Det här året har det visst inte blivit mycket skrivet här, sämsta prestationen hittills sedan bloggen skapades. Här kommer något sorts inlägg årets 2016 sista självande minuter.

Jag har väl inte direkt för vana att titta tillbaka på vad jag skrivit här, men när jag nu ändå ser de senaste inläggen så inser jag att de kan ge sken av att jag känner mig negativ och uppgiven. Då de skrevs var jag också rätt upprörd över vad inläggen ifråga behandlade, men så här i efterhand måste jag poängtera att det inte är så jag kännerr mig generellt.

Annars har väl året rullat på ungefär i den vanliga lunken. Hästarna har hållits igång efter förmåga och överlag fungerat så bra man kunnat förvänta sig med den insats som har varit. Jag har försökt hålla igång Pottan och Sparven och Emma har ridit Myran emellanåt. Även jag har, efter att lyckats banta ner mig avsevärt (vilket jag är inte så lite nöjd med!) suttit på Myran några gånger. Nillsson går och skrotar, upplevs som okej men jag utgår från att han, om han skulle sättas på prov på allvar, skulle visa sig halt. Jag velar och har hittills dragit mig för att ta något definitivt beslut för hans del...

Min situation "utåt sett" är oförändrad. Fortfarande arbetssökande samtidigt som knappast någon arbetsgivare är intresserad av mig, som funktionsnedsatt är man dömd på förhand. Har fått byta fas 3-plats under året, så jag har inte märkt av att fas 3 skulle läggas ner, som påstås.

I övrigt har bloggtorkan för min del sin orsak i att jag inte tycker att jag haft något av vikt att skriva om. Och mina blogginlägg bör trots allt ha ett budskap känner jag. Sen har jag väl kanske varit lite slö också och inte alltid prioriterat datorn.

Ska jag lyfta blicken och försöka se över min egen snäva horisont och lite längre ut i stora världen, så finns ju anledning att känna oro. Många omvälvande politiska händelser, konflikter och trender. Miljö- och klimatfrågorna som det för några decennier var närmast helt tyst om har åtminsone börjat diskuteras och ventileras på senare år men var är de konkreta åtgärderna? Samtidigt som vi allt tydligare kan erfara den globala uppvärmningen och dess följder, och tyvärr är jag övertygad om att det vi nu ser bara är början på ett skenande scenario med följder på sikt som vi inte kan överblicka.

I min "lilla värld" återigen, har jag bytt dator och operativsystem under året. Det har fört med sig att min gamla programvara som jag använt för min hemsida Pomonas Connemaror inte längre fungerat, och jag har hittills inte hittat någon riktigt bra ersättare. Så hemsidan, som inte uppdaterats övermåttan på senare år har stått helt stilla ett bra tag nu. Vi får se hur det går med den, men om någon till äventyrs skulle trott att jag "trillat av pinn" som en förklaring till min bortavaro från world wide web, så stämmer det inte alls.

Nu är det inte långt kvar tills nyårsklockorna klämtar i den här delen av världen, och jag vill ändå i den här stunden vara optimist och hoppas att 2017 kommer att bli ett bättre år för världens mest utsatta än det år vi nu lämnar.

Avslutar med att bjuda på min jul- och nyårshälsning för i år, stallkatten Svartsson som på katters vis tar sig en mys-stund på soffan i sadelkammaren.

För att en blogg ska locka läsare ska den uppenbarligen handla om kläder, mode och smink. Skriver man om sånt kan man till och med göra sig ekonomisk förtjänst på bloggen. Själv har jag ju hunnit bli en gammal kärring vid det här laget, men inget har synts mig mindre intressant än sånt som kläder och smink, inte ens när jag var betydligt yngre och det yttre rimligtvis borde hört till livets stora väsentligheter. Jah har ju alltid, och alltså även då jag växte upp, varit den där fula tönten som ingen annan ville befatta sig med, och det var inget jag trodde att "de rätta kläderna" eller make up skulle ändra på, och jag hade aldrig heller något intresse av att försöka göra något åt saken med dessa medel. Istället tror jag att jag har sparat en hel del av både tid och pengar på att inte lägga någon vikt vid dessa livets oväsentligheter och det trots att jag därigenom inte kunnat göra mig någon hacka på mitt bloggande.

Här kommer ändå ett försök att vara lite "trendig" genom att skapa ett mode-inlägg. Tog en promenad i snöovädret och höll huvudet varmt genom att vika ner öronlapparna på den här gamla mössan som funnits i gömmorna i huset sen före min tid här. Normalt sitter öronlapparna uppvikta över hjässan och är fästa vid varandra med ett kardborrband. Men såna dagar som idag viker jag ner öronlapparna och fäster kardborren under hakan istället. Sen går jag ut på bygden och visar upp mig i all min töntighet för den som vill se, samtidigt som mycket av snålblåst och yrsnö stängs ute.

Dagens outfit med andra ord. Så nu väntar jag bara på att modehusen ska upptäcka mig och erbjuda sig att sponsra min blogg! Är jag månde den nya Blondin-Bella?

Bland de nyheter man fått ta del av idag får man veta att det väcker protester att Motala och Nyköpings kommuner vill införa en helvegetariskt dag per vecka i skolmatsalarna. Det finns föräldrar som anser att deras barn måste erbjudas kött VARJE DAG.

I sammanhanget kan jag ju berätta hur det var att växa upp som vegetarian på 1960- och 70-talen. På den tiden kändes det som att vegetarianer och vegetarisk mat var ett närmast okänt begrepp för en majoritet svenskar. Som vegetarian blev man betraktad av sin omgivning som något konstigare än en utomjording. Att jag skulle serveras vegetarisk mat i skolan var inget som mina föräldrar ställde några krav på. Istället fick det bli att sitta i klassrummet på matrasten och äta vad man haft med sig, alternativt hasta hem för att snabbt slänga i sig mat och sedan hasta tillbaka till skolan igen. De gånger jag ätit i skolmatsalen under mina 12 år i kommunal skola kan nog räknas på ena handens fingrar.

Så sent som läsåret 1975-76, då jag gick ett år på folkhögskola med internat, vägrades jag vegetariskt alternativ. Föreslog själv att jag skulle få laga min egen mat på skolans bekostnad, men icke. Man kom fram till kompromissen att jag betalade ett reducerat pris för skolmaten, och åt det jag kunde av vad som serverades. Vilket inte hindrade vissa ur personalstyrkan att komma med gliringar om att jag minsann åt för mer än jag betalade för...

Något att fundera över för de som inte kan tänka sig att vara utan kött en enda dag i livet. Hur som helst, jag lever än idag trots allt.

Avslutinngsvis bjuder jag på en länk som inte har ett dugg med det här ämnet att göra, annat än att den för mig är ett minne från min svunna ungdomstid, då mitt "skolmatsdrama" utspelades.

Hört på radio idag, programmet Kropp & själ i P1. Repris av ett program som sänts tidigare, även om jag inte hört det.

Det handlade om pessimister och pessimistiskt tänkande, i motsats till alla trendiga idéer om "positivt tänkande" som är och varit norm ett bra tag nu.

Kände mig bekräftad, det är ju vad jag visste! Det ÄR orealistiskt, fånigt och självbedrägligt med det överdrivna positiva tänkande som hela tiden tutas i oss som framgångsrecept och allena lyckliggörande. För verkligheten ser inte sån ut.

Ganska intressanta tankar fördes fram, som exempelvis att många som "tänker positivt" i realiteten har lite för höga tankar om sig själv och är benägna att ta onödiga risker, "det händer inte mig". Många väljer att starta egna företag trots att en stor andel av dessa företag ganska snart kraschar. "Det gäller inte MITT företag". Denna överetablering av företag innebär bl a en onödig ökad belastning på miljön. Många "optinister" med för gott självförtroende, företrädesvis män, har genom historien startat krig.

Så varför slå ner på alla som inte fullt ut anammat det "positiva synsättet" och avfärda dem som pessimister? Kanske är det de/vi som är REALISTERNA?