Jag har varit ute och rest! Och det var ju inte precis igår. Inte för att jag har farit runt så mycket förr om åren heller, jag har ju haft mina djur, som man inte bara åker ifrån hur som helst, men tidigare har jag ju ändå kunnat välja att resa. Och det är inte lika självklart nu längre.

I sällskap av min kära syster, som således även fick agera "ledsagare", tog jag tåget till Norge för att träffa lite släkt och vänner som jag inte sett på närmare 20 år. I och med det så har jag även testat att nyttja den ledsagning som man ska kunna få vid tågstationerna i Sverige, och för min del så kunde jag konstatera att den fungerade bra. Så den erfarenheten får jag väl vara nöjd med!

Vi träffade äkta moster med familj i Drammen och "oäkta mostrar" och dito "kusiner" i Hønefoss. Mosters man visade oss att Drammen är en stad som under senare år genomgått stora förändringar, och vi tittade på kvarteren där vår mormor bodde förr i tiden. Mormors hus, som hon delade med flera syskon, och som vi har så många barndomsminnen från, är tyvärr rivet sedan många år. Men resten av husen på Konggata finns kvar och har rustats upp och målats i klara färger.



Där träffade vi också, helt oplanerat, en kusin till vår mor, som bor på den gatan idag, i huset mittemot där den gamla "släktgården" stod tidigare. En nästan 90-årig man som vi troligen aldrig träffat tidigare. Det var en verklig överraskning för oss såväl som för honom.



I Hønefoss var vi på en fin födelsedagsmiddag på Hotell Klækken, vilken sedan avslutades med kaffe, tårta, champagne och samkväm hemma hos den 90-åriga jubilaren.
I övrigt hade vi turen att få skjuts mellan de olika ställen vi besökte. Snacka om service! En genomtrevlig lång-weekend med andra ord! Tack kära syster för att du tog mig med! Och tack alla som vi besökte, för er gästfrihet!

Enda "smolket" för min del var då jag på hemvägen skulle ordna skjuts från Norrköping de sista 25 kilometrarna hem. Färdtjänstbokningen ansåg att det inte var ett dugg märkligt att låta mig få vänta i 3 (tre!) timmar vid stationen! De ansåg inte att de borde göra någon som helst ansträngning för att försöka få fram en tidigare resa åt mig. "Nej tack", sa jag då, och testade istället att ringa sambon, som faktiskt hade möjlighet att hämta mig. Men jag kan ju inte låta bli att undra hur mycket man ska behöva tåla vad gäller dålig färdtjänst.