Lilla My har lämnat oss. Hon kom till oss tillsammans med sin likaledes rödvita kullbror, som pga olyckliga omständigheter tyvärr tidigt försvann. My blev kvar desto längre, hon blev 14 och ett halvt år.

Som jag visste att My med sin färg garanterat skulle sätta färg även på sina avkomlingar så lät jag henne få en kull innan hon kastrerades. 4 "Mylingar" föddes i maj 2004 och de är alla fortfarande i livet, 3 av dem finns kvar här hemma.

Då Mylingarna fortfarande var mycket små, bara en dryg månad gamla, försvann My spårlöst hemifrån. Tiden gick, vi saknade henne och ungarna saknade henne förstås allra mest. När jag hade gett upp hoppet och antog att hon blivit rävmat eller något sånt, så dök hon plötsligt upp igen efter sådär 9 dagar. Jag minns min förvåning och lycka då hon helt plötsligt befann sig ute på gården, omgiven av gårdens övriga vuxna katter, och verkade helt oberörd och omärkt av sin bortavaro. Var hon varit den dryga veckan är fortfarande en gåta för oss.

Under det senaste året har vi anat att hon börjat bli märkt av sin ålder och sista tiden mådde hon så dåligt att det inte fanns något alternativ till att låta henne få gå vidare till de evigt gröna jaktmarkerna.

Nedan ett par bilder från tiden då hon var ung och frisk.

Lilla My vidgar vyerna högt uppe under vedbodtaket, med sonen Ludde snäppet ovanför. Januari 2006.

Jag har ju varit utan stallkatt några år nu. Vill verkligen ha en katt i stallet för att hålla efter oönskade gnagare, men det faktum att jag inte har stallet där jag bor har bidragit till att jag dragit mig för att skaffa ny katt. När jag själv är i stallet går mesta tiden till att prioritera hästarna, och jag har känt att risken varit för stor att jag inte skulle hinna vara social med en katt i önskvärd utsträckning.

Nu har jag fått en katt i stallet i alla fall, åtminstone i perioder. Svartson, även kallad Frippe Jr, från en granngård skrev jag om här för flera år sedan, och han har fortsatt att hålla sig i och kring mitt stall i perioder. En väldigt trevlig bekantskap, lättsam och social.

 

 

Svartson i vårsolen utanför stalldörren.

 

 

 

"Vem är det som kommer?"

 

 En annan katt som inte heller är min och som också har varit mer här tidigare är den här snubben. En betydligt mer reserverad katt, som rört sig i omgivningarna under flera år även han, och som jag antagit är en hemlös "strykarkatt". Han hade tidigare en matplats i den tomma ladugården hemma hos mig, men sedan sista utekatten Stig "lämnat in" här om året har den matplatsen dragits in. Dock serveras "Tjatus" mat på trappan här hemma och han skulle ha vägarna förbi.

Tjatkatten får sig ett skrovmål på trappan

Gamla utekatten Stig, som förärades ett inlägg för inte så länge sedan, har inte synts till sedan de första dagarna efter nyår, och vi antar att han inte längre är i livet. Han skulle blivit 18 år i år.
Så efter att ha fodrat utekatter i lagården under många år kunde man ju tro att det skulle vara slut med det nu. Men vi har fortfarande kvar strykarkatten "Tjatus" som kommit och gått här i flera år nu. En smällfet lite gris som antagligen har min generositet att tacka för sin kroppshydda. Och man kan ju inte bara stänga av mattillförseln för honom mitt i vintern när han nu är van vid det. Återstår att se hur vi löser det hela på sikt.

Kattbeståndet i Roka mosse består nu av sex katter som går in och ut i huset, samt inofficiellt emellanåt även "Tjatus".

I sammanhanget bör väl också nämnas att gamla stallkatten Negrita aka "Druttan" fick sluta sina dagar för så länge som över ett år sedan, i november 2013. Åldern hade tagit ut sin rätt på denna vid den tiden 17 år gamla dam. Hon var den sista katten i klanen "von Drutt af Björksätter" och jag hade velat göra en sammanställnig av de av dessa katter jag känt genom åren, men hade svårt att hitta de gamla pappersfoton jag vet ska gömma sig i oredan hemma. Det tänkta inlägget rann därmed ut i sanden.

Saknaden av gamla Druttan gjorde sig påmind i höstas när det blev invasion av möss i stallet, och frestelsen att försöka skola in en ny katt infann sig. Hittills har jag dock känt mig kluven och åtgärderna har inriktats på att göra foderförvaringen mer "råttsäker" genom att byta ut plasthinkarna med lock, som det gnagdes hål på, till plåttunna med någorlunda tättslutande lock. Katter finns det redan flera av i direkt anslutning till stallet, och istället för att riskera konflikter om revir genom att ta hem en eller ett par helt nya katter så hoppas jag att de befintliga katterna kanske kan göra en insats i bekämpningen av oönskade gnagare.

Den vackraste tiden på året, bland annat med blommande fruktträd och syrén, har vi fått anledning att fira lite extra. I skrivande stund är det ungefär exakt 10 år sedan Lilla My fick sin första och enda kull ungar. De fyra kattungarna föddes under min uppsikt i sängen, och det är roligt att såväl mor som alla barn fortfarande finns kvar. Endast nummer ett, Solange eller "Sol" flyttade hemifrån som liten, alla de övriga finns kvar på gården.

Bjuder på en omgång dagsfärska bilder på jubilarerna. Vill man se hur de såg ut som ungar kan man göra det här.

 

Solange

 

 

En morgontrött Lovisa, även kallad "Lilla Hjärtat"

 

 

Hjärtat har piggnat till och pussar morsan i kvällsolen

 

 

Louis XIV "Ludde" med svansen i karakteristisk "promenadkäpps-pose"

 

 

Kattrina, aka "Paddan"

 

 

 

När jag växte upp fanns det nyckelbarn. Det var barn som inte hade någon förälder, vanligtvis mamma, ständigt hemma. I dåtidens Sverige var hemmafrun norm och dagis och "frita" var väl knappt existerande. Nyckelbarnen utmärkte sig genom att de bar en nyckel till hemmet i kedja runt halsen för att kunna gå in hemma efter skoldagens slut.

Nyckelbarn finns väl även idag, men jag är inte säker på att begreppet "nyckelbarn" finns kvar. Själv har jag numera en nyckelkatt. Gamla Druttan stallkatt, eller Negrita von Drutt af Björksätter som hon heter när det ska vara formellt, har fått egen dörr till sadelkammaren. Jag vill inte ha in råttor, möss och annat ovidkommande dit, som skulle kunna ställa till en hel del skada på läder, täcken och inventarier, men Druttan som nu uppnått den aktningsvärda åldern av 17 år behöver all komfort hon kan få nu. I sadelkammaren får hon lite värme när det blir riktigt kallt ute, och där kan hon nu också få ha sin matplats ostörd.

Sedan kattluckan med magnetlås monterats och katten fått sin "nyckel" om halsen, vidtog lite luckträning. Först under protest, men så småningom fattade Druttan vad det handlade om och vet hon att det vankas god mat på insidan är hon snart igenom.

Druttan har ju hela sitt liv varit utekatt med stallet med omgivning som revir. Hon har nog levt ett mer naturligt kattliv än de flesta katter. Hon är född på plats som en av 3 i sin mors sista kull. Där har hon sedan blivit kvar som ensam katt sedan hennes mor, som även hon uppnådde hög ålder, gick hädan för 13-14 år sedan. Druttan har hållit efter råttorna och aggressivt hävdat sitt revir mot "inkräktande" katter. Det kanske enda "onaturliga" i hennes kattliv har varit att hon aldrig fått några ungar, jag lät kastrera henne tidigt. Hon har inte varit tam i ordets bemärkelse förrän de sista åren, men numera har hon blivit en sann knäkatt och är nästan odräglig när hon kräver godbitar vid fikabordet i sadelkammaren.

 

Andra dagen med regn och det öser ner ordentligt idag:( Har ställt in alla uteaktiviteter med hästarna, fast hästarna själva får förstås stå ut med att vara ute över dagen åtminstone. 4 drypande täcken hängdes upp på tork igår i källaren (tillsammans med en dito omgång skogshuggarkläder) och hade fortfarande inte torkat helt tills i morse. Surt värre. Skogshuggeriet är f ö också inställt idag. Till förmån för sadelkammarsnickeri, så inte mig emot:)

Nog om det. Det här inlägget ska egentligen handla om de andra djuren. Det drar sig mot vinter (om vi nu får någon vinter, hittills har det mest varit blött och mörkt) och då får vi se betydligt mer av "Randan" eller Randi Kattun af Asketorp, som hon fått heta mer formellt. Randan blev 10 år i midsomras, och den varmare och ljusare tiden på året föredrar hon ett liv närmast på heltid utomhus. Även om hon knappast lämnar gården, så kan det gå många dagar utan att hon syns till, och kommer hon in för att få sig lite till livs, så har hon snart brått att komma ut igen. Men så här års kommer hon oftast in flera gånger per dag, och söker sig också gärna ner i källaren, där hon har några favoritställen att sova på.

I stallet har vi fått en "ny" katt. Inte vår och vi vet inte var den kommer ifrån, men en trevlig matfriare, tam och fin, så han hör säkert hemma hos någon som kanske saknar honom. Madam von Drutt, som ju är den residerande gammelkattan i stallet är förstås inte nöjd. Hon visar sitt missnöje med tydlig olåt då katten är i närhetet, men Druttan tycks ha mist en del av sin pondus med sin allt högre ålder (16 år blev hon i somras!) och den svartvita tar det med ro.
Känner någon igen sin katt och saknar den, så finns han alltså alltsom oftast hos oss, och så länge han inte blir ett problem i relationen till de andra katterna så har vi inget emot att han är här.

 

Det här blev förra årets sista motiv i min kamera. "Tjatkatten" har han kommit att kallas, och som jag uppfattat det är han en "vildkatt" eller strykarkatt som funnits i omgivningarna åtminstone ett par år nu. Eftersom jag matar en egen gammal hankatt som aldrig blivit tam, ute i lagården (där det inte längre finns några kor) så har det blivit att jag matat även "Tjatus", för att gamla Stig ska få äta ifred.

Tjatus skenar runt mellan gårdarna och befinner sig ibland även i stallet, där han säkert snyltar av stallkattens mat om tillfälle ges. Jag försöker undvika att han äter där, för stallkatten behöver verkligen maten själv, hon börjar bli gammal och föder sig inte så bra längre. Tjatkatten föder sig desto bättre, han är äckligt FET. Det märker jag om jag ibland måste lyfta bort honom från någon annan katts matplats. Ett riktigt födgeni, jag undrar var han hittar mat mer än hos mig. Magomfånget ger sken av att han skulle innehålla en rejäl kull kattungar. Men det tror jag inte på;)

På nyårsaftons eftermiddag lade han upp sig så här vackert på gårdsplanen, skulle väl visa sin tomma mage och inbilla mig att han höll på att svälta ihjäl. Varför jag kallar honom för Tjatkatten? Gissa!

Vi har en katt i stallet. Ej att förväxla med den kattflock vi har hemma, för mellan stallet och hemma är avståndet så där en kilometer fågelvägen.



Stallkatten har fått namnet Negrita von Drutt af Björksätter. Negrita pga sin svarta färg, Drutt pga sitt möderne och Björksätter av platsen där hon är född och där hon fortfarande bor.

"Druttan" kom till världen sommaren 1996, och hon är därmed 15 år och den äldsta katt jag har för närvarande. Hennes mamma kallades "Lill-Druttan" och var en sköldpaddsfärgad katt-dam som, om de uppgifter jag fått stämmer, var född i stallet någon gång omkring 1980. Hennes mamma i sin tur ska ha hetat Drutten, och trotts ha varit en hankatt tills verkligheten visade sig vara en annan.

Lill-Druttan brukade få en kull ungar  varje sommar, och då ingen brydde sig om dessa så blev de skygga och förvildade och dog eller försvann tidigt. Jag tog hand om 2 av Lill-Druttans ungar 1995, och 1996 fick hon sin sista kull, eftersom jag därefter matade henne med p-piller tills hon gick hädan år 2000.

Sista kullen bestod av två röda pojkar och Negrita. En av pojkarna, Tippen,  var liten och verkade undernärd och sjuklig, så jag fångade in honom och han blev huskatt hos mig, tillsammans med sina året äldre systrar Mirran och Mårran, som jag tidigare tagit hand om. Tyvärr försvann Tippen då han var knapp 2 år gammal. Den andra hankatten drev runt på bygden en tid men försvann ganska snart, livet är tufft för hankatter. Negrita såg jag till att få kastrerad, för vid det laget började det kännas jobbigt att ta hand om nya kattungar som kom till världen varje år.

Att fånga in denna skygga katt var ett helt företag. Efter att ha proppat igen alla hål där hon kunde smita ut, lockades hon med mat in i det fd mjölkrummet på ca 2x2m. Där hade jag sedan att göra i 45 minuter innan jag lyckades fånga in henne. Under "konvalescensen" efter ingreppet (fram tills stygnen togs) fick hon bo i mitt kök, med sina tre syskon på andra sidan väggen. Hon fann sig och skötte sig, var rumsren från första början. Sedan stygnen tagits fick hon flytta tillbaka till stallet.

"Druttan" har aldrig blivit särskilt tam, åtminstone inte så att man fått klappa på henne och ta upp henne. Men på senare år har hon blivit mycket sällskaplig på sina egna villkor. Hon uppehåller sig gärna alldeles intill oss och "pratar" mest hela tiden. Här är hon med och städar i hästhagen.







Andra katter hålls i regel på avstånd, hon hävdar sitt revir utan pardon. Det var något som "Misse", bortsprungen från Gårdeby våren 2004, fick erfara. Han dök upp vid stallet och sökte kontakt med oss, men blev så hårt attackerad av Druttan, så han istället fick flytta hem till oss, tills vi lyckades få kontakt med hans ägare som saknat honom mycket under hans bortavaro.

Även vår Ludde, som dristade sig att följa med mig ända fram till stallet vid ett tillfälle förra året fick göra den erfarenheten, även om han inte "tand- och klösgripligen" fick stryk. Det tillfället har jag tidigare dokumenterat här. Stryk har däremot hans syster "Lilla Hjärtat" och lillkatten Stina åkt på då de följt mig till stallet. Efter det har de sett till att hålla sig på behörigt avstånd.

"Druttan" är en suverän råttfångare, åtminstone då det passar henne själv. En egenskap som även gällde hennes gamla mor, så enögd hon var under många av sina sista år.

Lucia är det idag. Det har inte inneburit något utöver det vanliga för mig, men jag har åtminstone, sent omsider, bakat lussekatter. Mums till eftermiddagsfikat!

För 4 år sedan "bakade" jag den här lussekatten, som jag kände för att exponera här idag. (Den brukar ju även hamna på min julpyntade hemsida från dagens datum och framåt). Det är den saffransfärgade Lilla My som under en period trivdes med att lägga sig i brödkorgen. Undrar om hon ville bli uppäten också?



Lussekatten Lilla My, anno 2006

Vår fina Sune har varit borta i nästan en vecka, och jag befarar att jag aldrig mer kommer att få se honom:-( Även om han gjort utflykter på en halv vecka tidigare, så talar årstiden emot att han skulle vara ute så länge i sträck, enda möjligheten vore väl i så fall att han "flyttat in" någon annanstans.

Jag sörjer verkligen min fina katt, han var verkligen speciell. Men med den typ av katthållning jag har så är det en risk man får leva med att katterna försvinner, och Sune är långt ifrån den första katt som jag mist. Trots det är det högst medvetet och avsiktligt som jag låter katterna få gå ut och in som de själva vill. Vi bor ganska avskilt utan trafik och grannar på nära håll, istället omgivna av skog och öppna fält. Och jag tror att katterna mår minst lika bra av att få leva ett naturligt kattliv, som att leva ett av mig strikt kontrollerat innekattliv. Trots de risker det innebär.

Men OM det är så att Sune gett sig iväg på en längre utflykt, och OM någon som läser det här tror sig ha sett honom, så hoppas jag att jag får veta det. Det troligaste är ju att han i så fall skulle uppehålla sig i närheten, alltså mellan Skärkind och Gårdeby, mitt i "triangeln" som bildas av Norrköping, Linköping och Söderköping. Adress för kontakt finns i högerspalten här intill. Sune är id-märkt med en tatuering i vänster öra och det finns rätt mycket bilder på honom på olika ställen här i bloggen.



Sune i våras

Idag är det exakt ett år sedan blåbusarna Sune och Stina von Bus af Berget kom till oss, då 3 månader gamla.
Jag hade fått frågan om jag kunde ta emot de båda, som var i behov av ett nytt hem - det var för trångt med kattmamma och 3 ungar i en liten etta mitt i stan. Egentligen hade jag ju katter så det räckte, men för min egen del kändes det inte omöjligt med två till. Frågan var bara hur det skulle gå att få alla katter, gamla som nya, att acceptera situationen. Det fick bli att göra ett försök ändå.

Vi kom alltså hem med en säkerligen förvånad, men glad och nyfiken Sune samt en livrädd liten Stina, som efter ett par timmar fortfarande inte vågat gå ur transportburen, utan tryckte längst in, och till slut fick lyftas ut av mig.

Ett år senare kan jag konstatera att det gått bra att sammanföra de båda med övriga katter. De har blivit två tuffingar som tar för sig, sociala och trevliga, även om de är individer och har sina egenheter var och en. De har verkligen berikat tillvaron för oss under det år som gått. Jag är väldigt glad åt att få leva ihop med dessa båda charmtroll!



Sune i september



Stina i söndags

Kattungarna acklimatiserar sig snabbt i sin nya miljö. Full aktivitet omväxlande med sovstunder. Relationen med övriga katter verkar också gå över förväntan - inget bråk, lite morrande ibland men toleransen verkar vara stor och ömsesidig.
Nu har vi examinerat båda och kommit fram till att Signe egentligen är en Sune och Svante är en Stina. Så kan det gå...
Lite foton från igår - kunde förstås varit snyggare, men betänk att det handlar om blindskott av ett blindstyre... ;-)



Sovande Sune



Stina spanar in flugor



Söndagsmiddag