Myskatten! - 20 mars

Jag har ju varit utan stallkatt några år nu. Vill verkligen ha en katt i stallet för att hålla efter oönskade gnagare, men det faktum att jag inte har stallet där jag bor har bidragit till att jag dragit mig för att skaffa ny katt. När jag själv är i stallet går mesta tiden till att prioritera hästarna, och jag har känt att risken varit för stor att jag inte skulle hinna vara social med en katt i önskvärd utsträckning.

 

Nu har jag fått en katt i stallet i alla fall, åtminstone i perioder. Svartson, även kallad Frippe Jr, från en granngård skrev jag om här för flera år sedan, och han har fortsatt att hålla sig i och kring mitt stall i perioder. En väldigt trevlig bekantskap, lättsam och social.

 

 
 
 
Svartson i vårsolen utanför stalldörren.
 
 
 
"Vem är det som kommer?"
 

 En annan katt som inte heller är min och som också har varit mer här tidigare är den här snubben. En betydligt mer reserverad katt, som rört sig i omgivningarna under flera år även han, och som jag antagit är en hemlös "strykarkatt". Han hade tidigare en matplats i den tomma ladugården hemma hos mig, men sedan sista utekatten Stig "lämnat in" här om året har den matplatsen dragits in. Dock serveras "Tjatus" mat på trappan här hemma och han skulle ha vägarna förbi.

 

 

Tjatkatten får sig ett skrovmål på trappan

 


"Katt-fall" - 7 februari

Gamla utekatten Stig, som förärades ett inlägg för inte så länge sedan, har inte synts till sedan de första dagarna efter nyår, och vi antar att han inte längre är i livet. Han skulle blivit 18 år i år.
Så efter att ha fodrat utekatter i lagården under många år kunde man ju tro att det skulle vara slut med det nu. Men vi har fortfarande kvar strykarkatten "Tjatus" som kommit och gått här i flera år nu. En smällfet lite gris som antagligen har min generositet att tacka för sin kroppshydda. Och man kan ju inte bara stänga av mattillförseln för honom mitt i vintern när han nu är van vid det. Återstår att se hur vi löser det hela på sikt.

Kattbeståndet i Roka mosse består nu av sex katter som går in och ut i huset, samt inofficiellt emellanåt även "Tjatus".

 

I sammanhanget bör väl också nämnas att gamla stallkatten Negrita aka "Druttan" fick sluta sina dagar för så länge som över ett år sedan, i november 2013. Åldern hade tagit ut sin rätt på denna vid den tiden 17 år gamla dam. Hon var den sista katten i klanen "von Drutt af Björksätter" och jag hade velat göra en sammanställnig av de av dessa katter jag känt genom åren, men hade svårt att hitta de gamla pappersfoton jag vet ska gömma sig i oredan hemma. Det tänkta inlägget rann därmed ut i sanden.

 

Saknaden av gamla Druttan gjorde sig påmind i höstas när det blev invasion av möss i stallet, och frestelsen att försöka skola in en ny katt infann sig. Hittills har jag dock känt mig kluven och åtgärderna har inriktats på att göra foderförvaringen mer "råttsäker" genom att byta ut plasthinkarna med lock, som det gnagdes hål på, till plåttunna med någorlunda tättslutande lock. Katter finns det redan flera av i direkt anslutning till stallet, och istället för att riskera konflikter om revir genom att ta hem en eller ett par helt nya katter så hoppas jag att de befintliga katterna kanske kan göra en insats i bekämpningen av oönskade gnagare.


Gammal gubbe - 26 november

Stig är en vid det här laget 17 år gammal hankatt, som levt hela sitt liv här på gården med lagården som bas. Han har aldrig blivit ens snudd på tam och ingen människohand har någonsin fått röra vid honom. Idag är han den absolut sista av de ursprungliga Roka mosse-katterna som residerade här då jag kom hit. Men han har säkerligen sin del i "Mylingarna", dvs den kull på 4 ungar som Lilla My fick för 10 år sedan.

 

"Upplysta Stig", vars namn ganska långsökt har inspirerats av en peruansk gerillarörelse, hade tidigare en "partner" i jämngamla Märta (som uppkallats efter en annan peruansk gerillarörelse), men Märta är nu borta sedan flera år. Stig har, för att vara hankatt, varit ovanligt hemmakär och aldrig visat tendenser till att börja vandra runt. På äldre dar verkar hörseln inte riktigt vara vad den varit, men i övrigt tycks han vara vid god vigör. Han skäms numera bort med extra fint foder, och tycks inte ha några problem att hålla strykarkatten "Tjatus" som är regelbunden besökare hos oss, vintertid närmast stationär här, på behörigt avstånd från sin mat.

 

 

Mylingarna 10 år - 22 maj

Den vackraste tiden på året, bland annat med blommande fruktträd och syrén, har vi fått anledning att fira lite extra. I skrivande stund är det ungefär exakt 10 år sedan Lilla My fick sin första och enda kull ungar. De fyra kattungarna föddes under min uppsikt i sängen, och det är roligt att såväl mor som alla barn fortfarande finns kvar. Endast nummer ett, Solange eller "Sol" flyttade hemifrån som liten, alla de övriga finns kvar på gården.

 

Bjuder på en omgång dagsfärska bilder på jubilarerna. Vill man se hur de såg ut som ungar kan man göra det här.

 

 
Mamma My
 
 
Solange
 
 
En morgontrött Lovisa, även kallad "Lilla Hjärtat"
 
 
Hjärtat har piggnat till och pussar morsan i kvällsolen
 
 
Louis XIV "Ludde" med svansen i karakteristisk "promenadkäpps-pose"
 
 
Kattrina, aka "Paddan"
 
 
 
 

Nyckelkatt - 17 oktober

När jag växte upp fanns det nyckelbarn. Det var barn som inte hade någon förälder, vanligtvis mamma, ständigt hemma. I dåtidens Sverige var hemmafrun norm och dagis och "frita" var väl knappt existerande. Nyckelbarnen utmärkte sig genom att de bar en nyckel till hemmet i kedja runt halsen för att kunna gå in hemma efter skoldagens slut.

 

Nyckelbarn finns väl även idag, men jag är inte säker på att begreppet "nyckelbarn" finns kvar. Själv har jag numera en nyckelkatt. Gamla Druttan stallkatt, eller Negrita von Drutt af Björksätter som hon heter när det ska vara formellt, har fått egen dörr till sadelkammaren. Jag vill inte ha in råttor, möss och annat ovidkommande dit, som skulle kunna ställa till en hel del skada på läder, täcken och inventarier, men Druttan som nu uppnått den aktningsvärda åldern av 17 år behöver all komfort hon kan få nu. I sadelkammaren får hon lite värme när det blir riktigt kallt ute, och där kan hon nu också få ha sin matplats ostörd.

 

Sedan kattluckan med magnetlås monterats och katten fått sin "nyckel" om halsen, vidtog lite luckträning. Först under protest, men så småningom fattade Druttan vad det handlade om och vet hon att det vankas god mat på insidan är hon snart igenom.

 

Druttan har ju hela sitt liv varit utekatt med stallet med omgivning som revir. Hon har nog levt ett mer naturligt kattliv än de flesta katter. Hon är född på plats som en av 3 i sin mors sista kull. Där har hon sedan blivit kvar som ensam katt sedan hennes mor, som även hon uppnådde hög ålder, gick hädan för 13-14 år sedan. Druttan har hållit efter råttorna och aggressivt hävdat sitt revir mot "inkräktande" katter. Det kanske enda "onaturliga" i hennes kattliv har varit att hon aldrig fått några ungar, jag lät kastrera henne tidigt. Hon har inte varit tam i ordets bemärkelse förrän de sista åren, men numera har hon blivit en sann knäkatt och är nästan odräglig när hon kräver godbitar vid fikabordet i sadelkammaren.

 

 
Katt på ingång
 
 
 
Druttan med sin nyckel om halsen, har strategiskt hoppat upp på fikabordet  
 

Katter - 27 november

Andra dagen med regn och det öser ner ordentligt idag:( Har ställt in alla uteaktiviteter med hästarna, fast hästarna själva får förstås stå ut med att vara ute över dagen åtminstone. 4 drypande täcken hängdes upp på tork igår i källaren (tillsammans med en dito omgång skogshuggarkläder) och hade fortfarande inte torkat helt tills i morse. Surt värre. Skogshuggeriet är f ö också inställt idag. Till förmån för sadelkammarsnickeri, så inte mig emot:)

 

Nog om det. Det här inlägget ska egentligen handla om de andra djuren. Det drar sig mot vinter (om vi nu får någon vinter, hittills har det mest varit blött och mörkt) och då får vi se betydligt mer av "Randan" eller Randi Kattun af Asketorp, som hon fått heta mer formellt. Randan blev 10 år i midsomras, och den varmare och ljusare tiden på året föredrar hon ett liv närmast på heltid utomhus. Även om hon knappast lämnar gården, så kan det gå många dagar utan att hon syns till, och kommer hon in för att få sig lite till livs, så har hon snart brått att komma ut igen. Men så här års kommer hon oftast in flera gånger per dag, och söker sig också gärna ner i källaren, där hon har några favoritställen att sova på.

 

 
Randikatten ovan och nedan
 

 

I stallet har vi fått en "ny" katt. Inte vår och vi vet inte var den kommer ifrån, men en trevlig matfriare, tam och fin, så han hör säkert hemma hos någon som kanske saknar honom. Madam von Drutt, som ju är den residerande gammelkattan i stallet är förstås inte nöjd. Hon visar sitt missnöje med tydlig olåt då katten är i närhetet, men Druttan tycks ha mist en del av sin pondus med sin allt högre ålder (16 år blev hon i somras!) och den svartvita tar det med ro.
Känner någon igen sin katt och saknar den, så finns han alltså alltsom oftast hos oss, och så länge han inte blir ett problem i relationen till de andra katterna så har vi inget emot att han är här.

 

 
Den nya matfriaren i stallet, ovan och nedan
 
 

Paddekatt - 31 augusti

Jag har lärt mig något nytt. Att paddekatt är namnet på en dans. För mig har det fram tills nu enbart varit vad jag ofta kallat en av mina katter, nämligen den som "officiellt" heter "Kattrina Myling af Roka Mosse". Paddan, som hon också kallas (pga sin sköldpaddsfärg), är en tillgiven dam som bl a gillar att sova hos mig i sängen och ligga vid datorn, både då jag själv är där och då den står obemannad. Tyvärr har det ibland fört med sig att hon ställer till det för mig, genom att lägga sig på vissa kablar. Rätt som det var kunde skärmen bli svart för att Paddekatt dragit ut kontakten till den genom att lägga sig på kabeln. Efter att jag ett antal gånger ganska hårdhänt lyft ner Paddan från datorbordet, så tycks hon till slut ha insett att det är meningslöst att lägga sig där. Istället har hon börjat lägga sig på hyllan under, där ormboet av sladdar samt skrivaren står. Jag har än så länge inte haft hjärta att bråka med henne när hon lagt sig där. En gång stängde hon dock av hela datorm för mig genom att trycka på ströbrytaren på skarvsladdsdosan.
 
 
Paddan på en av sina favoritplatser, ovan.

Annars har Paddan en riktigt otrevlig ovana, och det är att krafsa och klösa på allt för att dra till sig uppmärksamheten. Det var mindre roligt att få nytapetserade väggar sönderrivna för en del år sedan. Så det lär inte bli mer tapetserat här på ett bra tag, inte så länge som vi har Paddekatt i huset i alla fall.
 
Kärt barn har många namn. Ett annat namn på dansen paddekatt lär vara hopp-schottis, så nu lär väl min Padda komma att kallas hopp-schottis också. Pissepadda heter hon i alla fall inte längre. Då hon var liten envisades hon en period med att inte vara rumsren, utan gjorde gärna ifrån sig i våra sängar. Hon blev så ledsen då hon blev utestängd från sovrummet då man själv var där inne och det var hjärtskärande att höra hennes förtvivlade pipande och krafsande utanför. Som tur är så är den tiden längesedan förbi, och nu är Paddekatt en regelbunden, renlig och nöjd sängvärmare.
 
 

En riktig (felin) gris! - 2 januari

Det här blev förra årets sista motiv i min kamera. "Tjatkatten" har han kommit att kallas, och som jag uppfattat det är han en "vildkatt" eller strykarkatt som funnits i omgivningarna åtminstone ett par år nu. Eftersom jag matar en egen gammal hankatt som aldrig blivit tam, ute i lagården (där det inte längre finns några kor) så har det blivit att jag matat även "Tjatus", för att gamla Stig ska få äta ifred.

Tjatus skenar runt mellan gårdarna och befinner sig ibland även i stallet, där han säkert snyltar av stallkattens mat om tillfälle ges. Jag försöker undvika att han äter där, för stallkatten behöver verkligen maten själv, hon börjar bli gammal och föder sig inte så bra längre. Tjatkatten föder sig desto bättre, han är äckligt FET. Det märker jag om jag ibland måste lyfta bort honom från någon annan katts matplats. Ett riktigt födgeni, jag undrar var han hittar mat mer än hos mig. Magomfånget ger sken av att han skulle innehålla en rejäl kull kattungar. Men det tror jag inte på;)

På nyårsaftons eftermiddag lade han upp sig så här vackert på gårdsplanen, skulle väl visa sin tomma mage och inbilla mig att han höll på att svälta ihjäl. Varför jag kallar honom för Tjatkatten? Gissa!

Bild katt på rygg med magen i vädret


Stallkatten - 6 augusti

Vi har en katt i stallet. Ej att förväxla med den kattflock vi har hemma, för mellan stallet och hemma är avståndet så där en kilometer fågelvägen.

Bild Negrita von Drutt

Stallkatten har fått namnet Negrita von Drutt af Björksätter. Negrita pga sin svarta färg, Drutt pga sitt möderne och Björksätter av platsen där hon är född och där hon fortfarande bor.

"Druttan" kom till världen sommaren 1996, och hon är därmed 15 år och den äldsta katt jag har för närvarande. Hennes mamma kallades "Lill-Druttan" och var en sköldpaddsfärgad katt-dam som, om de uppgifter jag fått stämmer, var född i stallet någon gång omkring 1980. Hennes mamma i sin tur ska ha hetat Drutten, och trotts ha varit en hankatt tills verkligheten visade sig vara en annan.

Lill-Druttan brukade få en kull ungar  varje sommar, och då ingen brydde sig om dessa så blev de skygga och förvildade och dog eller försvann tidigt. Jag tog hand om 2 av Lill-Druttans ungar 1995, och 1996 fick hon sin sista kull, eftersom jag därefter matade henne med p-piller tills hon gick hädan år 2000.

Sista kullen bestod av två röda pojkar och Negrita. En av pojkarna, Tippen,  var liten och verkade undernärd och sjuklig, så jag fångade in honom och han blev huskatt hos mig, tillsammans med sina året äldre systrar Mirran och Mårran, som jag tidigare tagit hand om. Tyvärr försvann Tippen då han var knapp 2 år gammal. Den andra hankatten drev runt på bygden en tid men försvann ganska snart, livet är tufft för hankatter. Negrita såg jag till att få kastrerad, för vid det laget började det kännas jobbigt att ta hand om nya kattungar som kom till världen varje år.

Att fånga in denna skygga katt var ett helt företag. Efter att ha proppat igen alla hål där hon kunde smita ut, lockades hon med mat in i det fd mjölkrummet på ca 2x2m. Där hade jag sedan att göra i 45 minuter innan jag lyckades fånga in henne. Under "konvalescensen" efter ingreppet (fram tills stygnen togs) fick hon bo i mitt kök, med sina tre syskon på andra sidan väggen. Hon fann sig och skötte sig, var rumsren från första början. Sedan stygnen tagits fick hon flytta tillbaka till stallet.

"Druttan" har aldrig blivit särskilt tam, åtminstone inte så att man fått klappa på henne och ta upp henne. Men på senare år har hon blivit mycket sällskaplig på sina egna villkor. Hon uppehåller sig gärna alldeles intill oss och "pratar" mest hela tiden. Här är hon med och städar i hästhagen.

Bilder stallkatten





Andra katter hålls i regel på avstånd, hon hävdar sitt revir utan pardon. Det var något som "Misse", bortsprungen från Gårdeby våren 2004, fick erfara. Han dök upp vid stallet och sökte kontakt med oss, men blev så hårt attackerad av Druttan, så han istället fick flytta hem till oss, tills vi lyckades få kontakt med hans ägare som saknat honom mycket under hans bortavaro.

Även vår Ludde, som dristade sig att följa med mig ända fram till stallet vid ett tillfälle förra året fick göra den erfarenheten, även om han inte "tand- och klösgripligen" fick stryk. Det tillfället har jag tidigare dokumenterat här. Stryk har däremot hans syster "Lilla Hjärtat" och lillkatten Stina åkt på då de följt mig till stallet. Efter det har de sett till att hålla sig på behörigt avstånd.

"Druttan" är en suverän råttfångare, åtminstone då det passar henne själv. En egenskap som även gällde hennes gamla mor, så enögd hon var under många av sina sista år.


Lussekatter - 13 december

Lucia är det idag. Det har inte inneburit något utöver det vanliga för mig, men jag har åtminstone, sent omsider, bakat lussekatter. Mums till eftermiddagsfikat!

För 4 år sedan "bakade" jag den här lussekatten, som jag kände för att exponera här idag. (Den brukar ju även hamna på min julpyntade hemsida från dagens datum och framåt). Det är den saffransfärgade Lilla My som under en period trivdes med att lägga sig i brödkorgen. Undrar om hon ville bli uppäten också?

Bild Lussekatten Lilla My omgiven av diverse julattribut

Lussekatten Lilla My, anno 2006


Saknar Sune Bus - 18 november

Vår fina Sune har varit borta i nästan en vecka, och jag befarar att jag aldrig mer kommer att få se honom:-( Även om han gjort utflykter på en halv vecka tidigare, så talar årstiden emot att han skulle vara ute så länge i sträck, enda möjligheten vore väl i så fall att han "flyttat in" någon annanstans.

Jag sörjer verkligen min fina katt, han var verkligen speciell. Men med den typ av katthållning jag har så är det en risk man får leva med att katterna försvinner, och Sune är långt ifrån den första katt som jag mist. Trots det är det högst medvetet och avsiktligt som jag låter katterna få gå ut och in som de själva vill. Vi bor ganska avskilt utan trafik och grannar på nära håll, istället omgivna av skog och öppna fält. Och jag tror att katterna mår minst lika bra av att få leva ett naturligt kattliv, som att leva ett av mig strikt kontrollerat innekattliv. Trots de risker det innebär.

Men OM det är så att Sune gett sig iväg på en längre utflykt, och OM någon som läser det här tror sig ha sett honom, så hoppas jag att jag får veta det. Det troligaste är ju att han i så fall skulle uppehålla sig i närheten, alltså mellan Skärkind och Gårdeby, mitt i "triangeln" som bildas av Norrköping, Linköping och Söderköping. Adress för kontakt finns i högerspalten här intill. Sune är id-märkt med en tatuering i vänster öra och det finns rätt mycket bilder på honom på olika ställen här i bloggen.

Bild Sune

Sune i våras


Ett år med Bus & Bus - 4 november

Idag är det exakt ett år sedan blåbusarna Sune och Stina von Bus af Berget kom till oss, då 3 månader gamla.
Jag hade fått frågan om jag kunde ta emot de båda, som var i behov av ett nytt hem - det var för trångt med kattmamma och 3 ungar i en liten etta mitt i stan. Egentligen hade jag ju katter så det räckte, men för min egen del kändes det inte omöjligt med två till. Frågan var bara hur det skulle gå att få alla katter, gamla som nya, att acceptera situationen. Det fick bli att göra ett försök ändå.

Vi kom alltså hem med en säkerligen förvånad, men glad och nyfiken Sune samt en livrädd liten Stina, som efter ett par timmar fortfarande inte vågat gå ur transportburen, utan tryckte längst in, och till slut fick lyftas ut av mig.

Ett år senare kan jag konstatera att det gått bra att sammanföra de båda med övriga katter. De har blivit två tuffingar som tar för sig, sociala och trevliga, även om de är individer och har sina egenheter var och en. De har verkligen berikat tillvaron för oss under det år som gått. Jag är väldigt glad åt att få leva ihop med dessa båda charmtroll!

Bild Sune i gröngräset

Sune i september

Bild Stina slappar i soffan

Stina i söndags


Återseendets lycka - 18 juli

Rubriken skulle kunna avse den trevliga släktträff vi var på igår. Men utan att på något sätt förringa den händelsen (TACK, snälla faster med man för en jättetrevlig dag vid Tisnarens strand, med släkten och med god mat i överflöd, igår liksom så många gånger tidigare) så handlar det här inlägget om något helt annat.
Ända sedan början av veckan har vi saknat Sune Bus. Han är ju bara knappt året gammal ännu, och har hittills inte gett sig iväg på några längre utflykter på egen hand. Tuff är han ju så det räcker till, och jag tror säkert att han är fullt kapabel att ta hand om sig själv, men det är ju alltid lite oroligt om katterna försvinner en längre tid, och det är ju trots allt ett antal katter som försvunnit för gott genom åren.
Nu hade ju den äldre katten Ludde gett sig iväg på utflykt i ungefär samma  veva som vi saknade Sune, och jag hoppades väl lite att Sune kanske hakat på sin idol och mentor, och att de kanske skulle dyka upp tillsammans så småningom. Och i morse var Ludde tillbaka på trappan hemma, men någon Sune syntes inte till. Så modet sjönk en aning och jag började alltmer befara att Sune kanske trots allt inte skulle visa sig mer här. Men några timmar senare så hördes en välbekant och karakteristisk "klagosång", och då jag öppnade ytterdörren, vem slank in om inte Sune Bus. Stor lättnad och glädje! Tänk så mycket en liten katt kan betyda! Och jag är säker på att även syster Stina har saknat sin bror.
Dagen har för Sunes del huvudsakligen ägnats åt sovande.
Jag lägger in lite bilder på katterna. De är visserligen tagna innan Sunes långa utflykt, samtidigt som jag försökte föreviga blomsterprakten i förra inlägget. Då hade jag flera av katterna runt mig. Det är förstås de charmerande syskonen von Bus, under visst överinseende av "tant My", som gärna fungerar som "extramamma/barnvakt" ibland, tillsammans med sin son Ludde.

Bildsvit Stina och Sune mäter krafterna

"Syskonkärlek"





"Erkänn dig besegrad, brorsan!"

Bild 2 utlagna blåbusar samt Lilla My

Dags för vila. Det är alldeles för varmt för fysisk aktivitet.

Katter på promenad - 15 juni

Mitt stall ligger ju en bit hemifrån, och det händer alltsom oftast då jag går dit att jag får sällskap av en eller flera katter. Men ända fram till stallet följer de inte med, för där härskar i ensamt majestät och total suveränitet madam von Drutt, 14 år. så har hon gjort sedan hennes gamla mors frånfälle för 10 år sedan.
Idag hade jag sällskap av rödingarna Ludde med mor Lilla My. Ludde var faktiskt tuff nog att följa med ända fram till stallet, och möttes följdaktligen av en intensivt revirhävdande stallkatt. Det blev psykologisk kraftmätning, jag tror inte att det blev direkt slagsmål. Och Ludde fick inse att även om han heter Ludvig XIV så är han inte kung över Björksätter.

Bild Lilla My och Ludde på promenad

Lilla My till vänster och Ludde gör mig sällskap



Bild revirhävdande stallkatt visar en underdånig Ludde vem som bestämmer. 

Psykologisk kraftmätning

De små blåbusarna får inte följa med på promenad, inte ännu i alla fall. Visar de tendens att vilja följa med så blir de ovillkorligen instängda i huset. Jag är av uppfattningen att de ännu inte kan omgivningarna så bra så att jag vill riskera att de blir attackerade av Druttan, får stryk och kanske inte hittar hem på egen hand.

Kattrapport - 22 mars

De små katterna har nu blivit 7,5 månader. De har börjat vänja sig vid att vara ute ganska mycket. Tuffa Sune far runt som en osalig ande medan blyga syster Stina tar det betydligt mer försiktigt och inte gärna lämnar trappan. Lite bilder från idag på dels Stina, dels de "gamla" katterna Hjärtat med mamma My. samt Sune på upptäktsfärd förra veckan. Notera hur mängden snö har minskat sedan dess!

Bild Sune i snön

Sune spanar in omgivningen



Sune på språng

Bild Stina smyger nerför trappan vid ytterdörren

Ska jag verklige VÅGA gå ännu längre än vad jag redan gjort?

Hjärtat och mamma My njuter av vårsolen

Lilla Hjärtat till vänster med morsan Lilla My.

Katter i frihet - 15 mars

Idag har jag släppt ut Stina och Sune för första gången. De är nu drygt 7 månader gamla och kastrerade och id-märkta. Vädret och all snö har bidragit till att det dragit ut på tiden för det första tillfället att se världen utanför.
Trots att de sprungit mot ytterdörren då den öppnats så hade de inte bråttom ut idag. Särskilt Stina tog god tid på sig innan hon vågade sig ut en sväng på yttertrapppan och  verandan. Sune höll sig till att börja med till trapan och verandan även han, men for snart iväg ut på gårdsplanen och halvvägs runt huset. Sedan gick det åt en del springa och fara runt innan han ansåg att det var dags att gå in igen. Då hade den plötsliga osäkerheten inför det nya och främmande återgått till khans vanliga självklara kaxighet igen.

Katter på äventyr - 12 januari

Det är kallt, kallt, kallt! Det känns faktiskt rätt meningslöst att försöka få något vettigt gjort utomhus, så jag har bestämt mig för att bara "överleva" - och inte ha dåligt samvete för det.
Sista veckan har vattenkran/ledning i stallet visat sig vara sönderfrusen 2 morgnar i rad, då vi väl lyckats tina upp vattnet. Tur att det funnits kompetens på plats för att snabbt få stopp på flödet då.

Den nya strykarkatten är kvar och det verkar råda en  viss balans mellan den och de båda i lagården - kanske nödvändigt i kylan. Nu har jag i alla fall lyckats få ett foto på honom. Så känns han igen som saknad så är det bara att höra av sig...



Lilla katten Stina kunde råkat riktigt illa ut i fredags-lördags. Hon saknades på eftermiddagen och hittades inte trots letande. Så vi antog att hon dragit sig undan till något för oss okänt gömställe. Vi var i alla fall säkra på att hon inte hade kunnat smita ut. Vid midnatt hade hon fortfarande inte dykt upp och jag beslöt att leta lite till - var rädd att hon kunde fastnat eller gjort illa sig någonstans. Men hittade ingen katt... Rätt som det var gjorde bror Sune med stor iver utfall mot elementet under ett fönster, och jag hörde att det kom ljud därifrån. Men hittade ingen katt som fastnat. Sedan insåg jag att ljudet måste komma utifrån, där verandan är. Så jag öppnade ytterdörren och förväntade mig att någon av de stora katterna skulle vilja komma in. Men ingen katt kom. Men efter en stund så kom Stina och gick in genom dörren!!! Så på något sätt hade hon kommit ut ändå. Hon måste alltså varit ute i kanske 10-12 timmar. Nämnas kan att det var ca -20 grader ute och innan natten var slut hade temperaturen sjunkit ytterligare några grader - den kallaste natten hittills i vinter. Så man får väl vara evigt glad att det slutade så bra trots allt. Småkatterna har annars inte fått komma ut ännu.
Jag anar nog varför hon så gärna ville gå ut. Väl inne förlustade hon sig gladeligen med sin bror. Det verkar alltså som om fröken löpte. Katten hade alltså just fyllt 5 månader och väger kanske 2 kg! Och ute hade hon säkert fått sitt lystmäte, minst 2 herrar i lagårn. Så det får väl bli resa till veterinären snart nog...

Busiga kattungar - 27 november

Kattungarna växer och frodas, och jag tror att de trivs rätt bra också. I efternamn heter  de von Bus af Berget, och åtminstone Sune gör med råge skäl för det namnet. Han försöker smita ut så fort tillfälle ges. Och han klättrar eller hoppar upp på axeln på mig. Nog för att jag har varit med om att många katter gjort det tidigare, men Sune använder mig sedan som språngbräda för att komma ännu högre upp (exempelvis på spisfläkten, kylskåpet eller någon dörr) och det har jag inte varit med om tidigare. Han tar sig även upp på hatthyllorna! Fråga mig inte hur, men en gissning kan vara att han klättrar på kläderna som hänger där.

I Corren gick att läsa häromdagen om katter av rasen Russian Blue, att de är korthåriga och busigare/livligare än andra katter. Kan undra om det finns Russian Blue bakom dessa båda?

Kommer att tänka på ett par äldre grannar som skaffade kattunge då de blev utan katt för några år sen. Vi hade rätt roligt åt att de var så totalt främmande för hur en normal kattunge beter sig. som att klänga i gardinerna etc. "Vi har då aldrig haft någon katt som varit såhär tidigare". Nu är jag beredd att säga precis detsamma själv, vad gäller Sune von Bus af Berget!

Bildsvit 2 busiga kattungar leker



Bild Stina i luften med Sune på golvet under


Om könsbyten i djurvärlden - 9 november

Kattungarna acklimatiserar sig snabbt i sin nya miljö. Full aktivitet omväxlande med sovstunder. Relationen med övriga katter verkar också gå över förväntan - inget bråk, lite morrande ibland men toleransen verkar vara stor och ömsesidig.
Nu har vi examinerat båda och kommit fram till att Signe egentligen är en Sune och Svante är en Stina. Så kan det gå...
Lite foton från igår - kunde förstås varit snyggare, men betänk att det handlar om blindskott av ett blindstyre... ;-)

Bild Sune tar en tupplur

Sovande Sune

Bild Stina på piedestal

Stina spanar in flugor

Bild Sune och Stina vid matskålen

Söndagsmiddag





Kattungar - 6 november

I förrgår var vi inne i Norrköping och hämtade hem 2 små kattungar, 3 månader gamla. Förhoppningen är att de ska anpassa sig till livet på landet och införlivas i kattkollektivet.
De heter Signe och Svante, den senare kan vara en liten flicka, det är inte kollat med säkerhet ännu. Signe är en tuffing som börjat acklimatisera sig, hon busar runt och morrar åt de stora katterna, av vilka ingen visat aggresion eller "burit tass" på de små ännu, det har stannat vid lite morrande om Signe tagit sig för stora friheter.
Svante är en riktig blyger, som mest gömmer sig under soffan och ibland får tas fram av oss för att få lite mat och social träning. Igår satte han/hon myror i huvudet på oss genom att försvinna, och trots idogt letande av de som kan se, så hittades inte katten. Men efter ett dygn, alltså i morse, så fanns blyger på plats under soffan igen. Ett  verkligt mysterium!

Bild Signe sittande på köksgolvet
Signe, precis anländ till Roka mosse

Bild blyga Svante i transportburen

Svante, som ännu inte vågat lämna transportburen. Efter någon timme lyftes han ut.

Tidigare inlägg