Hej hopperi hoppa,
jag satt i alla fall kvar på min Potta.

Det har inte varit så mycket bevänt med ponnyaktiviteterna på ett tag. Det har varit hårdfrusen barmark, mycket arbetsmarknadsåtgärder för min del, och tidigt mörkt om eftermiddagarna. Resultatet har blivit ett långt uppehåll, som en ofrivillig vintervila. Ett fenomen som jag erfor även de senaste vintrarna. Men då var det mängder av snö och dessutom vansinnigt kallt vissa perioder. Riktigt så illa har det inte varit ännu i vinter, men när det väl blir lite kallt så bidrar det ändå till att det tar emot att vara ute för länge.

Nu har snön kommit sedan någon vecka tillbaka. Ungefär en decimeter, så det är egentligen ganska lagom. Inte för djupt men vägarna blir lite mjukare, och samtidigt är det inte mer snö än att man kan urskilja det långa gräset som markerar väg- och dikeskanter, och det är av största betydelse för just mig.
Idag har jag varit hemma större delen av dagen, och efter ett inspirerande telefonsamtal bestämde jag att det var dags att försöka göra en insats med hästarna.

Det fick bli en sväng på Pottan. Det var 11 dagar sedan jag var ute med henne sist och även dä efter ett långt uppehåll. Den gången var det hårdfrusen och knagglig barmark som gällde, så det blev en tur huvudsakligen i skritt.

Min Potta är inte alltid den mest samarbetsvilliga. På sistone har hon visat visst motstånd mot att gå fram där jag tänkt mig, även på gamla hemvana sträckor. Idag var det värre än tidigare. På en sträcka protesterade hon bestämt och det blev en del hoppande upp och ner, man skulle kunnat tro att hon tittat på och inspirerats av Ponnyakkuten på TV. Vilket jag INTE låtit henne göra, då jag tror att det skulle ha dåligt inflytande på henne...

Nåja, pirrigt värre kändes det för min del, men jag behöll mitt lugn och lyckades hålla hoppandet på en nivå så att jag satt kvar i balans hela tiden, och dessutom klarade av att lotsa damen åt rätt håll. Det blåste ganska kallt på den sträcka hon protesterade som värst, och det kan ha inverkat för jag vet sedan tidigare att hon inte gillar pinande kall vinterblåst.

Så småningom kom vi i alla fall in i skog med lä för vinden och Pottan fick springa av sig lite. Det blev riktig älgtrav till att börja med, men sedan jag flyttat henne undan skänklarna i skritt över vägen några gånger efter den första "skentraven" så blev hon lite mer samarbetsvillig. Skänkelvikningar över vägen på det viset är ett jättebra sätt att på Pottan att fokusera lite, och att få bättre ordning på trav- och galopparbetet.

Jag är rätt nöjd med att ha lyckats reda ut problemen utan att åka av eller välja att själv hoppa av. Kärringen är trots allt 55+. Egentligen gillar jag inte problemhästar. Jag vill ha trevliga hästar och kunna få en njutbar upplevelse då jag rider. Men nu har jag trots allt den häst jag har, och jag tänker verkligen försöka få ordning på de svårigheter jag trots allt stöter på med henne emellanåt.