På förmiddagen blev jag uppringd av min handläggare (inget ont om henne) på arbetsförmedlingen. Försäkringskassan anser ju att jag är arbetsför ("synskada är inget hinder för att arbeta"), så af är engagerad för att försöka hitta någon form av arbetsträning/praktik åt mig. Det går, som väntat, inget vidare. Vilket inte är så förvånande, inte minst i dessa tider av "lågkonjunktur". Min egen reflektion har ju hela tiden varit "visst skulle jag kunna jobba, men vilken arbetsgivare skulle vara intresserad av mig?".
Sen är det ju ingen som vill inse att jag faktiskt KAN en hel del saker, man ser bara mina begränsningar. Trots allt så är det en hel del jag fixar med min anpassade dator. Jag sköter min hemsida och blogg, jag mailar mm. I övrigt orienterar jag mig skapligt i miljöer jag fått lära känna och jag sköter, och vad gäller Pottan, rider, i hög grad mina hästar självständigt. Bara några exempel...
Men det känns som om omgivningen bara vill se problem hos mig. I stället för att fråga om de skulle kunna göra något för att underlätta min situation verkar attityden vara att man snällt ska sätta sig ner hemma och inse att livet är slut. Inte förvänta sig att de fullfungerande ska bry sig om mig i den situation jag nu hamnat i. Inte störa dom i deras perfekta liv med att visa att även jag existerar.
Nu får dom ändå stå ut med att se mig komma rantandes efter vägarna, uppsutten eller med häst vid hand. Jag tänker inte låta dom tro att jag inte finns!

Annars har dagen ägnats åt firande av namnsdag med hemgjord tårta, fint värre. Inte för att jag egentligen bryr mig speciellt om att fira namnsdagar, men när den som fyller år inte vill bli firad så får man ta namnsdagen som förevändning. Hoppas på att den överåriga trotsiga tonåringen börjar använda den mobiltelefon som förärats honom i present åtminstone.