Man skulle kunna tro att det blir en viss sammanhållning bland folk som bor i mindre samhällen eller på landet, särskilt om man delar speciella intressen. Men det är definitivt inget jag upplevt där jag nu bor sedan mer än 15 år tillbaka.

Trogna läsare av den här bloggen (om det nu finns några sådana) har mellan raderna kunnat ana att jag är grymt besviken på de ridande grannar som finns här, men som aldrig bjudit in mig till någon "ridgemenskap" utan i stället verkar göra allt de kan för att markera att de minsann håller sig till sina färdiga grupperingar, dit ingen som står utanför är välkommen. Jag känner att det nu är dags att ta bladet från munnen och tala klarspråk, slut med antydningar mellan raderna alltså.

En av de värre avarterna i den här vägen är en sammanslutning i närbelägna Gårdeby, som lagt sig till med traditionen att rida långritt tillsammans några gånger om året. Man lade inbjudningar i brevlådan hos i stort sett alla på bygden som disponerade något som kunde liknas vid ett riddjur. Men jag vet minst en som INTE bjöds in, gissa vem.

När det här drog igång i stor skala för ett par år sedan ville jag ge sällskapet en tankeställare, så jag tog en av mina ponnyer och red ut och såg till att gruppen såg mig då de passerade förbi. Men är det någon som tror att det ledde till något för min del? Glöm det! Övriga grannar fortsatte att få inbjudningar i brevlådan, samtidigt som jag fick känna mig fortsatt utfryst.

Idag var det så återigen dags för spektaklet. Jag hade bestämt mig för att göra en demonstration igen. Så uppsutten på Pottan gav jag mig iväg och stötte så småningom på sällskapet. Sedan hängde jag på dem en stund, kanske fick det dem att känna sig lite störda och obekväma? Skamsna över hur de behandlar vissa andra?
Nu är det väl så att jag kanske varken kunnat eller velat vara med på de långritter som varit. Men det gäller ju även flera av de som ändå bjudits in också. Och de blev ju trots allt inbjudna. Så varför denna skillnad på folk och folk?

Beror det på att någon i "kompisgruppen" bestämt sig för att tycka hjärtligt illa om mig? I så fall skulle jag vilja veta hur det kommer sig att en enda person i en grupp av många individer kan ha sådan makt att besluta att någon annan ska frysas ut.  Eller har det att göra med att jag har funktionshinder? Då hade man ju kunnat tycka att de kunde varit särskilt angelägna att göra en insats för mig, som ju skulle ha både glädje och nytta av ridsällskap. Men istället känns det som de väljer att sparka på en som redan ligger.

Om det skulle vara så att någon av er i långrittskotteriet (eller någon annan av er som rider i trakterna mellan Skärkind och Gårdeby) läser det här, och dessutom skulle ha så mycket civilkurage att ni vågar gå emot rådande strömnihgar och den allmänna småsinthet som verkar råda på bygden, så ta gärna kontakt och erbjud mig t ex ridsällskap. Vem vet, det skulle ju kunna hända att det gav er något tillbaka också.