Kanske är det dags för ett litet livstecken?
Jag har varit ute med min stora ponny lite efter vad omständigheterna inbjudit till. Efter en lång mild november med skapligt mjuka vägar där det känts rimligt att rida lite fortare, så har det varit några dygn med frost och minusgrader, med hårda hala vägar som resultat. Mängden dagsljus är en annan faktor som har betydelse. Dessutom har ett antal markägare i grannskapet roat sig med skogsavverkning under några veckors tid, och det har påverkat var det känts lämpligt eller mindre lämpligt att ta sig fram.
Men jag har trots allt gjort mina turer tämligen regelbundet, även om de planerade vägsträckorna ibland fått ändras under gång. Det hände t ex då ljud från skogsmaskin igång alldeles intill oss kompletterades med brak av fallande träd. Har man inte full visuell koll på omgivningen då, så väljer i alla fall jag att ta en annan väg.
Igår blev det en sväng i skritt på hårda, frostiga vägar. Då vi skulle ut på en större väg ifrån en mindre hördes ett förskräckligt oväsen från en maskin någ nstans i omgivningen. Som tur var så väntade vi en stund, för maskinen visade sig vara en vägskrapa som snart skulle passera med buller och bång. För säkerhets skull så väntade vi ett tag till, för den händelse ytterligare monster skulle vara i faggorna. Det lät i alla fall lugnt, så vi vågade oss ut på den större vägen i riktning efter vägskrapan. Efter en stund hörde jag att en bil kom bakifrån och när den var strax bakom insåg jag att det var en lastbil, fast hur stor kunde jag inte avgöra. Min kära ponny är i regel bussig med personbilar, men tung trafik på smal väg är vi inte så vana vid. Så det blev lite panikkänsla, jag hoppade av för säkerhets skull och försökte hitta ett sätt att komma av vid sidan av vägen samtidigt som monstret kröp bakom oss. Inte så enkelt när man inte ser och vägen kantas av diken. Dessutom kom en annan bil och mötte oss. Hur som helst så lyckades jag hitta en lite väg som ledde av från den väg vi befann oss på, och vi kunde gå in ett par meter och låta trafiken passera. Inte för att jag kunde uppfatta i detalj vad det var som kommit bakifrån, men stort och långt var det. Nåja, det får väl ses som miljöträning.
I vanlig ordning blir det inte så mycket i bildväg att visa upp när man inte har någon som hanterar kameran åt en. Men en liten bild på Myristica, 2,5 år i hagen då det var sol häromdagen kan jag väl bjuda på.