Så har jag då till slut varit på arbetsförmedlingen tillsammans med en facklig representant, med anledning av min DO-anmälan. Efter en knapp timme igår var det bara att konstatera att af kunde "svära sig fri" med hållbara argument. Detta till trots så väcker det hela en mängd funderingar över den härva av regler som jag är drabbad av, och över systemet i stort.

Jag var egentligen aldrig aktuell för den praktik jag inte fick, och kunde inte vara det som reglerna ser ut. Anordnaren på af, alltså den chefsperson som kallat mig och övriga till informationsträffen i september, påstod att han redan redogjort för det för mig tidigare. Jag har inget som helst minne av att jag skulle ha fått det berättat för mig, så det ligger nära till hands att fråga sig om det är en efterhandskonstruktion. Något borde jag ju ha kommit ihåg. Men jag kan ju inte bevisa att jag inte har hört det och det var nu nästan ett halft år sedan det skulle hänt, så det är som det är.

Praktiken handlade om LYFTET-insatser. Det rörde sig om 75% arbetstid. Att det var den tiden det handlade om var jag helt införstådd med då, och därmed var jag helt inställd på att jobba 6 timmar per dag. MEN - vad folk på af kommit fram till att JAG var (och i praktiken fortfarande är) aktuell för är ARBETSPRÖVNING. Den ska utgå från nivån 10 timmar per vecka eller 25%, för "man vet ju inte om jag klarar mer". När man så eventuellt har konstaterat att jag klarar av 25% så ökar man på till 50% osv. Arbetsprövngen ska alltså visa hur mycket jag orkar/klarar av att jobba. Och resultatet ska sedan användas som någon sorts "varudeklaration" av mig för presumtiva arbetsgivare. Det är tydligen så de så fiffigt tänkt ut det.

Det är bara det att af sedan åtminstone 1,5 år har försökt hitta någon som vill låta mig arbetspröva. Och hittills bara kammat noll. Och jag har även själlv tagit initiativ och skrivit till tänkbara arbetsgivare med frågan om jag skulle kunna få arbetspröva där. Det ligger egentligen utanför vad jag förväntas göra själv, men jag kände att jag MÅSTE göra NÅGOT ändå, när nu af så totalt misslyckas. Givetvis har jag inte fått någon som helst reaktion från de jag försökt kontakta. Jag står fortfarande och stampar på samma fläck som då jag kontaktade af i slutet av sjukskrivningsperioden.

Och mot bakgrund av det här så kan de ju på af hävda att jag helt enkelt aldrig var aktuell för den praktik jag inte fick. Det handlade alltså inte alls om diskriminering. Man kan förstås fråga sig varför jag över huvudtaget kallades dit då. Jag var på vippen att ställa den frågan igår, men avstod då jag tror jag vet vilket svaret skulle blivit. Nämligen att anordnaren vid den tidpunkten ännu inte hade sett mina uppgifter och därmed inte hade klart för sig mina omständigheter. Sant eller inte så hade svaret hur som helst inte kunnat ifrågasättas vidare.

Från försäkringskassan hävdar man alltså att jag kan och skall arbeta. Arbetsgivarna ser mig förstås som en värdelös sopa som inte är kapabel till något alls, och därifrån kan jag inte förvänta mig att någon skulle kunna tänka sig att ge mig en anställning. Det här har jag ju konstaterat för länge sedan. Moment 22 helt enkelt. Nu har jag dessutom handgripligen blivit varse hur man genom att luta sig mot ett suspekt regelverk på ett sofistikerat sätt kan stänga mig ute även från sådant som arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Och samtidigt kan man hävda att det sker av "omtanke" om mig.

Jag vet inte vad jag ska tänka. För att hamna i åtgärder. eller "pseudojobb" som jag själv föredrar att kalla det, där man utnyttjas till att utföra ett gratis jobb åt en anordnare som egentligen borde anställt någon enligt gängse normer, är inget jag önskar. Så ska jag egentligen vara glad för att jag inte platsar någonstans? Problemet är ju att tiden går och mina ersättningsdagar försvinner. Att försöka klara sig på en summa betydligt lägre än vad de avlönade runt omkring en har att röra sig med är en sak. Hur blir det när man inte får något alls att leva på till slut?

Kan också nämna att i november 2009 skickade handläggarna mig till en SIUS-konsulent inom af. Vad det är går jag inte närmare in på här och nu, men det är en person som ska hjälpa jättesvåra, närmast omöjloga fall, dvs såna som jag, ut på arbetsmarknaden mot alla odds. När jag träffade min SIUS då så sa han bara direkt "jag vet inte vad jag ska göra med dig för du är inte färdigutredd". Det betydde att jag inte arbetsprövat. Kontakten avbröts omgående. Nu, alltså drygt ett år senare, anser de att det är dags för SIUS igen. Det är bara det att jag är ju inte ett dugg mer utredd nu än jag var då. Jag har fortfarande inte arbetsprövat. Så det ska bli verkligt intressant att se vad som händer nu.

Mot bakgrund av vad jag hittills erfarit känns det som arbetsförmedlingen, svensk arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringssystemet är ett enda stort skämt. Skämt förresten, skämt brukar ju förknippas med humor. Alla de som i likhet med jag själv är drabbade av försäkringskassans och arbetsförmedlingens myndighetsutövning tycker nog att det är så lagom roligt. Katastrof är nog ett bättre ord.

Slutligen vill jag ge en eloge till mitt fack SKTF (på länsnivå) som på ett seriöst och trovärdigt sätt ställt upp och drivit mitt ärende, även om det nu gick som det gjorde.

 vill du ha bakgrunden till det här ärendet så läs mina tidigare inlägg Det bidde ingenting - igen och DO-anmälan.