett gott nytt 2015!