Situationskomik - 16 februari

Som väl framgår av de föregående inläggen har jag varit ute och rört på mig ovanligt mycket (för att vara JAG förstås, hela 3 gånger!) senaste veckan. Som en liten bonus ska jag redogöra för vad som kan hända när ett blindstyre försöker ta sig fram i okända miljöer och situationer.

 

Då den eländiga informationen på arbetsförmedlingen var slut och jag skulle gå därifrån, så var dörren ut ur lokalen stängd. Jag trycke på den, försökte dra i den och stod där till åtlöje i största allnänhet eftersom jag inte fixade att öppna den. Ganska gott om folk var det också alldeles intill mig, men ingen gjorde någon ansats att hjälpa mig. Till slut frågade jag rakt ut i luften: "Hur kommer jag ut här?" Tystnad. Jag igen: "Hur öppnar jag dörren?" Fortfarande total tystnad från de som stod omkring mig. Varpa jag till slut hittade ett dörrhandtag på dörren och kunde öppna den och leta mig ut.

 

På tekniktemakvällen talade föredragshållarna om att de lagt ut information på ett bord vid utgången, och att vi fick förse oss med den. Så i en paus gick jag till bordet för att försöka ta reda på om det fanns något av intresse för mig. Bordet var helt fullproppat med pappershögar. Det stod ytterligare några personer där, så jag frågade "Vad finns det här?" Efter att ha fått upprepa frågan blev svaret "En massa papper". Ja, så mycket förstod ju till och med jag, det var inte därför jag frågade...

 

Detta sagt mot bakgrund av att vi synskadade inte anses vara i behov av hjälp/handräckning. Ledsagarhjälp har vi i regel inte rätt till, vi anses tydligen klara oss utmärkt på egen hand med att navigera i omgivningarna, läsa information och fylla i blanketter osv. Och skulle vi drista oss till att just försöka klara oss på egen hand på det sätt vi anses göra, så är det tydligen inte att förvänta sig att någon som bara råkar finnas på plats ska ställa upp med lite handräckning eller muntlig info om man skulle behöva det. Tänk om man bara skulle våga sig på att hoppa på en buss eller spårvagn. Hur vet man när man ska gå av? Hur vet man hur man hittar biljettläsaren (om man nu lyckats fixa sig en biljett när det blivit så krångligt att t o m de normalfungerande klagar)? Hur hittar man stoppknappen och dörröppnaren (i spårvagnarna måste man tydligen själv aktivt öppna dörren)? När ingen behagar hjälpa en i den utsatta situation man befinner sig i. Om det nu över huvud taget finns någon i närheten att fråga?


Kommentarer
Postat av: Mikaela

Är det sant! Vad arg jag blir! Jag vet ju så väl hur den där utsattheten känns och drar mig ofta för att fråga av rädsla för just sådana där situationer. Men jag har nog ändå upplevt att för det mesta är folk schysta när man väl vågar ta kontakt. Men fy, vilket skitbeteende!

Svar: Hej Mikaela!
Det var i alla fall hur jag upplevde det. Jag gissar att folk runt mig inte uppfattade min belägenhet utan var mer koncentrerade på vad de själva höll på med. Men det är ju inget jag kunde vara säker på, jag såg ju inte så tydligt.Men det ställer ju vår situation på sin spets lite. För vem skulle bara ställa sig upp bland helt okända människor och skrika "JAG ÄR (NÄSTAN) BLIND, SKULLE NÅGON KUNNA HJÄLPA MIG??". Nej, där har vi nog en spärr, nästan allihop./Sigrid
Sigrid på Pottan

2013-03-07 @ 14:37:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback