Sedan en dryg månad tillbaka är jag 4 timmar per dag på Stenholmen islandshästcenter och gårdshotell som ligger strax utanför Linköping. Min SIUS-konsulent (en arbetsförmedlare med specialinriktning att hitta "riktiga jobb" åt, i mitt fall, folk med synnedsättning, och den tredje eller fjarde SIUS-konsulenten i ordningen för min del) har till slut lyckats få napp hos en arbetsgivare som visat tillräckligt stort intresse för en idiot som jag (för det är ju så samhället i stort valt att betrakta oss ej fullfungerande, oavsett på vilket sätt vi är funktionsnedsatta). På Stenholmen, som har en omfattande verksamhet med flera olika grenar/inriktningar hoppas jag kunna bidra med administrativt stöd. Så här långt tycker jag att allt har fungerat väldigt bra och jag trivs med arbetsupgifter och övrig personal.

Min förhoppning är nu att allt, alltså även det mer formella kring en kommande anställning, ska falla väl ut och att jag äntlgen, efter uppemot 10 år av ofrivillig arbetslöshet ska få en chans att försörja mig på ett anständigt sätt.

Heder åt en arbetsgivare som Stenholmen, som vågar tänka tanken att ge en som i åratal varit utstött från den reguljära arbetsmarknaden en chans! Det skulle behövas MÅNGA FLER arbetsgivare som är beredda att ta det steget!

Varför föraktar jag politiker? Därför att de föraktar mig!
De föraktar vanligt folk, sina väljare i allmänhet och de utsatta, t ex de med funktionsnedsättning i synnerhet. Istället för att se människan med de resurser som exempelvis livserfarenhet, kompetens och arbetslivserfarenhet hen (ja, det ska ju vara ett av de nya modeorden) har i bagaget, ser de bara funktionsnedsättning och i och med det ett värdelöst kolli som man kan behandla som vad skit som helst.

Det finns givetvis fler grupper än politikerna som går att stoppa in i samma fack, här är ett annat exempel som jag ju redan nämnt i mitt förra inlägg. Och synsättet kan väl egentligen utan alltför stora undantag appliceras på samhället i stort.

Egentligen är det bantardag för mig idag, men det skiter jag i. Känner att jag måste unna mig något extra och starkt på verandan i den för dagen och kvällen ovanliga sommmarvärmen, i ett försök att neutralisera min ilska. Åtminstone för stunden, för det löser ju dessvärre inga problem på sikt. Jag lär nog få fortsätta att förakta... :(

Synskadades Riksförbund (SRF) har undersökt hur arbetsgivare ser på att anställa synskadade. Resultatet har sammanställts i en rapport som kan ses här. Resultatet överensstämmer väl med den känsla jag själv har fått som arbetssökande och synskadad sedan sådär 7 år. Jag har på den tiden aldrig varit i närheten av något som skulle kunna definieras som en anställning.

I den situation jag hamnat i som arbetslös synskadad har jag gjort en del "intressanta" erfarenheter. Försäkningskassans företrädare som vid sammanträffande för en del år sedan gång på gång upprepade att "synskada är ingen anldening till att inte jobba". Visst, jag håller med, men det är ju inte i första hand JAG som ska matas med det budskapet gång efter annan, bearbeta istället arbetsgivarna som inte vill veta av oss som inte fungerar enligt deras måttstock!

Sedan är det arbetsförmedlingen. I den situation jag hamnat får jag inget jobb utan kontakter. Kontakter som jag saknar och därför tycker att jag kan förvänta mig att arbetsförmedlingen ställer upp med åtgärder som kompenserar min avsaknad av kontakter, om det nu är så att dessa myndigheter anser att jag ska jobba trots mina "tillkortakommanden". Efter en del tjat fick jag för några år sedan kontakt med en SIUS-konsulent. Den kontakten resulterade tyvärr noll och ingenting, trots att jag själv försökte vara aktiv i processen och komma med förslag. Efter ett drygt år avslutades den kontakten av SIUS-konsulenten med motiveringen att den normala kontakttiden var ett år. Dessförinnan hade arbetsförmedlingen tydligt visat att jag inte dög åt dem heller, ens som oavlönad praktikant. Det har jag redogjort för här tidigare i 3 inlägg, Det bidde ingenting - igen, DO-anmälan och Antiklimax.

Nu har jag sedan några månader återigen kontakt med en SIUS-konsulent, som den här gången ska vara särskilt inriktad på bl a synproblem. Hittills utan resultat men "ärendet" än så länge åtminstone pågående.

Samtidigt ägnar jag mig åt jobbsökande. Det känns som ett meningslöst spel för gallerierna, de jobb som är realistiska att söka är inte särskilt många och dessutom har ju åtminstone jag insett att det är inte mig arbetsgivarna är ute efter. Ingen arbetsgivare har heller visat något som helst intresse för mig som resultat av mina ansökningar, inte ens då jag hittat och ansökt något enstaka jobb där jag verkligen skulle kunna påstå att jag hade såväl kompetens som meriter för jobbet ifråga. Men jag måste hålla igång det här meningslösa jobbsökeriet, annars får jag bassning av arbetsförmedlingens handläggare för att jag inte söker alla de "kompatibla" jobb som de anser finns.

I sammanhanget måste även synskaderörelsen och deras attityder nämnas. I min frustration har jag några gånger, för ganska många år sedan nu, efterlyst att SRF skulle arbeta mer aktivkt med de här frågorna. I olika sammanhang har jag då tryckts ner av SRF-företrädare på såväl lokal som central nivå. Jag har fått veta att min arbetslöshet är mitt eget fel, för jag har inte ansträngt mig tillräckligt själv. Jag har fått veta att jag "är bitter" av någon som över huvud taget inte känner mig eller känner till min situation, och att jag inte ska ta upp såna frågor (i det här fallet i en mailinglista som handlade om just synskadade och arbetsmarknadsfrågor) för de andra deltagarna ville inte ha negativa berättelser, de ville höra roliga saker! SRF hävdade alltså att min arbetslöshet var mitt eget fel. Samtidigt som de på sin hemsida gav uttryck för att sådär hälften av alla synskadade i arbetsför ålder var arberslösa och att arbetsgivarnas attityder hade stor betydelse. Alltså samma analys som jag själv gjort.

Detta agerande från en förening jag förväntade mig skulle företräda mina intressen har för övrigt fått mig att "rösta med fötterna", dvs jag har lämnat SRF. Vore man mån om att behålla sina medlemmar bemöter man dem inte på det sätt som jag har blivit bemött.

Det här inlägget ger tyvärr sken av att vara väldigt egotrippat, dvs jag skriver uteslutande om mig och min egen situation. Och det anses absolut inte rumsrent i dessa sammanhang. Men ska jag ge en förklaring så är det att det har varit svårt för mig att i synskadesammanhang kunna diskutera och utbyta erfarenheter med andra i min situation. Det är inget som t ex SRF har uppmuntrat eller underlättat, utan det verkar som alla vi (enligt SRF) överrepresenterade synskadade arbetslösa ska hållas isolerade från varandra. Kan det vara så att vi uppleds som ett hot av "våra egna"?

Själv är jag snart pensionsmässig (om jag nu kommer att tillåtas bli fattigpensionär) och jag har svårt att tro att attityder och funktionsnedsattas möjligheter på arbetsmarknaden kommer att förbättras under min tid. Kan man våga hoppas på förbättringar längre fram, som skulle kunna gynna generationerna efter mig?

Sent om sider har även jag blivit iPhone-användare. Den direkta orsaken var att min 4 år gamla Nokia med operativsystemet Symbian, börjat ge upp. Den lever sitt eget liv, när den inte väljer att "dö" tillfälligt, utan att först meddela sig till mig och utan att det beror på låg batterinivå.

Symbian finns/fanns i ett fåtal mobiltelefoner, främst (kanske enbart?) Nokia, och är en förutsättning för skärmläsaren Talks, som är ett måste för mig som inte kan se displayen särskilt bra. Redan då jag skaffade min gamla mobil verkade Symbian-telefonerna vara på utgående för att även bland blindstyren alltmer ersättas av smartphones och då framför allt iPhone, som i likhet med andra Apple-produkter har skärmläsaren VoiceOver med som standardprogram.

I flera år har jag nu känt till att många synskadade och helt blinda personer använder iPhone och är jättenöjda med den. Men har själv dragit mig i det längsta för att skaffa mig en. Orsaken är inte ointresse eller teknikrädsla, på ett sätt har jag verkligen varit sugen, och jag har bevistat ett antal träffar eller kurser i iPhone-användning för synskadade. Det har snarare handlat om ett kanske något barnsligt och obstinat protesterande mot de dåliga internetlösningar som stått till buds för min del, och där ingen utveckling verkar vara att vänta. Det enda alternativ jag har hemma är fast uppkoppling med den allra långsammaste ADSL-hastigheten, och för det får jag ge över 200:- per månad. Och att jag därtill skulle betala ytterligare en rundlig månadsavgift för internet i mobiltelefon, som dessutom antagligen inte heller skulle fungera särskilt bra på hemmaplan i alla fall, kändes bara FÖR mycket. Visst, man behöver inte koppla upp en smartphone mot webben och betala för det om man inte vill, men samtidigt är det ju trots allt det som är mycket av vitsen med den. Jag har alltså hårdnackat hållit fast vid min Nokia. Fram tills nu.

Min iPhone till höger. Sambons nya seniornalle fick också komma med på bild.

Att komma igång med en iPhone samtidigt som man inte ser har inte varit det enklaste. Bara att få igång VoiceOver tog sin lilla tid. Vilt googlande letade jag efter lösningen på hur jag skulle få igång det programmet, bara för att konstatera att de träffar jag fick handlade om det rakt motsatta, typ "jag har råkat få igång VoiceOver, hur stänger jag av det?". Och hade jag inte haft alla översvallande omdömen från så många andra blindstyren, så hade jag slängt saken i väggen för länge sen i ren frustration. För min del har jag plockat lite här och där av diverse resurser, som en redan van användare, syncentralens personal och diverse resurser på internet, bl a www.tbteknik.se .

Med tiden har jag dock kommit igång och blir alltmer kompis med min nya leksak och nyttopryl. Det finns hur mycket som helst att lära sig, men det är bara att köra hårt. Man kan lägga ner hur mycket tid som helst på det. Jag tar ett steg i taget.

Det mesta med prylen känns bra och positivt så här långt. Vad jag upplever som negativt är det faktum att den verkar vara beroende av att köras mot iTunes då man kopplar den till datorn. Är inte helt begeistrad över iTunes, som för mig ter sig stelbent och begränsande i många avseenden, ungefär som jag även tycker att Facebook är. Därtill har jag, trots ihärdiga försök, inte fått iTunes att fungera på "jobbdatorn".

Det andra negativa handlar egentligen inte om telefonen utan om abonnemanget. Jag har använt den nya mobilen parallellt med den gamla, eftersom jag till att börja med inte visste hur om den nya skulle fungera för mig. Helt rätt resonerat visade det sig, om jag ville vara tillgänglig för omvärlden och vice versa. Men det innebar att jag började med ett kontantkortsabonnemang där jag satte in 300:-, efter att ha försäkrat mig om att dessa pengar senare kunde överföras till annan abonnemangsform. Jo pyttsan, kunde jag konstatera då jag ville ändra till den form som hos Telia kostar 99:-/månad. Jag fick inte dra månadsavgiften från de pengar som redan fanns på plats, utan dessa fick jag ha som pott för ev "överskriden" månadsavgift. Och eftersom jag fortfarande har mer än 200:- kvar av refill-beloppet, så får bytet av abonnemang vänta tills potten reducerats betydligt. Det innebär att jag inte heller kopplar upp mig mot internet på den tiden (för en kostnad av 9 kr/dag) utan tills vidare nöjer mig med det Wi-Fi-nät jag har tillgång till på dagis. Snålt värre kan tyckas. Men vill ingen ge mig ett anständigt lönejobb så gäller det att hålla i pengarna och prioritera det som inte kan avvaras. Och dit hör internet i mobilen, när man redan har det i en stationär dator.

Fördelarna med prylen överväger dock stort. Och lär jag mig att använda min egen iPhone så kan jag ju sedan använda vilken iPhone som helst. Skulle jag av någon anledning stå utan eller bli av med den jag har är det ingen jättestor apparat att snabbt komma igång med en annan, egen ny eller tillfälligt lånad, vilket var dilemmat när man var helt utlämnad till och beroende av min gamla Symbian/Talks-telefon.

...eller kanske "det är skillnad på folk och folk vad det gäller vem som får tycka, hur man får tycka och om vad man får tycka" inom vissa intresseorganisationer.

I nyhetsflödet från radions P1 idag har det funnits inslag om att färdtjänsten många gånger fungerar bristfälligt. Det verkar vara lite förhandsinfo om nästa program av Kaliber som kommer att sändas nu i helgen. Bland de som fått uttala sig i nyhetsinslagen finns bl a SRFs (synskadades riksförbunds) ordförande.

SRFs företrädare har alltså på senare tid uttalat sig om hur det brister för synskadade såväl vad gäller rätten till ledsagning enligt LSS som, nu idag, att färdtjänsten lämnar en hel del övrigt att önska. Och inget fel i det, det är viktiga frågor när det gäller rättigheter och tillgänglighet för att vi med funktionshinder ska kunna leva ett liv någorlunda likvärdigt med den fullfungerande majoritetens. Jag har alltså inget att invända mot det engagemang SRF visar i de här frågorna. De hör till de itressepolitiska frågor som förenningen bör ha till uppgift att jobba med.

Men... till våra rättigheter som funktionshindrade bör väl också höra rätten till en anständig levnadsnivå. Rätten att kunna försörja oss själva i den mån vi har kapacitet och förutsättningar för det, eller att genom samhällets försorg ges en anständig levnadsnivå i de fall där förutsättningar för egen försörjning saknas.

Som jag själv upplevt det innebär vår situation på arbetsmarknaden ett moment 22. Samtidigt som arbetsförmedling och försäkringskassa, uppbackade av styrande politiker, kräver av oss att vi ska försörja oss själva, så vill arbetsgivarna inte veta av oss. Det spelar ingen roll hur kompetenta och högutbildade vi är, eller att vi rent formellt har rätt till insatser som lönebidrag, personliga biträden och hjälpmedel för att kunna utföra de arbetsuppgifter som krävs. I realiteten har de flesta av oss mycket svårt att få in en fot på den öppna arbetsmarknaden.

Under flera års tid har jag själv upplevt hur dåligt de "resurser" som sägs vara avsatta till vårt stöd fungerar. Från t ex arbetsförmedlingens sida bemöts man som synskadad ofta av en förvånansvärd inkompetens och arrogans. De insatser som på papperet står till buds för oss visar sig i realiteten ofta inte vara värda något alls, annat än "vackra ord". Istället förväntas vi söka och lyckas med att hitta anställningar på den öppna arbetsmarknaden i konkurrens med och på samma villkor som de fullt fungerande. Och när vi misslyckas där återstår bara att låta sig stoppas in i det moderna slaveri som kännetecknar de meningslösa arbetsmarknadsåtgärder som är resultatet av dagens arbetsmarknadspolitik.

Och vad har då det här med SRF att göra? Jo, att jag saknar det engagemang man skulle kunna förvänta sig att föreningen visar i arbetsmarknadsfrågorna. Under det senaste året har jag erfarit att flera synskadade som velat diskutera dessa svårigheter på en av föreningens mailinglistor, har bemötts av en mycket mästrande ton från föreningens funktionärer. Trots att man talar om att i storleksordningen 50% av arbetsföra synskadade är utestängda från arbetsmarknaden, så ska vi inte tillåtas diskutera våra specifika svårigheter eller hur illa eller felaktigt vi ofta blir bemötta av t ex arbetsförmedlingens personal. Sådana inlägg har av folk inom SRF-toppen bemötts med uttalanden som att "folk vill inte läsa de här negativa inläggen, de vill läsa positiva saker", "ni skriver så här för att ni blivit bittra" och "det är ert eget fel att ni inte har lyckats få jobb, för ni har inte ansträngt er tillräckligt".

Detta bemötande har fått mig att helt avstå från att fortsätta delta i debatten på detta forum. Man kan ju undra vad som är tanken bakom en mailinglista där medlemmarna inte ska tillåtas uttrycka sig fritt om sådant som av vissa anses negativt. Man får en klar känsla av att avsikten med listan enligt föreningens toppar snarare skulle vara ett sätt att sprida kännedom om deras egna "förträffliga insatser" på arbetsmarknadsområdet. Och vad fyller då en diskussionslista för funktion? Man skulle lika gärna kunna använda sig av ett envägs nyhetsbrev.

SRF har alltså uttalat sig en hel del vad gäller brister i rätt till ledsagning och färdtjänst. Det redovisas också ett och annat exempel på människor som orättfärdigt drabbats i de sammanhangen. Men jag har hittills inte erfarit att dessa från SRFs håll skulle fått höra, att orsaken till att de inte lyckats få den ledsagning de har behov av, eller behandlats dåligt av färdtjänsten, skulle vara deras eget fel "för att de inte ansträngt sig tillräckligt". Inte heller har jag uppfattat att de beskylls vara "gnälliga och bittra" och fått veta att "folk inte vill höra om deras negativa erfarenheter".

Jag trodde att SRF tagit som sin uppgift att arbeta för synskadades möjligheter och rättigheter, och det då rimligtvis även vad gäller möjligheterna att kunna hävda sig på den öppna arbetsmarknaden. Inte minst handlar det här om omgivningens och framför allt, arbetsgivarnas attityder till oss. Att så många som 50%, kanske ännu fler, i en grupp, saknar arbete tyder på ett allvarligt systemfel. Och rehabilitering (som man gärna talar om inom SRF) i all ära, men ändras inte arbetsgivarnas attityd (och kanske krävs i sammanhanget även en strängare diskrimineringslagstiftning?), kan man rehabilitera i all oändlighet utan att det för med sig att fler funktionshindrade får en chans till ett anständigt arbete.

Jag har inte kunnat låta bli att fundera lite över orsaken till SRF-funktionärernas märkliga och nedlåtande inställning till medlemmar som står utanför arbetsmarknaden. Kan det vara så att de själva, i alla fall för stunden, har "sitt på det torra" just vad gäller arbete och försörjning? Och då har lätt att "sätta sig på sina höga hästar" och avfärda de som ohjälpligt hamnat utanför arbetsmarknaden med att de själva är orsak till sin belägenhet? Medan de synskadade i ledningen, trots att de har sin försörjning tryggad, också själva drabbas då de inte ges rätt till ledsagning eller drabbas av bristfällig färdtjänst? Och att i de sammanhangen kan man ju då inte skuldbelägga brukaren, eftersom det då även skulle slå tillbaka på dem själva?

Kan just undra hur länge den här attityden kommer att vara rådande inom SRFs ledning. Tar de sina egna ambitioner att öka medlemsantalet på allvar, så finns det nog anledning att fundera över hur man ser på och bemöter sina medlemmar också. Om inte annat för att få behålla de medlemmar man redan har.

Kanske skulle ett kommande ämne för radioprogrammet Kaliber kunna vara att titta på hur organisationer som t ex SRF behandlar sina egna medlemmar och företräder deras intressen på arbetsmarknadsområdet?

LSS fyller tydligen 20 år i år, och i morse kunde man i radions P1-morgon höra ett par inslag om det. Många kommuner har ju på senare år valt att tolka lagen som de själva vill, vilket fått till resultat att åtminstone gruppen synskadade många gånger inte ges rätt till ledsagning enligt LSS. I ett inslag kan man höra en blind kvinna berätta om hur ledsagningen förändrade hennes liv då hon fick den 1994, men att den nu dragits in för henne trots att hon är lika blind idag som för 20 år sedan.

Kommunerna gör som sagt olika tolkningar, vilket innebär att t ex synskadade har rätt till ledsagning i vissa kommuner men inte i andra. Det har till och med förekommit att brukare fått sin rätt till ledsagning försämrad då de flyttat från en kommundel till en annan.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (kd), som är den minister som har ansvaret för LSS på sitt bord, uttalade sig i radion i morse och hävdade ungefär så här, att "eftersom kostnaderna för LSS från 2006 till 2012 ökat från 28 till 39 miljarder, så har inga försämringar skett".

Att tillämpningen av LSS är rättsosäker är i alla fall välkänt för de flesta som kommit i närkontakt med den. I Norrköpings kommun har ju synskadade inte alls rätt till LSS-insatser. Även om undantag lär ha gjorts för enstaka personer med osedvanligt vassa armbågar och välsmort munläder. Tala om praktexempel på rättsosäkerhet...

Ja, som det ser ut i världen och med de nyheter som den senaste veckan har behandlat bl a ett visst land i mellanöstern, så kan man väl inte tycka annat än att vad jag nu reagerar på är en veritabel "skitsak". Men här kommer den ändå...

På TV-nyheterna i kväll nämndes att antalet funktionshindrade arbetslösa ökat markant på senare år. Orsaken skulle vara att många som inte alls är funktionshindrade i ordets rätta bemärkelse ändå registrerats som sådana av den anledningen att de då skulle få rätt till lönebidragsanställningar. Det skulle exempelvis handla om personer vars "funktionshinder" består i att de är piercade, feta, missbrukare, kriminellt belastade eller har ett "udda utseende". Jag blev inte helt förvånad över att få höra det, det är något jag misstänkt en tid. För det är inte utan att jag undrat över hur det kommit sig att folk som, åtminstone vad jag kunnat märka, inte har några egentliga svårigheter i form av fysiskt eller mentalt/psykiskt handikapp trots det uppenbarligen har anställts med lönebidrag.

Stor skandal! Jag kan inte tycka något annat när den verkliga målgruppen för denna åtgärd konkurreras ut av de som egentligen inte ska ha den här insatsen. Vad är vitsen med att en arbetsgivare ska kompenseras för att en funktionshindrad anställs omöjligt kan utföra arbetsuppgifter lika effektivt som en normalfungerande dito, när arbetsgivaren kan anställa en normalfungerande och fullpresterande person för samma kostnad som en lönebidragsberättigad funktionshindrad?

Var igår iväg på en temakväll om arbetsmarknad för funktionshindrade, anordnad av handikappföreningarna i Östergötland. Kom dit utan egentliga förväntningar, helt förutsättningslöst och utan någon tanke på att på något sätt ta aktiv del själv.

Föreläsaren hette Mikael Klein och en utgångspunkt var FunkA-utredningen, som jag tyvärr inte hittat någon bra länk till. I övrigt kan innehållet i mångt och mycket sammanfattas i denna debattartikel, införd samma dag i GP.

Vad gav kvällen mig då? Jag fick väl ungefär en bekräftelse på den statistik och de svårigheter jag redan har förstått råder, och vars följder jag i praktiken givetvis även känt av själv. Sorgliga fakta överlag, men jag hoppas förstås att utredningen, som ger en hel del förslag på förändringar, ska leda till något bättre. Och inte minst, det förekom inget skuldbeläggande av de arbetslösa funktionshindrade för den situation de hamnat i.

För min personliga del skänkte kvällen något av balsam för en sargad själ. Under bara den senaste veckan har jag i SRF-sammanhang, såväl lokalt som från centralt håll, upplevt mig nertryckt då jag velat ta upp, alt. diskuterat arbetsmarknaden för de synskadade. Av någon anledning verkar det inte vara meningen att medlemmarna på gräsrotsnivå ska ha några synpunkter på arbetsmarknadsfrågorna i synskadesammanhang. Försöker jag framföra något ses jag direkt som en gnällspik som bara agerar i egen sak, och får höra sånt som att min arbetslöshet beror på min egen lättja, ovilja och oförmåga.

Tycker det är minst sagt anmärkningsvärt att bli behandlad på det viset av dem som borde ha till uppgift att företräda medlemmarnas intressen. Har ofta fått känslan att allt måste låta så positivt i SRF-sammanhang. Att bara för att det FINNS synskadade som lyckats på arbetsmarknaden, så är det bara den bilden som får finnas. Jag tror också att det har betydelse att de flesta som har en position inom SRF själva har sitt "på det torra" genom arbete, sjukbidrag eller pension. Och som en följd av det inte har någon förståelse för att det inte gäller alla, faktiskt gäller det nog bara en minoritet inom gruppen.

Även på andra områden har jag fått känslan att SRF (åtminstone lokalt) inte har något intresse att förnya sig eller ta vara på resurser som kan finnas bland medlemmarna. Har verksamheten hittills i huvudsak bestått av trivselträffar, fester och sällskapsresor så ska det fortsätta vara så, punkt slut. Inte för att jag anser att de aktiviteterna är fel, men vad skulle det vara för fel med lite vidgade vyer och fler alternativ, om intresse skulle finnas?

Inom SRF sägs det att man kämpar med vikande medlemstal och man vill försöka vända den trenden. Kanske vore det på sin plats att fundera över hur man ser på och behandlar sina medlemmar också, om man är angelägen att öka antalet medlemmar och dessutom behålla dem?

I onsdags (dymmelonsdagen) hade SRF Norrköping ett jippo i Mirum Galleria, Hageby centrum. De hade bjudit in ett antal kommunala politiker och tjänstemän för att ge dem chansen att som blinda eller synskadade försöka uträtta ärenden i gallerian. Syftet var att visa på de svårigheter vår grupp har, och som inte blir lättare eftersom Norrköpings kommun, i likhet med så många andra kommuner, valt att tolka LSS på så sätt att synskadade inte ska omfattas av den lagen. Och därmed har vi alltså inte någon rätt till ledsagning enligt LSS.

Vad jag kunnat förstå var den ursprungliga intentionen att även vi synskadade ska ingå i de grupper som omfattas av LSS, men någon kommun har sedan protesterat och vid rättslig prövning getts rätt, och på den vägen har det blivit. Med resultatet att många synskadade, jag själv inräknad, har ytterst små möjligheter att komma ut och uträtta ärenden, delta i aktiviteter osv. Vi blir helt utlämnade åt anhörigas eller bekantas goda vilja, och några spontana shoppingrundor/nöjesaktiviteter/resor existerar inte ens i tankevärlden för oss.

Så nu hoppas jag verkligen att de som sitter på makten tar tag i frågan och ser till att lagen kommer att tolkas som det var tänkt. Och inte bara ser onsdagens händelse som en "rolig grej" som inte förpliktar vidare. För tyvärr har det ju vid det här laget varit ganska många jippon där politiker, särskilt i valtider, fått möjlighet att prova på att vara blinda, men resultatet i form av förbättringar för vår grupp har åtminstone inte jag sett mycket av...

Jag hade räknat med att själv följa spektaklet på plats, och var beredd att fara iväg med fräscha och nyladdade batterier i kameran och nyladdat färdtjänstkort. Och så visade det sig att någon gett mig fel uppgift om vilken tid det skulle gå av stapeln, så det blev bara att avboka resan:( Hade min situation varit en annan hade jag ju kunnat passat på att helghandla då jag ändå skulle fara till en galleria där man kan köpa ungefär allt, men det är ju det där med att man skulle behöva viss assistans...

Eftersom jag nu själv inte kan rapportera från platsen så lägger jag in ett par länkar där det går att läsa lite om det hela, SRF och Classes blogg.

Som väl framgår av de föregående inläggen har jag varit ute och rört på mig ovanligt mycket (för att vara JAG förstås, hela 3 gånger!) senaste veckan. Som en liten bonus ska jag redogöra för vad som kan hända när ett blindstyre försöker ta sig fram i okända miljöer och situationer.

Då den eländiga informationen på arbetsförmedlingen var slut och jag skulle gå därifrån, så var dörren ut ur lokalen stängd. Jag trycke på den, försökte dra i den och stod där till åtlöje i största allnänhet eftersom jag inte fixade att öppna den. Ganska gott om folk var det också alldeles intill mig, men ingen gjorde någon ansats att hjälpa mig. Till slut frågade jag rakt ut i luften: "Hur kommer jag ut här?" Tystnad. Jag igen: "Hur öppnar jag dörren?" Fortfarande total tystnad från de som stod omkring mig. Varpa jag till slut hittade ett dörrhandtag på dörren och kunde öppna den och leta mig ut.

På tekniktemakvällen talade föredragshållarna om att de lagt ut information på ett bord vid utgången, och att vi fick förse oss med den. Så i en paus gick jag till bordet för att försöka ta reda på om det fanns något av intresse för mig. Bordet var helt fullproppat med pappershögar. Det stod ytterligare några personer där, så jag frågade "Vad finns det här?" Efter att ha fått upprepa frågan blev svaret "En massa papper". Ja, så mycket förstod ju till och med jag, det var inte därför jag frågade...

Detta sagt mot bakgrund av att vi synskadade inte anses vara i behov av hjälp/handräckning. Ledsagarhjälp har vi i regel inte rätt till, vi anses tydligen klara oss utmärkt på egen hand med att navigera i omgivningarna, läsa information och fylla i blanketter osv. Och skulle vi drista oss till att just försöka klara oss på egen hand på det sätt vi anses göra, så är det tydligen inte att förvänta sig att någon som bara råkar finnas på plats ska ställa upp med lite handräckning eller muntlig info om man skulle behöva det. Tänk om man bara skulle våga sig på att hoppa på en buss eller spårvagn. Hur vet man när man ska gå av? Hur vet man hur man hittar biljettläsaren (om man nu lyckats fixa sig en biljett när det blivit så krångligt att t o m de normalfungerande klagar)? Hur hittar man stoppknappen och dörröppnaren (i spårvagnarna måste man tydligen själv aktivt öppna dörren)? När ingen behagar hjälpa en i den utsatta situation man befinner sig i. Om det nu över huvud taget finns någon i närheten att fråga?

Häromdagen tog jag mig till en temakväll som anordnades av Handikappföreningarna i Östergötland, ABF och biblioteket i Linköping. Temat var "Vardagsnytta av och med befintlig teknik". Det som mest väckt mitt intresse för kvällen var att möjligheten att kunna läsa tidningar på internet via biblioteket nämndes. E-tidningar är ett begrepp jag snubblat över vid några tillfällen, och blivit nyfiken på, samtidigt som jag inte riktigt lyckats reda ut vad begreppet står för. Jag har gissat att det handlar om att mot betalning kunna prenumerera på en tidning, där hela papperstidningens innehåll distribueras i digital form via nätet och alltså då skulle kunna läsas med hjälp av talsyntes av en söm inte själv har ögon att läsa med. Alternativt att etidningen finns som gratis komplement för den som redan prenumererar på pappersupplagan.

Kvällen inleddes med att en person från ABF informerade om den digitala klyftan och att alla ska kunna delta i och använda den nya vardagstekniken i samhället. Sedan tog biblioteket vid. Vad gällde e-tidningarna, så sades det att tidningarna var inscannade. Det gjorde mig förstås genast misstänksam, men då jag ställde frågan så kunde de inte svara på(!) huruvida filerna var i bild- eller textformat.

Väl hemma loggade jag omedelbart in på bibliotekets hemsida för att själv ta reda på hur det förhåller sig med den saken. Och besvikelsen uteblev förstås inte. Det handlade om rena bildsidor, avfotograferad text så att säga. Ingen talsyntes eller punktskriftdispläy i världen fixar det, för ett talsyntesprogram är en bild tom information, "ett vitt blad" (om ingen bildbeskrivning i textformat lagts till förstås). Det här är tyvärr den krassa verkligheten för oss synskadade. Internet och digitala medier ger oss otroliga möjligheter, men massor av dessa möjligheter är inte tillgängliga för oss bara för att de lagts in på ett "felaktigt" sätt, så att våra hjälpmedelsfunktioner inte klarar av att hantera dem.

Just i det här fallet känns det särskilt grymt. Informationskvällen var riktad just till oss som är funktionshindrade. Först talar ABF om att alla ska ha samma tillgänlglighet och rättigheter. Sedan tipsar biblioteket om något som ska ses som en möjlighet, men som "i vanlig ordning" stänger ute de som egentligen skulle haft största nyttan av en etidning, nämligen de som inte kan tillgodogöra sig en papperstidning.

Ingen skugga över dem som informerade på kvällen. De gjorde det i största välmening och var väl (i vanlig ordning) inte medvetna om vikten av att digitalisering av text görs och presenteras på rätt sätt för att ALLA ska kunna tillgodogöra sig den. Men det är så beklämmande att ideligen, gång på gång, stöta på problemet att internetsidor och annan digital information görs på ett felaktigt sätt. Det skorrar ju verkligen falskt med allt tal om tillgälnglighet för alla.

Jag har, åtminstone i perioder av mitt liv, varit en mycket läsande person. Nu är jag nästan helt begränsad till vad som erbjuds av talböcker och taltidningar. Speciellt taltidningar i den form de förekommit fram tills idag, är närmast ett skämt. Som prenumerant får man fragment av pappersukpplagan inläst, och har ingen möjlighet att påverka innehållet. Inte heller har man en aning om vad man missar i det innehåll man aldrig får ta del av. För detta får man betala fullt prenumerationspris, såvida inte prenumeration på papperstidningen finns i hushållet, då får man taltidnigsprenumerationen till reducerat pris.

Det var alltså med besvikelse jag insåg att man än en gång, av slentrian, nonchalans och okunskap, stängt ute en stor grupp människor från möjligheten att kunna ta del av mycket av vad som händer i världen. En grupp som borde ses som särskilt viktig att tänka på i de här sammanhangen, just för att den gruppen historiskt varit så utestängd från möjligheterna att ta del av information. Här har vi verkligen ett praktexempel på den digitala klyftan.

En tanke jag länge burit på själv gäller den outsinliga ström av publikatoner som finns utöver dagstidningarna. Själv saknar jag möjligheten att ta del av en mängd tidningar, framför allt fackpress, som jag tidigare läste. Jag lider verkligen av att känna mig utanför, oinformerad och allmänt insnöad. I och med att all text till olika publikationer nuvera från början väl uteslutande skrivs i digitalt format, så borde det inte vara särskilt svårt att som komplement till pappersupplagorna kunna göra en rent digital textupplaga, med en tydlig innehållsförteckning i början av varje nummer, som länkar direkt till varje enskild artikel. Artiklar skrivna i ett rakt och enkelt textdokument och utan sådant som uppdelning av texten i spalter, något som ställer till det för en talsyntes. Hur länge ska det dröja innan den drömmen blir verklighet för oss blindstyren?

Stadsutflykt stod på programmet idag. Hade fått en kallelse till af, infomöte om möjlighet att få "riktiga" anställningar på ett år på Samhall. Lät misstänkt likt vad jag blev informerad om för nästan exakt ett år sedan, och som då gjorde mig tämligen upprörd, se mitt tidigare inägg här, men enligt min handläggare skulle det den här gången INTE handla om att packa choklad och liknande, utan nu skulle uppgifterna ligga inom kulturarvslyftet. Så jag bestämde mig för att ge det hela en ärlig chans och komma dit utan förutfattade meningar.

Så hur gick det då? Det visade sig ganska omgående att det handlade om precis samma sorts arbetsuppgifter som tidigare, och det hade inget som helst med något kulturarvslyft att göra. Mötesinformanterna talade vitt och brett om hur bra allt var, att det kallades för "utvecklingsanställningar" (om jag minns rätt) och att det förstås skulle innebära goda chanser att man kom vidare till en annan anställning. Samtidigt som de inte kunde redovisa att någon av dem som hittills anställts verkligen fått ett riktigt jobb som följd av insatsen.

Det är meningen att man ska börja "mycket försiktigt" för att se OM man möjligen kan klara av att jobba halvtid. I så fall har man chans att efter en prövotid på 3 månader kanske komma ifråga för en årslång anställning till minimilön. De utgår alltså från att den som kan komma i fråga är ett formidabelt vrak som inte klarar något alls. Samt att man är totalt intelligensbefriad eftersom det handlar om så meningslösa arbetsuppgifter. Därtill kunde det bli så att man kanske inte skulle komma att "jobba" mer än halvtid och resten av tiden skulle kunna vara "rehabiliteringstid": Jag frågade var rehabiliteringstid var, och svaret blev att det kunde vara att ägna sig åt att rehabiligera de problem man har, t ex sjukgymnastik. Min reflektion för min egen del är bara den att ingen sjukgymnastik i världen, eller någon annan "rehabilitering" heller, för den delen, kan göra min syn bättre. Men kan jag "rehabilitera" mig genom att t ex rida mina hästar så må det väl vara hänt. Bara det att det säkert inte är godkänt i sammanhanget... Och MITT problem (med all respekt för att andra kanske kan vara betjänta av ovan beskrivna åtgärdsgång/sysselsättningsgrad) är inte att jag inte kan jobba utan att ingen vill ha mig därför att de UTGÅR FRÅN att jag har en massa problem som hindrar mig från att jobba fullt ut. Jag har påtalat det gång på gång, men vad hjälper det när ändå ingen bryr sig?

Många frågor dök upp som det inte gavs något bra svar på, t ex om en som idag har a-kassa/ersättning baserad på en högre lön än den minimilön det här skulle bli frågan om, får behålla sin nuvarande ersättning om man återigen blir arbetslös efter åtgärdenl Eller sjunker ersättningen i nivå med att man fått jobba för en skitlön under det här året? Tål verkligen att kollas upp ordentligt. Summa summarum, dagens lilla utflykt kändes alltså tämligen bortkastad. Dock blev jag inte så upprörd som jag blev vid förra årets motsvarande information, var ju trots allt lite luttrad vid det här laget. Men kan inte fatta hur af kan vara så korkat inkompetenta som de gång på gång visar sig vara. Det FINNS ju faktiskt exempel på insatser, som rätt använda skulle kunna vara till nytta för mig. SIUS är ett exempel som jag varit i en första kontakt med ett par gånger, men som sedan bara runnit ut i sanden, varför har jag aldrig fått veta. I höstas uttryckte jag en önskan om SIUS-insats och blev lovad det (det skrevs in i min planering, svart på vitt alltså), men INGET har hänt där. Vad DET nu kan bero på...

Jag lämnade alltså af sent på förmiddagen och traskade Drottninggatan upp. Det har många gånger stört mig att jag pga att jag inte ser tillräckligt, inte kunnat uträtta lite ärenden då jag ändå varit i stan för att t ex af kallat in mig. Och i Norrköpings kommun är ju inte synskadade berättigade till ledsagning enligt LSS (även om undantag tycks finnas för vissa som satt i system att tjata och bråka tycks på något sätt kunna förse sig utanför "regelsystemen", men den taktiken ligger nog inte för mig riktigt). Nu har jag i alla fall fått lite kontakt med frivilligcentralen, och hade en insats därifrån på gång idag, något som dock "sket sig" den här gången fick jag veta igår. Inga planerade ärenden uträttade idag alltså, men jag räknade med att handla lite i en affär dit jag faktiskt hittar på egen hand och dessutom vet att jag får den service jag behöver. Nu blev det inget av med det heller, för då jag ringde färdtjänst för att beställa resan hem var alternativ 1 kl 11.30 och alternativ 2 kl 13.15 (jag hade önskat resan kl 12.00). Jag trodde inte att jag skulle hinna handla och komma i tid till skjutsen till 11.30 men ville samtidigt inte bara sitta och vänta på "värmestugan" bibblan i långt över en timme, så jag beslöt att skippa ärendet för dagen. Sedan dök inte färdtjänstbilen upp förrän närmare 11.40, så hade jag vetat det hade jag antagligen hunnit handla ändå. Ja ja, ingen katastrof, men sånt är livet för oss funktionshindrade, som är beroende av insatser ni fullfungerande aldrig behöver reflektera över. Det är BRA att färdtjänsten finns, men man är inte ett dugg flexibel då man är beroende av den. Och man ska stå med mössan i hand och vara tacksam för att samhället vill utnyttja en till meningslösa skitjobb, bara för att arbetsgivarna tillåts ha hur mycket fördomar som helst om oss funktionshindrade och inte släpper in oss på arbetsplatser trots att vi har den kompetens som krävs. Och inte är det bara för oss att gå ut och handla när vi vill, eller gå ut och roa sig eller åka på resor eller... eller... osv. Det här uppfattas förstås som gnäll, även om det inte riktigt är tänkt så. Snarare var väl min avsikt att ge alla er fullfungerande som aldrig behöver reflektera över sånt här för egen del en liten tankeställare. Är ni medvetna om hur bra ni har det?

Nåja, jag kom i alla fall hem skapligt på dagen. Hann få lite "rehabiliteringstid" genom att gå till stallet och plocka in lilla Sparven och rida en liten sväng i snövädret. Knepigt för mig att hitta när allt bara är vitt vitt och man inte kan urskilja vägkanter eller snövallar eller ojämnheter. Men mysig liten häst som borde få komma igång mycket mer (gäller även de andra stallkompisarna förstås) än vad som är fallet, denna för mig så besvärliga årstid.

Och när jag ändå är inne på synhjälpmedel, så kan jag inte låta bli att vara glad över allt användbart som faktiskt finns, och som gör åtminstone min vardag till något helt annat än den varit om sakerna inte funnits för mig. Datorhjälpmedel, talsyntes i mobiltelefonen, CCTV som ger mig möjlighet att läsa pappersdokument jag normalt inte klarar av med det lilla av syn jag har kvar i mitt sista öga, är bara några exempel. Och trots allt måste jag lovorda landstinget där jag bor, som förser mig med så mycket utan att jag behöver betala för det. Bara att hoppas att det får fortsätta vara så, för synhjälpmedel är i regel vansinnigt dyra och jag har förstått att inte alla landsting tillhandahåller sånt såpass generöst som jag upplevt det.

Min nya Milestone - känns som ett verkligt lyft!

En viss statsminister har ju uttalat sig om att vi borde arbeta vida längre än till nuvarande pensionsålder. Jag skulle bara vilja veta hur vi som inte är välkomna i arbetslivet ska göra då. Det krävs att vi ska jobba, men samtidigt vill ingen arbetsgivare veta av oss. I nuläget är det massor med folk som saknar jobb för det verkar helt enkelt inte finnas jobb åt alla. Vore det inte bättre att se till att de som är i "arbetsför ålder" får chansen att försörja sig som det krävs av dem, innan man slänger ur sig att de som är priviligierade och har sin försörjning ska jobba ännu mer?

Nu är det ett tag sedan jag skrev något om min situation och relation till "arbetslivet". Efter sådär 2,5 år då varken arbetsförmedlingen eller jag själv lyckats uppbringa någon som varit beredd att ge mig arbetsprövning (ja, jag dög ju inte som gratis arbetskraft ens åt af) så blev jag ivägskickad till ett företag i Jobbcoachingbranschen i höstas. Där var vi en mindre grupp av mer eller mindre funktionshindrade damer, som skulle delta i en "jobbsökarkurs". "Inte en kurs till" stönade några av deltagarna, som var betydligt mer erfarna på området än jag själv, som faktiskt dittills klarat mig från sådan "dagisverksamhet". Överlag fick jag känslan att de andra i gruppen var mycket kompetenta inom sina respektive områden, men trots det hade de av olika anledningar blivit av med sina tidigare jobb, utan att kunna få tag i något nytt.

Det blev alltså till att lära sig skriva cv, personliga brev och marknadsföra sig själv som supermänniska. Vad är det för vits med att behöva känna sig tvungen att ljuga eller överdriva om sig själv och påstå att man besitter en massa egenskaper som man inte har? Varför duger man inte som man är? För mig ter det sig oerhört patetiskt att läsa hur folk lägger ut om sig själva i exempel på ansökningsbrev, eller skarvar vid anställnigsintervjuer. Klara exempel på ett alltmer hårdnande samhälle där inga svagheter tillåts.

För min del är jag ju beroende av särskilt datorstöd för att kunna använda dator. Jag hade meddelat min nya handläggare på af (vilken i ordningen har jag tappat räkningen på) vilken programvara jag behövde redan innan kursstart, men det visade sig att inget hände och handledaren gick inte att få kontakt med trots upprepade försök. Då jag ändå visste vilken person på af som rustar arbets- och praktikplatser för såna som jag, så tog jag till slut kontakten själv, och då började det hända saker snabbt. En udda person som klart avviker från den bild jag annars har av af:s folk som ineffektiva typer som aldrig får något vettigt gjort.

Säga vad man vill om "jobbkursen", men där lyckades de ganska snabbt hitta en plats åt mig att arbetspröva på. Något som alltså af inte klarat av på närmare 3 år. Så nu sitter jag vid datorn hos en enmansföretagare i ett närbeläget samhälle ca 3 halvdagar per vecka. Även här agerade teknikern från af:s synlag föredömligt och såg till att jag fick de hjälpmedel jag behöver. Då finns det andra som har det betydligt sämre ställt, det har jag kunnat läsa om här. Personalen på af plockar då sannerligen inte många poäng hos mig, med enstaka undantag då.

Visst är jag glad över den "praktikplats" jag äntligen lyckats få till slut. Problemet är bara att jag tror inte att det hjälper mig att få ett riktigt jobb, inte ens ett jobb delvis lönebidragsfinansierat, som väl måste ses som en förutsättning för min del. Det känns som jag för evigt kommer att bli kvar i min moment 22-situation. Och jag ser med fasa fas 3 komma allt närmare...

Tänk vilken tur det är för alla som sysselsätts av oss värdelösa individer på samhällets soptipp. Arbetsförmedlare, jobbcoacher, fas 3-anordnare och många andra i jobb-karusellen. Vilken tur för dessa att vi finns och ger dem jobb. Men när det inte finns några jobb åt oss, eller inte finns några som vill anställa oss, så är det hela i alla fall bara ett spel för gallerierna. Hur länge ska det här få fortsätta? Hur mycket värre ska det komma att bli? Klyftorna i samhället bara ökar!

Det ställs verkligen krav på den som är sjuk och/eller funktionshindrad. Hur länge ska hetsjakten få pågå? Tills vi är utrotade? Hittade den här berättelsen, som väl säger det mesta. Läs och begrunda.

Försäkringskassan slår undan benen för personer med funktionsnedsättningar

Nu har försäkringskassan visserligen kritiserats för att de tolkar riktlinjerna för att godkänna t ex sjukbidrag alldeles för snävt. Men ska man våga tro att något ändras i och med det?

 

Eller kanske "jag hade i alla fall tur med vädret" - åtminstone idag.

Visst ska man vara glad över att man fortfarande kan få VISS service från "samhället". Men ingen ska tro att man är ett dugg flexibel om man utnyttjar färdtjänsten. Åtskilliga gånger har jag fått vänta i flera timmar då jag beställt resor. Eller, om jag varit ute i god tid, typ ett par veckor i förväg, fått veta att jag blir hämtad hemma kanske 2 timmar innan den tid jag vill vara framme, och med en restid på en halvtimme kan bli hänvisad att få vänta utanför en låst port från ca 6.30 till 8.00 oavsett väder, alltså även i t ex ösregn eller -20ºC. Så extremt, vädermässigt sett, har det dessbättre inte blivit för mig hittills, men tidsperspektivet har jag fått uppleva, så rent teoretiskt skulle det kunna bli  så.

Ett annat scenario är att man kliver in i en bil eller buss i stan för att åka hem. Därefter far fordonet runt i stan och plockar upp samt släpper av andra resenärer i så där en timmes tid innan det blir dags att påbörja resan hem till mig.

På det kontor som hanterar färdtjänsten i min kommun säger de visserligen att man inte ska behöva vänta mer än absolit max 2 timmar (och det endast i undantagsfall). Ändå får man rätt som det är vänta upp till kanske 3 timmar när man behöver göra en resa. Kan just undra  vad det beror på.  Själv tror jag att det beror på snål upphandling av oseriöst bolag som inte sköter sina åtaganden. Och att klaga som kund verkar inte ge något som helst resultat.

I morse hade jag tandläkartid i Söderköping. Hade inte beställt resan hem, för jag kunde ju inte i förväg veta hur lång tid det skulle ta innan jag var klar. Så när jag strax före 8.30 ringde för att beställa resan hem fanns inget annat alternativ än 3 timmars väntetid.

Man undrar om det förutsätts att färdtjänstresenärer inte har några tider att passsa eller jobb att sköta och komma i tid till. Eftersom det verkar så självklart att vi ska kunna behandlas så här.

Med de här raderna vill jag inte verka gnällig. Bara visa på den verklighet som gäller för oss funktionshindrade. Och som majoriteten av ni som fungerar fullt ut aldrig har någon anledning att fundera över.

Nåja, den här gången hade jag ingen tid att passa. Söderköping är en idyll, inte minst då det är sommar och fint väder och dessbättre var det både det ena och det andra idag. Jag klarade av att leta mig runt i de centrala kvarteren och till ån, där jag satt en god stund på en bänk och antog att förbipasserande såg mig som något av en A-lagare.






Och sedan klarade jag av att hitta in och beställa fika på Jannes hembageri också, där jag fick fin service och brickan utburen till ett bord på torget.



Så timmarna gick så sakteliga trots allt och jag kom hem till slut.