Om vikten av att tycka rätt - 14 februari

...eller kanske "det är skillnad på folk och folk vad det gäller vem som får tycka, hur man får tycka och om vad man får tycka" inom vissa intresseorganisationer.

 

I nyhetsflödet från radions P1 idag har det funnits inslag om att färdtjänsten många gånger fungerar bristfälligt. Det verkar vara lite förhandsinfo om nästa program av Kaliber som kommer att sändas nu i helgen. Bland de som fått uttala sig i nyhetsinslagen finns bl a SRFs (synskadades riksförbunds) ordförande.

 

SRFs företrädare har alltså på senare tid uttalat sig om hur det brister för synskadade såväl vad gäller rätten till ledsagning enligt LSS som, nu idag, att färdtjänsten lämnar en hel del övrigt att önska. Och inget fel i det, det är viktiga frågor när det gäller rättigheter och tillgänglighet för att vi med funktionshinder ska kunna leva ett liv någorlunda likvärdigt med den fullfungerande majoritetens. Jag har alltså inget att invända mot det engagemang SRF visar i de här frågorna. De hör till de itressepolitiska frågor som förenningen bör ha till uppgift att jobba med.

 

Men... till våra rättigheter som funktionshindrade bör väl också höra rätten till en anständig levnadsnivå. Rätten att kunna försörja oss själva i den mån vi har kapacitet och förutsättningar för det, eller att genom samhällets försorg ges en anständig levnadsnivå i de fall där förutsättningar för egen försörjning saknas.

 

Som jag själv upplevt det innebär vår situation på arbetsmarknaden ett moment 22. Samtidigt som arbetsförmedling och försäkringskassa, uppbackade av styrande politiker, kräver av oss att vi ska försörja oss själva, så vill arbetsgivarna inte veta av oss. Det spelar ingen roll hur kompetenta och högutbildade vi är, eller att vi rent formellt har rätt till insatser som lönebidrag, personliga biträden och hjälpmedel för att kunna utföra de arbetsuppgifter som krävs. I realiteten har de flesta av oss mycket svårt att få in en fot på den öppna arbetsmarknaden.

 

Under flera års tid har jag själv upplevt hur dåligt de "resurser" som sägs vara avsatta till vårt stöd fungerar. Från t ex arbetsförmedlingens sida bemöts man som synskadad ofta av en förvånansvärd inkompetens och arrogans. De insatser som på papperet står till buds för oss visar sig i realiteten ofta inte vara värda något alls, annat än "vackra ord". Istället förväntas vi söka och lyckas med att hitta anställningar på den öppna arbetsmarknaden i konkurrens med och på samma villkor som de fullt fungerande. Och när vi misslyckas där återstår bara att låta sig stoppas in i det moderna slaveri som kännetecknar de meningslösa arbetsmarknadsåtgärder som är resultatet av dagens arbetsmarknadspolitik.

 

Och vad har då det här med SRF att göra? Jo, att jag saknar det engagemang man skulle kunna förvänta sig att föreningen visar i arbetsmarknadsfrågorna. Under det senaste året har jag erfarit att flera synskadade som velat diskutera dessa svårigheter på en av föreningens mailinglistor, har bemötts av en mycket mästrande ton från föreningens funktionärer. Trots att man talar om att i storleksordningen 50% av arbetsföra synskadade är utestängda från arbetsmarknaden, så ska vi inte tillåtas diskutera våra specifika svårigheter eller hur illa eller felaktigt vi ofta blir bemötta av t ex arbetsförmedlingens personal. Sådana inlägg har av folk inom SRF-toppen bemötts med uttalanden som att "folk vill inte läsa de här negativa inläggen, de vill läsa positiva saker", "ni skriver så här för att ni blivit bittra" och "det är ert eget fel att ni inte har lyckats få jobb, för ni har inte ansträngt er tillräckligt".

 

Detta bemötande har fått mig att helt avstå från att fortsätta delta i debatten på detta forum. Man kan ju undra vad som är tanken bakom en mailinglista där medlemmarna inte ska tillåtas uttrycka sig fritt om sådant som av vissa anses negativt. Man får en klar känsla av att avsikten med listan enligt föreningens toppar snarare skulle vara ett sätt att sprida kännedom om deras egna "förträffliga insatser" på arbetsmarknadsområdet. Och vad fyller då en diskussionslista för funktion? Man skulle lika gärna kunna använda sig av ett envägs nyhetsbrev.

 

SRF har alltså uttalat sig en hel del vad gäller brister i rätt till ledsagning och färdtjänst. Det redovisas också ett och annat exempel på människor som orättfärdigt drabbats i de sammanhangen. Men jag har hittills inte erfarit att dessa från SRFs håll skulle fått höra, att orsaken till att de inte lyckats få den ledsagning de har behov av, eller behandlats dåligt av färdtjänsten, skulle vara deras eget fel "för att de inte ansträngt sig tillräckligt". Inte heller har jag uppfattat att de beskylls vara "gnälliga och bittra" och fått veta att "folk inte vill höra om deras negativa erfarenheter".

Jag trodde att SRF tagit som sin uppgift att arbeta för synskadades möjligheter och rättigheter, och det då rimligtvis även vad gäller möjligheterna att kunna hävda sig på den öppna arbetsmarknaden. Inte minst handlar det här om omgivningens och framför allt, arbetsgivarnas attityder till oss. Att så många som 50%, kanske ännu fler, i en grupp, saknar arbete tyder på ett allvarligt systemfel. Och rehabilitering (som man gärna talar om inom SRF) i all ära, men ändras inte arbetsgivarnas attityd (och kanske krävs i sammanhanget även en strängare diskrimineringslagstiftning?), kan man rehabilitera i all oändlighet utan att det för med sig att fler funktionshindrade får en chans till ett anständigt arbete.

 

Jag har inte kunnat låta bli att fundera lite över orsaken till SRF-funktionärernas märkliga och nedlåtande inställning till medlemmar som står utanför arbetsmarknaden. Kan det vara så att de själva, i alla fall för stunden, har "sitt på det torra" just vad gäller arbete och försörjning? Och då har lätt att "sätta sig på sina höga hästar" och avfärda de som ohjälpligt hamnat utanför arbetsmarknaden med att de själva är orsak till sin belägenhet? Medan de synskadade i ledningen, trots att de har sin försörjning tryggad, också själva drabbas då de inte ges rätt till ledsagning eller drabbas av bristfällig färdtjänst? Och att i de sammanhangen kan man ju då inte skuldbelägga brukaren, eftersom det då även skulle slå tillbaka på dem själva?

 

Kan just undra hur länge den här attityden kommer att vara rådande inom SRFs ledning. Tar de sina egna ambitioner att öka medlemsantalet på allvar, så finns det nog anledning att fundera över hur man ser på och bemöter sina medlemmar också. Om inte annat för att få behålla de medlemmar man redan har.

 

Kanske skulle ett kommande ämne för radioprogrammet Kaliber kunna vara att titta på hur organisationer som t ex SRF behandlar sina egna medlemmar och företräder deras intressen på arbetsmarknadsområdet?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback