Det finns en lag som heter Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS kallad i dagligt tal. Det är en lag med många vackra ord som går ut på att den som har ett stort och varaktigt funktionshinder ska ha rätt till hjälp för att kunna leva ett normalt och fullvärdigt liv, på samma sätt som vilken fullfungerande som helst.
Nu är det så att kommunerna väljer att tolka LSS lite som de själva vill. I min kommun anses t ex inte synskadade vara en grupp som omfattas av den här lagen. Som synskadad förväntas man alltså klara sig helt själv ute i samhället, orientera sig i alla miljöer, även obekanta, handla och uträtta andra ärenden trots att man inte ser särskilt mycket eller inget alls, åka med kollektivtrafik osv.
Jag skulle vilja se den politiker/beslutsfattare med synskada som skulle anse att de klarade allt det här obehindrat. Men av någon anledning så verkar denna kategori människor vara osedvanligt välfungerande och dessutom finns nog inte möjligheten att de själva skulle kunna drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning i deras föreställningsvärld.
För min egen del så har det här i praktiken inneburit att jag mest varit hänvisad till att hålla mig hemma i snart 3 år nu. Det finns inget utrymme för spontana "utflykter" om ingen välvillig person förbarmar sig över mig i min situation, man blir helt beroende av anhörigas och vänners välvilja, om man nu är så lyckligt lottad att man har sådana i sin närhet.
För ett tag sedan fick jag veta att det finns ´något i Norrköping som heter Frivilligcentralen, som kan tillhandahålla "medmänniskor" som på frivillig basis hjälper andra som är i behov av assistans. Så jag lade in en ansökan där för att se om jag skulle kunna få någon som skulle kunna hjälpa mig att uträtta sådant som att handla någon gång ibland. Det är väl säkert ett halvår sedan nu och resultatet har hittills varit lika med noll. Egentligen tycker jag inte att sånt här ska stå och falla med frivilligas välvilja, men ibland är man beredd att rucka på sina principer när det inte verkar finnas någon lösning. Vilket alltså inte hjälpt ett dugg i det här fallet.
Till min stora glädje har jag nu, tack vare en vänlig person som heter Anki, i alla fall varit en sväng ute på Ingelsta igår. Anki var snäll och avsatte en eftermiddag med mig trots att jag vet att hon redan har många järn i elden. För första gången på flera år har jag handlat lite kläder och skodon åt mig själv, vilket var tämligen välbehövligt.
Heder och STORT TACK till dig, Anki!
Vad jag däremot anser om samhället i stort, som bara ställer en massa krav på oss funktionshindrade, samtidigt som det hindrar oss från att kunna delta i mycket, inklusive sådant som att leva upp till de krav som ställs på oss, har väl redan framgått. När ska det börja levas upp till de lagar som redan finns? Tyvärr är min känsla att det bara skärs ner och försämras på det området, så situationen för de som behöver hjälp, ibland eller ofta, bara kommer att bli ännu mer omöjlig.
Jag kanske låter gnällig, som att jag bara kräver allt av alla andra. Men faktum är att om jag kan göra något för någon annan så skulle jag mer än gärna göra det. Trots min synskada anser jag att jag har en hel del kapacitet och kompetens. Men det är det väl ingen som tror om mig, än mindre efterfrågar.