Randi Katt till minne - 19 december

Vi har blivit en katt fattigare sedan Randan fick somna in för ett par veckor sedan.

 

Randi Kattun af Asketorp kom till oss för drygt 12 år sedan tillsammans med sin kullsyster Rut. Jag hade träffat på dem under ute-uppdrag på mitt dåvarande jobb, och de ingick i en kull på totalt 6 kattungar. Visserligen var de säkert 3 - 4 månader första gången jag såg dem, men även då stora för sin ålder, storleksmässigt kunde de mycket väl ha varit vuxna katter. De fortsatte att växa och blev riktiga mastodontkatter, åtminstone Randi som fick leva och bli en vuxen katt. För tyvärr försvann lilla Rutan innan hon hunnit bli 1 år ens. Gissningsvis blev hon tagen av något rovdjur eftersom hennes försvinnande var mystiskt och av allt att döma skedde inom ett par timmar en tidig morgon i april.

 

Randan och Rutan var mycket lika varandra, det enda som skilde dem åt i utseendet var att Randi var väldigt väldigt strimmig tigré utan något vitt på kroppen, medan Rutan var tabbytecknad och hade en liten vit fläck på strupen. De hade en anmärkningsvärt kort, slät och glänsande päls och det låg nära till hands att de fått heta Silke och Sammet eller Velvet och Silk, men dessa namn godkändes inte av tonårssonen. Alltså blev det Randi och Rut.

 
"Askungarna" Rut och Randi Kattun af Asketorp, någon gång kring årsskiftet 2002-2003

 

De var lite olika temperamentsmässigt, Rutan var social och tillgiven, medan Randan åtninstone till att börja med var lite mer reserverad. Hon fortsatte att tendera att hålla sig lite på sin kant, men då var det nog i minst lika hög grad de andra katterna hon ville ha ett avstånd till som till oss tvåbenta. Randan föredrog att leva utomhus större delen av sitt liv, även om hon inte lämnade gården i större utsträckniing än de andra katterna. Hon verkade vara en duktig råttfångare. Vintertid då det var kallt kunde hon söka sig inomhus lite mer, men såg gärna till att hon hade något avskilt ställe där hon fick ligga ifred. Källaren kunde vara en sådan plats.

 

De senaste åren fick Randan lite svårt att hålla vikten och vi försökte mata på henne så mycket som möjligt. I och med hennes vana att hålla sig på sin kant och utomhus fick vi flörta lite extra med henne för att hon skulle komma in och bli serverad, men även det blev en vana så småningom, och hon sökte sig mot slutet själv in för att bli trakteras flera gånger per dag.

 

 

 
 
 
Randan tidig juni-morgon i år, på väg ner från sitt tillåll på höskullen och till en väntande frukost.
 

 

För ett par veckor sedan blev hon så akut dålig och jag valde att inte jobba på att hon skulle bli äldre en sina dryga 13 år.


Sista skälvande timmarna - 31 december

Så har vi helt plötsligt kommit till årets sista dag. Inte ett enda inlägg har jag presterat den här månaden. Även om det har varit ganska glest mellan inläggen i den här bloggen har det hittills inte hänt att en enda månad varit helt utan inlägg, och jag tycker att det vore synd att bryta den trenden nu. Så det får bli en liten sammanfattning av året som gått. Framtiden får sedan utvisa om jag tycker jag har så mycket att komma med här så att det blir minst ett inlägg per månad i fortsättningen också.

 

Vad har då året inneburit för mig? I början av året blev arbetsförmedlingen mer handgriplig än tidigare gentemot mig. Jag stoppades in i en fas-3-placering hos en anordnare inne i Norrköping. Fram tills dess hade jag ju faktiskt klarat mig ifrån dessa dumheter, kanske tack vare att jag som "blindstyre" ansågs helt omöjlig även i dessa sammanhang. Nu var det slut med det, det blev dagliga färdtjänstresor för att sitta av dagarna på vuxen-dagiset. Meningen var att jag skulle göra datajobb åt anordnaren eftersom deras IT-avdelning redan gick på knäna och de inblandade inte hann med sina uppdrag. Nu har det inte blivit så mycket med det, och det är i alla fall inte mitt fel. Till att börja med vägrade min handläggare på af att över huvud taget ta tag i att jag behövde datorstöd som af skulle hålla mig med. Det var väl tacksamt för statistiken att stoppa in mig i ett projekt, men att det skulle innebära extra kostnader för af i form av hjälpmedelsutrustad dator hade handläggaren antagligen inte tagit med i beräkningen. "Som vanligt" i af-sammanhang fick jag alltså själv ta initiativet och kontakta de specialister inom organisationen som handläggaren själv borde kontaktat, för att något skulle hända. Så nu sitter jag på Kooptima hela dagarna med utrustning för ett antal 10 000-tal kronor - och gör i den närmaste INGENTING. Vad jag har gjort på de dryga 9 månader jag varit där inskränker sig till att jag sammanställt text och bilder jag försetts med till en 8-sidig broschyr, samt att jag gjort uppskattningsvis mellan 5 och 10 inlägg på Kooptimas facebooksida. Resten av tiden har jag varit där rent fysiskt och ägnat mig åt att "leka" med datorn. För har jag bara en uppkopplad dator, i synnerhet om uppkopplingen är snabbare än det ADSL på 0,25 med 9 km telefonkabel till den mest omoderna telestation som fortfarande är i bruk idag och som är det enda alternativ som står till buds för mig hemma, så kan jag alltid "sysselsätta" mig själv.

 

Tyvärr får jag konstatera att där har af's insatser för min del tagit slut. Den SIUS-konsulent som jag lyckats få kontakt med efter mycket tjatande, och som jag hoppats mycket på, gav dessvärre ingenting och har nu släppt mig. Jag har blivit förvånad och besviken över det. Jag befinner mig i en situation där jag med min egen analys kommit fram till att jag inte har en chans på arbetsmarknaden, utan ska jag få ett "riktigt" jobb måste det ske genom kontakter. Kontakter som jag själv dessvärre saknar. Men som arbetsförmedlingen i alla fall borde förväntas ha och därigenom ha möjligheten att hjälpa mig till en (lönebidrags)anställning. Vad jag undrar är: Är det värt kostnaderna att hålla mig i den pseudosysselsättning jag nu tvingas till? Samhällets kostnader förmina dagliga resor och de pengar af fått lägga ut på hjälpmedel till mig? Därtill gör sig ju även Kooptima en liten slant på att agera babysitter åt mig. Med de kostnader som nu uppstått för mig, hade det inte varit smartare att på allvar anstränga sig för att hjälpa mig till ett riktigt jobb?

Mitt i allt det här negativa vill jag ändå ge en eloge till Kooptima, som visat sig vara smidiga och flexibla att ha att göra med, på ett sätt som antagligen inte gäller alla fas-3-anordnare.

 

I april for Corylus/Nillsson iväg till sin fodervärd Ida, där han fortfarande är kvar. Efter en lovande tävlingsdebut i september blev det tyvärr ett ganska långt uppehåll med vila pga en till synes ganska lindrig hälta. Nu är de igång igen och förhoppningsvis kommer de ut på tävlingsbanorna inom de närmaste månaderna igen.

 

Jag har själv försökt hålla igång Pottan och Sparven här hemma, samtidigt som Myran som vanligt mest bara gått och skrotat. De senaste månaderna har verksamheten närmast legat nere helt, precis som det brukar vara så här års. Vintertid, med eller utan snö, fungerar inte ridingen för mig. Som alltid skulle jag gärna se att jag hade hjälp av en och annan trevlig medryttare, men såna verkar ha svårt att hitta ut till mig och mina hästar...

 

Och så har jag ju blivit iPhone-användare under året, i och med att min gamla Symbian-Nokia med Talks mer eller mindre blev oduglig. Så jag känner mig i alla fall hjälpligt up to date på det området, även om min 4S får anses alttmer omodern för varje dag som går. Och som väntat har det där med internet i mobilen visat sig vara tämligen värdelöst när jag är hemmakring, för täckningen är ju närmast obefintlig. Så smartphone i all ära, men för mig är den inte mycket mer än rätt och slätt en telefon.

 

HWSS, som under året har bytt namn till HWSD, är nog den enskilda fråga som engagerat mig mer än det mesta i snart 20 år nu. Till att börja med var jag ganska ensam med mina bekymmer, de ventilerades bara sporadiskt med ett fåtal personer och det verkade omöjligt att få till en öppen diskussion om problemet. 2007 vidgades kontaktytorna och frågan togs upp internationellt, om än fortfarande i slutna kretsar. För exakt 4 år sedan kom frågan återigen upp i den internationella connemaragruppen på Yahoo. Diskussionen blev i "vanlig ordning" ganska stormig, och det hela förde med sig att en sluten grupp av connemarauppfödare/ägare med erfarenhet av problemet bildades för att de berörda skulle få arbetsro och kunna jobba konstruktivt. Jag är mycket glad över att fått vara med i denna grupp från början och kunnat följa de fantastiska framgångar som gjorts från insidan. Framgångarna som kulminerat det här året i och med att den enskilda gen som orsakar problemet identifierats och att alla nu har möjlighet att testa sina ponnyers bärarstatus med ett enkelt tagelprov.

 

Som vanligt har sambon och jag haft en stillsam och anspråkslös jul för oss själva. Något jag tror att vi är rätt nöjda med båda två. Julklappar har vi vuxit ifrån för länge sen och slipper således bekymra oss om att tänka ut samt lägga tid och pengar på att införskaffa sådana. Affärsidkarna klarar sig nog alldeles utmärkt ändå utan våra bidrag. Lite mat utöver det vanliga blir det förstås alltid, även om vi inte är i närheten av Svenssons traditionella julbord. Och vårt teamwork under veckorna fram till jul, med att göra julgodis och baka kakor är en mysfaktor jag inte vill vara utan.

Kvällens nyår kommer väl att gå i samma anda, i stor enkelhet med lite god mat utöver det vanliga.

 

Någon vit jul blev det inte för oss, men så fort julhelgen passerat smällde det till och blev riktigt kallt och lite snö fick vi också. Mellandagarna har varit riktigt vintriga med frusen vattenledning i stallet (vi har haft ner till -20°C och några riktigt kalla dygn generellt). Grannen Jenny, som jag för övrigt är lite avis på eftersom hon till skillnad från mig bor intill mitt stall och mina hästar, var ute med kameran i förrgår, och jag avslutar med att bjuda på några av hennes bilder av mina damer.

 

Avslutningsvis vill jag önska alla ett gott nytt 2015!

 

 
Myran och Pottan
 
 
Sparven och Myran
 
 
 
 Myran
 
 
Pottan knaprar stängselstolpe
 
 

Ur askan i elden - 26 mars

Apropå inlägget om telefonterror här om sistens, så hettade det verkligen till i fredags eftermiddag. Sambon, som legojobbade utomhus, något han ofta gör, blev upprimgd på mobilen och kunde i den allmänna röran inte uppfatta varifrån samtalet kom. Han svarade ifall det skulle vara något viktigt, och då han snabbt kunde konstatera att det var en telefonförsäljare av något slag meddelade han bara "jag är inte intresserad" varpå han tryckte bort samtalet. Det följdes inom den närmaste halvtimmen av ytterligare 2 uppringningar från samma nummerserie, vilka dock inte besvarades. Därefter kom ett sms, där sambon gratulerades till ett fantastiskt köp och de 6 balarna med toapapper skulle levereras som överenskommet mot faktura på 3000:- exkl moms.

 

En stor del av min helg gick åt till att försöka avstyra eländet. Sambons intresse för så banala prylar som mobiltelefoner är obefintligt. Det är först på senare tid han lärt sig att över huvud taget öppna och läsa ett sms (vilket väl ändå var tur nu) och att han själv skulle kunna skriva ett kan man bara glömma. Jag är inte heller någon inbiten sms-are, även om jag klarar av det förutsatt att mobilen är försedd med synhjälpmedel, vilket inte är fallet med sambons mobil. Lösningen för att besvara detta sms, och därmed förneka att något avtal skulle ha ingåtts, fick bli att jag försåg sambon med ett manus, som vi fick be en granne skriva in och skicka. Vad vore livet utan alla eviga improvisationer? Och möjligheten att få hjälp av t ex sina grannar?

 

Den efterföljande måndagen satte terrorn från företaget ifråga igång igen, vilket förde med sig att sambon till slut stängde av mobilen. Och det förde i sin tur med sig att JAG inte lyckades få tag i honom när jag behövde det.

 

Just nu lutar det starkt åt att fimpa befintligt mobilnummer som är väl inarbetat sedan ca 17 år, och skaffa ett nytt nummer som inte kommer att registreras. Med allt vad det innebär av krångel att sprida det nya numret till allt och alla som man trots allt vill ska känna till det.

 

Samtidigt som vi bävar för att komma hem och hitta ett berg av dasspapper som ställts av utanför dörren, utan att vi haft någon chans att avstyra det hela. För ingen ska inbilla sig att "kunden har alltid rätt" är valspråket hos de här oseriösa lurendrejarna. Det vittnar otaliga träffar vid googlande på företagets namn om, med vittnesmål från andra som blivit blåsta.


Telefonterror - 16 mars

Igår lördag ringdes min fasta telefon upp av samma telefonnummer 5 gånger från ca kl 13 och med jämna mellanrum till 20.15. Redan vid första tillfället drog jag, av uppringande nummers karaktär, slutsatsen att det rörde sig om en telefonförsäljare av något slag, och en slagning på eniro bekräftade min misstanke.

 

Telefonförsäljare är tyvärr en ständigt återkommande plåga i min vardag. Eftersom sambon, i egenskap av lantbrukare per definition klassas som företagare har det inte hjälpt alls att "nixa" telefonen. Som tur är finns ju nummerpresentatör, och jag brukar helt enkelt låta bli att svara när krängarna ringer. Så gjorde jag även igår, samtidigt som jag förvånades över denna ihärdighet, och på en lördag till råga på allt. Och som det inte räckte, så försökte samma uppringare även med mitt mobilnummer i direkt anslutning till de två sista försöken på den fasta telefonen. Antagligen eftersom såväl sambons som mitt mobilnummer uppges på telefonsvararen. Och till saken hör att även min mobil är "nixad", och jag är definitivt ingen företagare och har heller aldrig varit det.

 

Man kan verkligen fundera över hur dessa försäljare är funtade. Att de ofta agerar cyniskt på ett sätt som har drabbat många som av olika skäl haft svårt att värja sig mot dem och deras metoder mycket hårt är välkänt. Själv försöker jag alltså så långt det är möjligt att helt enkelt strunta i att besvara dessa samtal. Samtidigt kändes försöket att till varje pris få tag i oss/mig, och till råga på allt en lördagseftermiddag/kväll och på NIX-registrerade telefoner något i särklass.

 

Som kuriosa har jag kunnat notera att även skumma samtal från utlandet har ökat markant sista månaden. Det har ringts hit från Nordamerika, Ryssland/Kazakstan, Kroatien och Nordkorea(!), förutom ett antal ospecifika/"skyddade" nummer.

 

Resultatet av denna terror blir ju att man till slut bara besvarar samtal från nummer man garanterat känner igen. Sjukt!


9 april

Så här ser det fortfarande ut, mer än en vecka in i april. Undrar om den här vintern någonsin ska ta slut? Den har varat mer än länge nog. Det har de senaste veckorna närmast undantagslöst varit bortemot 10 minusgrader om nätterna och på dagarna her nog termometerna hittllls aldrig kommit över 10 plus, ofta har dagstemperaturen hamnat betydligt lägre.
 
Deprimerande, var är våren??? Väderprognoserna lovar nu vårvärme inom en vecka. Ska man våga tro på det?
 

Snart påsk - 24 mars

Vintern drar ut på tiden och det har gjort mig deppad. Snö och is, kyla och blåst. Jag fryyyyser bara jag tänker på att gå ut, och har närmast gett upp försöken att komma igång med hästarna. Det blir ingen kontinuitet där ändå.

 

Nu går vi i alla fall in i påskveckan och jag påskpyntar här på bloggen. Det blir väl lite vårkänning då, om än falsk sådan. Men påsk blir det ju faktiskt om en vecka oavsett att vädret mest ser ut som jul, frånsett att vi ju passerat vårdagjämningen så att dagarna nu är riktigt ljusa och de ljusa timmarna också snabbt blir fler.

 

Varsitt påskägg med godis i förärades sambon och jag vid visit i stan igår. Trevligt och tack Lisa!:-) Och så har jag kunnat ta upp en mycket gammal påsktradition. Det finns ju en berättelse av Charles Dickens som heter "A Christmas Carol" eller på svenska "En spökhistoria vid jul". Själv hittade jag på biblioteket, då jag var barn på 1960-talet, en bok som skulle kunna kallas "En spökhistoria vid påsk". Boken heter "Förtrollningen" och är skriven av Margot Benary-Isbert, och den blev högläsningsbok därhemma, och tradition till påsk under flera år. Vi fick ingen möjlighet att köpa boken, den verkade vara slut på förlaget, så det blev till att låna om den då det drog sig mot påsk. Och faktum är att jag fortfarande gillar att återuppleva den här boken, trots att det är en barnbok.

Och nu fann jag att den faktiskt finns som talbok hos MTM, och som låntagare med läshinder har jag alltså kunnat ladda hem den därifrån. Ser således fram emot mysstunder i soffan med godis och bok i veckan som kommer.

 

 

God Jul! - 24 december

Jaha, då var det julafton igen...

Här tar vi det väldigt lugnt, sambon och jag. Håller oss hemma och är nöjda med det. Lite extra i matväg blir det, och det är rätt trivsamt att dona i köket tillsammans. Därtill har det blivit en del pyssel vid datorn för att få till några digitala julhälsningar, man är alltid ute i sista minuten av någon anledning. Lite hemmagjort julgodis har det också blivit, sånt har jag svårt att hålla mig ifrån, både vad det gäller att producera och konsumera.
Hästarna har blivit lite lidande av allt pyssel, samt av att jag pga "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" varit hemifrån en del på sistone. Och dygnets ljusa timmar (som jag i högsta grad är beroende av om hästarna ska aktiveras) är som bekant väldigt begränsade just nu. Men nu har det i alla fall vänt, så nu kan det bara bli bättre fram till midsommar.

Julen blir grön (eller borde man inte säga gråbrun egentligen?) här i år. Lite snö och kyla hade vi veckan före jul, men regn och plusgrader natten till julafton tog bort det sista av det vita på marken. Jag saknar nog inte den vita julen så mycket, vi hade ju mer än nog av vinter de senaste två säsongerna. Vad som är trist är att det blir så slaskigt och lerigt överallt istället.

Vill önska alla en god jul. Och sänder en särskild tanke till alla de som inte har det så lätt på julen (eller annars heller för den delen). Är ju medveten om att många tyvärr har det svårt på många olika sätt.

Bild Julkort


Jag mötte Hugo - 15 augusti

På väg hem från stallet i förmiddags stötte jag ihop med den här lilla tomten:-) En hund i lämpligt format satt visst i änden på kopplet, men den lyckades blindstyret dessvärre inte få med in i kameraögat.

Bild Hugo 1,5 år sittande på vägkanten

Väderkrafter - 14 augusti

Mäste nämna vad som hände hos en granne någon kilometer bort för en vecka sedan. En tromb bildades och rev upp/fällde 4,5 gamla fruktträd i trädgården (decimalen avser den ena "tvillingen" av ett dubbelpäronträd). Därefter passerade tromben över (eller kanske mellan?) ett par bostadshus, som fantastiskt nog klarade sig utan skador, för att slutligen lyfta av en del av taket till ladugården.

Jag kan ana att paret som bor på gården och som är i 80-årsåldern är ganska förtvivlade. I ladugården finns inga djur, men väl en del annat som inte bör utsättas för regn och väder.

Höstkänning - 11 augusti

Efter en lång sommar med värme och ganska lagom med regn börjar det nu kännas höstligt ute. Härom morgonen regnade det och var riktigt ruggigt och i söndags var det regn större delen av dagen. Man blir nog tvungen att inse att det är dags att "programmera om" sig beträffande sådant som klädval.

Jag kan inte klaga på den sommar som åtminstone jag haft. Tror aldrig att vi suttit på verandan så mycket som i år, med mat och fika. Tänk så mycket god sommarmat det finns! Sallader och internationellt inspirerade rätter som gazpacho, papa a la huancaina och ceviche till exempel, och så sånt som svensk sill och potatis. Grillat? Nej, det har det inte blivit något sen grillen gick sönder för några år sedan. Men det har inte känts som det funnits något större behov av det heller.

Jag hörde mästerkockens sommarprogram i radio, där bl a skillnaden på mat och (gourmet)mat betonades. Och insåg att gourmetmat skulle vara bortkastad på mig. Jag skulle inte fatta hur exklusivt det är. Jag tycker att MIN mat är god så det räcker (okej, med reservation för de gånger man  misslyckad förstås) och är mer än nöjd med den.

Undrar om det finns någon annan som är nöjd med att ha fått vara i princip bara hemma en hel sommar? Har svårt att tro det.

Bild Rudbeckia

Blomsterprakt i trädgården just nu.

Utflykt - 29 maj

Idag har sambon och jag varit på utflykt med pensionärerna i Gårdeby hembygdsförening. Ett 20-tal personer besökte och blev guidade i närbelägna Örtomta Kyrka och Ekenäs slott.

Det är ju faktiskt rätt häftigt att ha en sevärdhet som Ekenäs slott på cykelavstånd. Trots det har jag bara varit där, och då enbart på utsidan, en gång tidigare, för säkert sådär 15 år sedan. Ganska typiskt att man aldrig tar vara på sevärdheter i sin omedelbara närhet.

Örtomta kyrka har anor sådär 1000 år tillbaka, och slottet har en historia som innefattar bl a mord. Och det var förstås skillnad på folk och folk. Herrefolk och tjänstefolk alltså. Spöken lär det finnas där också.
Som avslutning avnjöts smörgåstårta.

Jag försökte få till lite foton, tyvärr utan större framgång.

Bild samling utanför Örtomta kyrka

Samling utanför Örtomta kyrka

Bild kyrksilvret

Kyrksilvret i Örtomta

Bild del av Ekenäs slott

På väg upp mot slottet. Tyvärr var slottet så stort och så inbäddat i grönska att jag inte hade möjlighet att då bild på hela slottet :-(

Samling vid slottstrappan

Samling utanför slottstrappan

Slutligen kan man konstatera att vår närvaro åtminstone är uppskattad av pensionärerna i trakten, för vi blev ombedda att följa med. Annat är det ju med de mer jämnåriga och yngre, som inte verkar vilja låtsas om ens existens. Övriga ridande på bygden t ex, fortsätter att frysa ut mig. Jag är inte fin nog för att platsa i deras fisförnäma sällskap. Det ar för övrigt idag på dagen ett år sedan jag här i bloggen slängde ut frågan om det kunde finnas någon i trakten med civilkurage nog för att gå emot utfrysarmaffian och erbjuda mig ridsällskap. Ingen har dock hört av sig, så det är uppenbarligen inte mycket bevänt med civilkuraget här ute i buskarna. Se där, nu lyckades jag komma med en pik igen! Men det är ju ändå ingen som tar åt sig, man kunde lika gärna hällt vatten på en gås.

Det bästa med våren - 8 maj

Jag vill härmed sjunga brännässlans lov! Åtminstone så här års är den bland det bästa jag vet. Själva sinnebilden för en sann primör! Nässelsoppa är för mig gourmetmat.

Här började vi med att fira Valborg med supé bestående av nässelsoppa följd av crêpes fyllda med kantarellstuvning. Senare i veckan blev det lasagne med bl a nässlor i fyllningen och så i kväll återigen nässelsoppa.

Tänk att något som är helt gratis kan vara så delikat! Okej, det kostar på lite att ta rätt på dem, fingrarna blir lätt ömma och svidande, hur försiktig man än är. Man får ta det som en prövning, resultatet gör det ändå helt klart värt besväret.


Vintern rasat ut - 20 april

Kanske dags för en uppdatering här? Det är väl mest bara så att det inte händer så mycket. Jo visst händer det en del, men inte så mycket som jag tycker är något att skriva om här.

Vi är inne i påskveckan nu, en extremt sen påsk är det i år. Veckan har inletts med fantastiskt sommarväder, och det blir man glad åt:-) Det mesta blir så mycket enklare då det är ljust, långa dagar och plusgrader. Sen finns det ju nackdelar med sommaren också, insekter och fästingar hade jag gärna varit utan. Alltför kraftiga beten är ingen höjdare för mina lättfödda ponnyer. Men just nu vill jag bara njuta av att vintern äntligen är till ända.

Jag har tagit några rejäla ridturer och även aktiverat mig med de "yngre" hästarna, som inte alls är så unga längre, utan tillräckligt gamla för att det är hög tid att börja tillvaron som brukshästar. Hos grannen finns det också hästar som ska ridas in, och bygget av ligghall är i full gång efter att den tidiga vintern satte stopp för det i november. För min egen del står fortfarande ridbana/paddock högt på önskelistan. Med tillgång till en sådan skulle jag ha helt andra möjligheter att jobba med mina ponnyer.

Bild ligghallsbygge

Vad kan det vara för fågel som sitter på den taknocken?

Bild Sparven i galopp

En som njuter av våren. Stellaria, 4 år

Bild islandshästen Gramur

Grannen Gramur sadeltränas

Bild röd katt bland blå blommor

Blomsterprakt - Ludde i scilla-havet


Tuff vinter - 6 januari

Gott nytt bloggår, eller vad säger man?

Här har jag överlevt helgerna och får väl vara rätt nöjd. Det nar varit slappt och kravlöst, och det har passat mig rätt bra. Elen kommer och går hela tiden och telefon/internet var vi också utan ett par dygh på nyåret. Men det hör väl till livet på landet eller?

Vintern är tuff, minst sagt. Snö och snö och åter snö, även om kylan varit måttlig på sistone jämfört med tidigare. Verksamheten med mina ponnyer har gått i stå, vad gör man när det är snö överallt, snorhalt på vägarna och man själv dessutom inte ser något? Jag vågar inte ge mig ut på vägarna med häst för jag litar inte på att bilisterna reder ut situationen. Nog för att de flesta jag brukar möta här ute varit mycket hänsynsfulla (även om motsatsen förekommer den med!) men här tas inga risker.

Hästarna verkar lite uttråkade i sin hage och går illa åt stängslet. Och att laga staket är inget som låter sig göras bara så där den här tiden på året. Och inte fungerar elen i det något vidare heller. Så det är lite spännande varje gång man kommer till stallet - kommer de att vara på plats eller inte?

Jag tror att jag längtar efter våren... 

Tomtar i skogen - 22 december

Alldeles för kallt och alldeles för mycket snö är det för att jag ska trivas. Men det är ju likadant för alla i det här landet i alla fall.
Julen närmar sig också och i skogen finns den här tomten. Ska man gissa att han är på väg till traktens snälla barn?

Bild tomte med ljus i skogen

Höst - 17 oktober

Nu är det verkligen HÖST. Mörka morgnar och kvällar, nätter med frost och många minusgrader, hästar med vinterpäls och höstfärger i naturen. Det har trots allt varit en hel del fina dagar med sol. Igår var jag på Lindängen i Gårdeby, där ett par gubbar hjälptes åt att dra upp en båt ur Hällerstadsjön för vintern. Själv lät jag kameran jobba, det är lite lättare för mig att se hur omgivningarna ser ut om jag kan titta på bilder i efterhand.

Bildsvit från Lindängen/Hällerstadsjön

Gubben i båten



Båten på väg upp på land



Lindängen i höstfärger och oktobersol, ovan och nedan

Idag var jag med och levererade hö till en granne. Där blev jag först utskälld av det här yrvädret.

Bildsvit vit pudel



Efteråt bjöds det på fika inomhus och jag fick äran att bekanta mig med och hålla Skärkinds (förmodligen) för tillfället yngsta invånare i armarna en stund. Det var en knappt 2 veckor ung dam vid namn Molly.

Annars händer det inte så mycket, åtminstone inte som är något att skriva om. Vår lilla sommar-maskot, den vita ponnyn Krabat, lämnade oss och gick hem till sig för 2 veckor sedan. Han är en lättsam och mysig "farbror" på några och tjugo år, och han är välkommen tillbaka nästa sommar.



Jag försöker i vanlig ordning aktivera mig med mina egna ponnyer, men där blir det inga kort att tala om. Jag har fortfarande inte fått till någon lösning på hur jag hanterar häst och kamera samtidigt.
Aktiviteterna känns nog lite enahanda också, det har sina begränsningar att vara hänvisad till stenhårda grusvägar samt en och annan ojämn vall eller beteshage. Saknar verkligen den där paddocken eller ridhuset som verkar vara så självklar för "alla andra".

För en dryg vecka sedan hade vi en dag med riktigt ruggigt väder, och då passade jag på att komma igång med lite uppdatering av hemsidan. En hel del "nya" (läs: tagna i år) bilder på hästarna har det blivit sedan dess, och fler kommer förhoppningsvis.


Slutligen en bild på slöa hästar i hösthagen tagen idag. Nåja, Pottan fick i alla fall springa sig svettig med mig en stund senare, men på det finns förstås inga bildbevis...

Bild 2 hästar i höstsol

Potentilla och Myristica

Varit i EU-fri zon - 15 september

Jag har varit ute och rest! Och det var ju inte precis igår. Inte för att jag har farit runt så mycket förr om åren heller, jag har ju haft mina djur, som man inte bara åker ifrån hur som helst, men tidigare har jag ju ändå kunnat välja att resa. Och det är inte lika självklart nu längre.

I sällskap av min kära syster, som således även fick agera "ledsagare", tog jag tåget till Norge för att träffa lite släkt och vänner som jag inte sett på närmare 20 år. I och med det så har jag även testat att nyttja den ledsagning som man ska kunna få vid tågstationerna i Sverige, och för min del så kunde jag konstatera att den fungerade bra. Så den erfarenheten får jag väl vara nöjd med!

Vi träffade äkta moster med familj i Drammen och "oäkta mostrar" och dito "kusiner" i Hønefoss. Mosters man visade oss att Drammen är en stad som under senare år genomgått stora förändringar, och vi tittade på kvarteren där vår mormor bodde förr i tiden. Mormors hus, som hon delade med flera syskon, och som vi har så många barndomsminnen från, är tyvärr rivet sedan många år. Men resten av husen på Konggata finns kvar och har rustats upp och målats i klara färger.

Bild Konggata i Drammen

Där träffade vi också, helt oplanerat, en kusin till vår mor, som bor på den gatan idag, i huset mittemot där den gamla "släktgården" stod tidigare. En nästan 90-årig man som vi troligen aldrig träffat tidigare. Det var en verklig överraskning för oss såväl som för honom.

Bild Systrarna och mammas kusin Gunnar

I Hønefoss var vi på en fin födelsedagsmiddag på Hotell Klækken, vilken sedan avslutades med kaffe, tårta, champagne och samkväm hemma hos den 90-åriga jubilaren.
I övrigt hade vi turen att få skjuts mellan de olika ställen vi besökte. Snacka om service! En genomtrevlig lång-weekend med andra ord! Tack kära syster för att du tog mig med! Och tack alla som vi besökte, för er gästfrihet!

Enda "smolket" för min del var då jag på hemvägen skulle ordna skjuts från Norrköping de sista 25 kilometrarna hem. Färdtjänstbokningen ansåg att det inte var ett dugg märkligt att låta mig få vänta i 3 (tre!) timmar vid stationen! De ansåg inte att de borde göra någon som helst ansträngning för att försöka få fram en tidigare resa åt mig. "Nej tack", sa jag då, och testade istället att ringa sambon, som faktiskt hade möjlighet att hämta mig. Men jag kan ju inte låta bli att undra hur mycket man ska behöva tåla vad gäller dålig färdtjänst.


Ett år i bloggosfären - 15 september

Sedan jag senast skrev något så har bloggen fyllt 1 år. Då jag skapade den var jäg mest inställd på att det var hästarna det skulle skrivas om. Så har det ju inte blivit, utan det skrivna har närmast behandlat allt annat än hästarna. Nåja, det skrivs ju ett och annat trots allt, och även lite häst då och då. Ni som läser får väl hålla tillgodo med bloggen som den nu är, gör ni inte det så utgår jag från att ni inte återkommer hit;-)

Men som ett försök att kompensera för att det inte varit så mycket ponny här så kommer en liten bildsvit från den gångna sommaren. Håll till godo!

Bild 3-åringarna i rörelse

Här ses i täten Stellaria följd av Myristica och Corylus (skymd).

Bild Nillsson tittar ut över boxdörren

Är det någon som kan motstå den här charmknutten?

Bild Pottan och Krabat skrubbar varandra

"Pottentott och Tummetott"


Syttende mai - 18 maj

Igår var det Norges nationaldag. Trots att jag har halva mitt ursprung i detta grannland i väster ska det erkännas att jag aldrig någonsin varit på plats den dagen. Men som "vuxen" (när blir man det?) har jag skapat min egen tradition detta datum.
På 60-talet fick man höra om hur de norska kusinerna varje syttende mai efter att de gått i det obligatoriska "tåget" fick gå till vår gemensamma mormor och äta "karamellpudding". NÅgot som helt enkelt inte förekom i det puritanska hus där jag växte upp, där det mesta som var en självklarhet för alla andra var förbjudet. Jag hade alltså aldrig hört talas om denna kulinaritet tidigare och hade ingen aning om vad det kunde vara. Men bara namnet, KARAMELLPUDDING...
Nu är jag stor och kan bestämma själv, åtminstone i högre grad än  vad jag kunde då. Så nu har jag skapat traditionen att äta brylépudding varje 17 maj, och ingen kan säga till mig att det är förbjudet. Jag är säker på att hos mormor var det äkta vara, lagad från grunden av henne själv. Men för min del så får det duga med pulvervarianten.
I år visade det sig att det inte fanns någon pudding på lager. Så chokladpudding fick duga som surrogat. Fast det är inte fy skam det heller, med en klick vispgrädde och ett litet glas körsbärsvin till. Dessutom har jag hunnit med en sittning på min Potta också. Och sämre sätt att fira norsk nationaldag finns det säkert gott om:-)
Jag fick även lite bilder på hästarna i kameran. Redovisar en av de mer lyckade nedan.
Förresten så har jag ridit Pottan idag med. Och så har jag sadeltränat 2 av de andra lite (den tredje fick en genomgång igår) och de är så fina och duktiga allihop!

Bild 4 hästar på rad mot hameran

Först i ledet går Corylus, följd av Potentilla, Myristica och Stellaria

Vinter och snart jul - 19 december

Den här veckan kom vintern och det med besked! Sista dygnen har det varit mellan 10 och 20 minusgrader och ´flera decimeter snö har fallit. Jag har avhållit mig från hästaktiviteter sista dagarna, det har varit kallt och jag har haft annat att göra, även om det var synd att jag inte kom ut igår då det var riktigt trevligt på dagen. Fast det är en särskild utmaning att ge sig ut på hästryggen när det är snö och man knappt ser något. Allt blir vitt, vitt och i måndags tappade jag bort mig ordentligt ett tag - ingen ska inbilla sig att det är enkelt att leta sig runt i omgivningarna när man är i min situation - snö eller inte.
Senaste dagarna har i hög grad ägnats åt julpyssel - bakande och godistillverkning.
Kattungarna växer och frodas och Sune von Bus lever upp till namnet. Idag gjorde han er räd i skafferiet och bl a en äggkartong åkte ner, med ett antal trasiga ägg i en smet på golvet som resultat.
Annars så saknar vi gamla katten Glufs-Glufs, som vi inte sett till på över 2 veckor nu. Inte likt honom att  vara borta så länge så här års, så vi tror inte att vi får se honom igen... 11,5 år var han.

Bild mina hästar i snöig hage 

Så här såg det ut igår.


Bild katten Glufs-Glufs

Glufs-Glufs i oktober i år.

Tidigare inlägg