Mycket pengar för ingenting - 11 maj
Jag testade ju mobilt bredband i vintras. Har ju ett elände med internet där jag bor. En, som jag förstått det, telefonstation som närmast verkar vara från stenåldern, och helt utan planer på att moderniseras, och på det 9 km kabel. Så den adsl-uppkoppling som Telia har mage att kalla bredband är rena skämtet. Dessutom har hastigheten klart försämrats under de år jag haft adsl. Då det fungerar som "bäst" hämtas filer med en hastighet av ca 10kb/s. Men ibland fungerar det inte alls, vissa dagar kan man bara glömma sånt som internet... Och för denna facilitet får jag ge drygt 200:-/månad.
Eftersom Telia går ut med att man får teckna sig för mobilt bredband med 30 dagars ångerrätt så beslöt jag att ge det en chans. Hade inga större förhoppningar om något revolutionerande eftersom även vanlig mobiltelefon knappt fungerar hos mig, men när allt är eländigt så griper man ju efter halmstråna. Jag förväntade mig alltså att det mobila bredbandet skulle fungera tämligen dåligt. Detta var ett understatement, det fungerade nämligen inte alls. Så det var bara att returnera.
För ett tag sedan kom en faktura på detta misslyckade experiment. 450 kr ansåg Telia att jag skulle betala för absolut INGENTING. Efter telefonkontakt reducerades beloppet till "bara" 250 kr, som tydligen är "startavgiften" som man inte kan komma undan.
Jag vill ha en bra och fungerande internetuppkoppling, och för en sådan är jag beredd att betala ett rimligt pris. Men det känns lite märkligt att Telia skor sig på mig när det är de som underlåter att skapa förutsättningarna för att internet och telefoni ska fungera för mig. I praktiken har jag alltså köpt en tjänst som inte fungerar, men förväntas ändå betala rätt bra för den. Dessutom kostade det mig närmare 100 kr att returnera utrustningen.
Hur rimmar det här egentligen med klyschor som "Hela Sverige ska leva" och att "alla" ska ha rätt till en vettig internetuppkoppling. Jag bor trots allt mellan två av Sveriges större städer, Norrköping och Linköping, har inte längre än 3 mil till någom av dem, och mindre än 1 mil från E4. Alltså inte långt ut i ödemarken.
Eftersom Telia går ut med att man får teckna sig för mobilt bredband med 30 dagars ångerrätt så beslöt jag att ge det en chans. Hade inga större förhoppningar om något revolutionerande eftersom även vanlig mobiltelefon knappt fungerar hos mig, men när allt är eländigt så griper man ju efter halmstråna. Jag förväntade mig alltså att det mobila bredbandet skulle fungera tämligen dåligt. Detta var ett understatement, det fungerade nämligen inte alls. Så det var bara att returnera.
För ett tag sedan kom en faktura på detta misslyckade experiment. 450 kr ansåg Telia att jag skulle betala för absolut INGENTING. Efter telefonkontakt reducerades beloppet till "bara" 250 kr, som tydligen är "startavgiften" som man inte kan komma undan.
Jag vill ha en bra och fungerande internetuppkoppling, och för en sådan är jag beredd att betala ett rimligt pris. Men det känns lite märkligt att Telia skor sig på mig när det är de som underlåter att skapa förutsättningarna för att internet och telefoni ska fungera för mig. I praktiken har jag alltså köpt en tjänst som inte fungerar, men förväntas ändå betala rätt bra för den. Dessutom kostade det mig närmare 100 kr att returnera utrustningen.
Hur rimmar det här egentligen med klyschor som "Hela Sverige ska leva" och att "alla" ska ha rätt till en vettig internetuppkoppling. Jag bor trots allt mellan två av Sveriges större städer, Norrköping och Linköping, har inte längre än 3 mil till någom av dem, och mindre än 1 mil från E4. Alltså inte långt ut i ödemarken.
Kommentarer
Trackback
