Kanske var jag i stöddigaste laget sist? Nästan skröt lite om att jag hittills alltid suttit kvar på Pottan. Nu har jag fått sota för det. Högmod går före fall brukar det ju heta.
Igår tog jag en liten sväng på min kära ponny igen. Hon var så trevlig, lätt att ta i hagen och fin att rida. Jag bestämde mig för att ta en liten galopp. Den lilla galoppen övergick ganska omgående i en serie brallar och den här gången for jag i backen med besked. Nåja, jag överlevde dessbättre rätt bra, om än lite mörbultad. Pottan var nog mest förvånad tror jag, och stod snällt bredvid mig, och tygeln hade jag fortfarande grepp om. Sedan blev hon nog lite förvånad över att jag satt upp igen och till råga på allt fortsatte i riktning bortåt. Själv verkade hon helt inställd på att gå hemåt.
Resten av ritten gick utan missöden. Jag hade bestämt mig för att inte utmana ödet mer den dagen, och dessutom var väglaget hårt och halt på många ställen.

Nu får jag försöka se till att det här inte utvecklas till någon ful ovana. Vid min ålder vågar man inte tro på att man håller för sån behandling obegränsat antal gånger...