Senaste tiden har jag hållit igång rätt bra med mina ponnyer. Efter att ha stått i stallet medan hästarna skoddes fredagsförmiddagen för en dryg vecka sedan, for jag hem för att tina upp medan hästarna fick "vilodag" i skitvädret. Medan de skoddes hade marken utanför blivit vit av blötsnö, som sedan övergick i regn, och regnet skvalade ordentligt resten av dagen. Själv hade jag aldrig kunnat föreställt mig att jag den 20 april skulle kunna frysa som jag gjorde i stallet den dagen, vinterjacka och långkalsonger till trots. Och det var ett gäng ponnyer under dyngsura täcken som fick komma in igen redan sen eftermiddag. Men sedan... Minst en häst per dag har jag suttit på sedan dess, i nulägen 9 dagar i sträck. Minns inte när jag senast ridit så mycket. Kanske har det inte hänt sen jag var på ridläger för nästan 40 år sedan och under närmare 2 veckor red 2-3 pass per dag på 2 olika hästar. Som det varit nu så har jag knappt hunnit uppdatera dagboken. Inser att jag inte lär orka det här tempot hur länge som helst...

Lördagen efter den kalla och blöta fredagen var vädret fint - och jag satt instängd på ett föreningsmöte hela dagen och hade inte alls räknat med att hinna/orka rida. Men inspirationen infann sig och det blev en timmeslång kvällstur med lilla Sparven, som fick lite miljöträning då vi hamnade vid en fårhage. Sparven, som nog aldrig har sett såna djur tidigare ansåg att det var läge att vända och skena hem, men efter lite övertalning passerade hon förbi i vad som väl närmast kan beskrivas som passage!

På söndagen hade vi tur med vädret då Stina kom. Mörkt och grått var det, men dessbättre slapp vi regn. Stina red Sparven och tittade på mig och Pottan. Nyttigt för mig, som förstås fick en del att jobba vidare med.



Sedan fortsatte veckan och jag har ridit alla tre hästarna flera gånger, ute och i paddocken. Vädret har varit regnigt emellanåt, men jag har lyckats pricka in mina turer då det hållit uppe, och vårvärmen verkar nu vara på väg att etabblera sig, varaktigt den här gången hoppas jag. Tofsvipan har jag faktiskt fått höra också. Inte "hemma" vid stallet, men en kilometer bort då jag var ute och red. Bara en gång dock, har jag hört den där, trots att jag sedan passerat förbi flera gånger på samma ställe. Och det verkar ju faktiskt lite konstigt...

Två gånger då jag suttit av efter ett ridpass har Drutte-katten legat platt på marken utanför stalldörren. Då har hästarna, vid första tillfället Pottan och sedan Nillsson, sänkt huvudet och nosat på katten en stund, och katten har legat stilla och accepterat det. Tänk om man haft en kamera skjutklar då, men det har man ju inte då man just hoppat av en häst och är på väg att leda in den. Katten blir för övrigt 16 år i år, och åldern börjar märkas. Hon har lite svårt att hålla hullet, så vi försöker skämma bort henne lite extra med god mat. Och hon hävdar inte sitt revir lika ihärdigt som tidigare.

Även Nillsson börjar så smått komma igång nu. Igår blev det lite miljöträning för hans del. Det stod vatten över vägen på ett ställe i skogen, och där kunde man inte gå ansåg Nisse. Det ville sig inte bättre än att jag fick gå före, och då följde han snällt med. Då vi sedan kom samma väg tillbaka trodde jag att problemet skulle vara löst. Men inte, Nisse vägrade återigen gå genom vattnet med mig på ryggen, och den här gången var vi ändå på väg hemåt. Det blev att hoppa av och gå före än en gång. Och nu fick han gå genom vattnet med besked. Flera gånger ledde jag honom fram och tillbaka. Det värsta var att vattennivån steg över mina kängor, som blev vattenfyllda. Inte så trevligt direkt, men tur att det inte var kallare. Sedan äntrade jag återigen Nisse på "bortsidan" om pölen, och då gick han äntligen igenom vattnet själv. Mina kängor står fortfarande på tork.

Nisse har annars blivit vuxen, åtminstone i munnen. Vid 5 års ålder har han fått 2 hingstbetar i underkäken, en på väg ut i överkäken och den sista känns som en liten upphöjning och lär väl bryta igenom snart den med. Annars har han kvar sitt "barnasinne" och stoppar gärna sånt som grimskaft i munnen när han kommer åt. Nu häktar grimskaftet gärna fast bakom betarna i underkäken, med resultatet att Nisse får lite panik och slänger sig bakåt. Så att binda honom så han når att bita i grimskaftet innebär numera inte bara att man riskerar ett söndertuggat grimskaft. Man kan få en panikslagen Nillsson också, som kan ställa till sig i munnen genom att slänga sig bakåt när grimskaftet han är bunden i fastnat mellan tänderna...

Hästarna har mest gått utan täcken i hagen sista veckan, för vädret har varit så fint. Det innebär förstås att de rullar sig och det tar längre tid att borsta av dem inför ridpassen. Men det får man ta, de måste ju kunna få chansen att göra sig av med alla lösa hår själva också.

Jag fick en bild på Pottan i tisdags då jag tog kameran med mig ut i hagen.



Och så här fint ser det ut i vägdikena och lite varstans i övrigt också nu.