Ja, som det ser ut i världen och med de nyheter som den senaste veckan har behandlat bl a ett visst land i mellanöstern, så kan man väl inte tycka annat än att vad jag nu reagerar på är en veritabel "skitsak". Men här kommer den ändå...

På TV-nyheterna i kväll nämndes att antalet funktionshindrade arbetslösa ökat markant på senare år. Orsaken skulle vara att många som inte alls är funktionshindrade i ordets rätta bemärkelse ändå registrerats som sådana av den anledningen att de då skulle få rätt till lönebidragsanställningar. Det skulle exempelvis handla om personer vars "funktionshinder" består i att de är piercade, feta, missbrukare, kriminellt belastade eller har ett "udda utseende". Jag blev inte helt förvånad över att få höra det, det är något jag misstänkt en tid. För det är inte utan att jag undrat över hur det kommit sig att folk som, åtminstone vad jag kunnat märka, inte har några egentliga svårigheter i form av fysiskt eller mentalt/psykiskt handikapp trots det uppenbarligen har anställts med lönebidrag.

Stor skandal! Jag kan inte tycka något annat när den verkliga målgruppen för denna åtgärd konkurreras ut av de som egentligen inte ska ha den här insatsen. Vad är vitsen med att en arbetsgivare ska kompenseras för att en funktionshindrad anställs omöjligt kan utföra arbetsuppgifter lika effektivt som en normalfungerande dito, när arbetsgivaren kan anställa en normalfungerande och fullpresterande person för samma kostnad som en lönebidragsberättigad funktionshindrad?

När "alla andra" är i Clifden på "show of the shows" har jag själv gjort den långa resan på ca 3 mil till Linköpings utkanter för att kolla läget med mina egna Connemaror Pottan och Myran på deras sommarkollo. Där har de i drygt 2 månader ridits av Anna och Christel, som verkar vara ganska nöjda med hästarna.

Idag fick de ett pass i ridhuset, där det var för mörkt för att det skulle bli några bra bilder, så det får bli en bild från vägsträckan mellan stall och ridhus.

 

Det här är ett av mina äldsta hästminnen, som utspelade sig för ganska precis 40 år sedan. På något sätt lyckades jag vända trenden i grevens tid och förväntad flopp resulterade istället i succé.

Bakgrunden var att det började bli dags att rida in och utbilda min Apollo. Där jag bodde fanns på den tiden ingen tradition eller kultur av ridsport eller "ridkonst", majoriteten av de som ändå red, huvudsakligen på egna hästar, var nog mer eller mindre självlärda. Jag var 17 år och ville försöka göra något konstruktivt genom att få intresserade hästägare att gå ihop och bilda en klubb där vi gemensamt skulle försöka engagera någon instruktör/tränare från annan ort. På den här tiden var det inte alls lika självklart som nu att alla som hade häst också höll sig med bil och släp och for land och rike runt på träningar, tävlingar mm.

Min idé om en klubb "kapades" av en gruppering vuxna, bl a föräldrar till minde barn med ponnyer, och av mina intentioner blev inget kvar. Alla drogs över samma kam, dvs över våra huvuden spreds snacket "de här ungarna kan ingenting om hästar". De som trots allt på olika sätt försökt förkovra sig skulle inte försöka sticka ut, alla var lika oerfarna i vuxenklickens ögon och ingen skulle inbilla sig att det skulle organiseras någon träning för de som så önskade, "det skulle vara orättvist mot alla de som inte hade egen häst".
Jag var förstås inte glad över den utveckling min idé tagit, och inte heller över att kategoriskt avfärdas som någon som "inte kan eller vet något alls" av folk som egentligen inte alls kände mig och inte heller gjorde sig minsta ansträngning för att försöka ta reda på vem jav var och vad jag kunde eller inte kunde. Därför kände jag att jag skulle vilja skaffa mig formella meriter som inte kunde ifrågasättas. Ryttarmärket i brons kändes som ett vettigt alternativ.

Jag plöjde igenom SRRs ridlägerförteckning och hittade ett läger som gick ut med att man anordnade märkestagning. Följden blev att jag anmälde mig till Flanhults fälttävlansläger, där det krävdes att deltagarna hade "mycket god ridvana". Flanhult ligger i södra Östergötland, vid Sommens strand, och gården var på den tiden sommarviste för Vendelsö ridskola i Stockholmstrakten. Ridskolan och lägren drevs av Janne och Vivi Svensson med familj och personal.

Redan innan lägret sändes en deltagarlista ut, och deltagarna fick också veta vilken/vilka hästar de tilldelats. Deltagarna bestod huvudsakligen av ridskolans ordinarie elever, och jag fick snart brev från Lisa, en av dessa deltagare, vars favorithäst Sam skulle bli min lägerhäst. Jag fick ett par foton av Sam, och fick veta vilken jättebra häst han var, men att Lisa ändå inte missunnade mig sin favorit, för hennes tilldelade lägerhäst var också jättebra. Det kändes fint att få denna hälsning, jag kände mig välkommen och fick en föraning om den fina anda som rådde på lägret och, tror jag, också till vardags på ridskolan.

Sam

Flanhult var ett riktigt bra läger. Såväl undervisning som hästarnas utbildningsnivå höll hög klass. Varje förmiddag innehöll ett dressyrpass och en hopplektion. Hoppningen kunde vara i paddock eller på hoppbana eller terrängbana. Det fanns en verkligt fin terrängbana med stor variation på hindren. På eftermiddagarna var ett pass för enskild ridning inlagt, där det väl var tänkt att man skulle förkovra sig på egen hand. Jag hade alltså fått Sam, som var vad som kallades en "polsk arab", en brun valack, till dressyr och hoppning, samt nordsvensken Junker till eftermiddagarnas enskilda ridning.

Junker

Nå, hur gick det då? Det kändes direkt som jag tagit mig vatten över huvudet, ridningen fungerade inte för mig. Det stora problemet var nog att jag inte lyckades rida hästen på tygeln. Det kan låta konstigt, men för mig var "hästen på tygeln" ett okänt begrepp på den tiden. Det var inget som avhandlats på de ridlektioner jag varit med på fram tills dess. Jag hade fått lära mig att man skulle hålla händerna stilla, och det var vad jag gick in för. Det fick till följd att jag red med en stel och okänslig hand. Lägret igenom fortsatte det att inte fungera något vidare för mig, och dagen innan provet skulle avläggas fick jag en liten privat genomgång av Janne, som ganska klart signalerade att det väl inte var så mycket att förvänta sig för min del. Men på något sätt började jag då förstå vad det handlade om, och jag frågade om jag fick ta Sam på dagens enskilda ridning. Det fick jag, och jag tyckte faktiskt att det inte alls kändes så galet när jag red, jag hade väl till slut hittat en och annan "knapp".

Morgondagen randades och proven skulle avläggas. De dömdes av en domare som engagerats utifrån, och som alltså inte kände oss "aspiranter" sedan tidigare. Delmomenten bestod av dressyr LB:2, där man skulle uppnå minst 50% för att bli godkänd, en terrängritt med hinder upp till 1.10 där man skulle ta sig över alla hinder och klara maxtiden för att bli godkänd, och så ett teoriprov. Känslan från gårdagen satt i, och tillsammans med Sam tog jag mig igenom dressyrprogrammet och tyckte själv att det kändes ganska bra, men vågade inte hoppas för mycket.

Sam

När resultaten av dressyren kom visade det sig att jag ridit godkänt! Och inte nog med det, jag hade dessutom fått den högsta poängen av alla!!! Vad jag minns var vi ca 14 deltagare och av alla dessa hade JAG lyckats bäst i dressyren! (Antagligen skulle åtminstone någon egentligen haft högre poäng än jag, men schabblar man bort sig och rider fel väg för många gånger så blir ju resultatet därefter...)

Terrängen tog jag mig också runt godkänt med hjälp av bussiga Sam. Visst landade vi väl ungefär mitt i ett hinder som bestod av en stor rishög, och hindervakten talade om för mig efteråt att hon fått dra ihop jättemycket ris efter mig. Men det var ju tillåtet;) Teoriprovet avlades muntligt i grupp, och gruppen godkändes som helhet. Förutom bronsmärket fick jag med mig ytterligare en trofé hem, en guldplakett för min seger i dressyren. Det här var verkligen STORT för mig, inte minst med tanke på hur låga oddsen sett ut att vara från början.

Jag var tillbaka på Flanhult året efter, den gången på ridledarkurs. Det var andra deltagare än året innan, men återigen var de flesta elever vid ridskolan. Vid ett tillfälle var vi några som diskuterade hur det kom sig att man valde de ridläger man valde att åka till. De flesta deltagaran på Flanhult kom ju för att de redan var elever vid ridskolan, men som jag var ett undantag fick jag frågan vad som fått mig att välja det lägret. Jag svarade då att jag velat ta bronsmärket året innan och Flanhult var det läger jag hittat där den möjligheten fanns. "Klarade du bronsmärket då?" blev frågan då, och jag svarade "ja, mot all förmodan". "Jaha, var det du som hade Sam?". Någon annan undrade hur frågeställaren kunde veta det. Det visade sig att mina bedrifter hade blivit något av en snackis under året på ridskolan. "Jo, han ska ha gått som en pottsork hela lägret och på uppvisningsdagen gick han som en gud!"

Tyvärr har jag inga bilder med Sam och mig, så min närvaro får väl illustreras av när jag med Malowana hoppade bana året efter:

Och hur gick det med min tanke att ha bronsmärket som en merit på hemmaplan? Där passerade min "prestation" spårlöst förbi... Ingen frågade efter vad jag hade gjort, vare sig det handlade om bronsmärke eller ridledarkurs. Och det var inget jag gjorde något stort väsen av själv heller, Jantelagen var i högsta grad en realitet där jag växte upp på den tiden, och nåde den som vågade försöka framhäva sig själv... Jag blev hur som helst inte kvar så länge i den hålan, utan tog ganska snart mitt pick och pack och min häst och flyttade för gott.

Här är mitt nu 40 år gamla bronsmärke! Min andra trofé, guldplaketten har jag inte lyckats hitta. Den verkar ha försvunnit i något okänt skrymsle tillsammans med mina övriga ryttartävlingspriser. För det blev faktiskt lite fler priser under 1970- och 80-talen med Apollo och Ballerina. Men jag ser fortfarande min "skräll" i dresyren på Flanhult 1973 som min största bragd någonsin:)

(Färgbilderna på hästarna i det här inlägget är inte mina egna. Om någon upphovsrättsinnehavare inte vill att de ska vara med här kommer jag givetvis att ta bort dem, eller om jag får rätt uppgifter, uppge fotografens namn om bilderna får ligga kvar).