Det här börjar mer och mer att se ut som en blogg som enbart handlar om HWSD, och det är ju inte vad jag egentligen tänkt mig. Snarare trodde jag att jag skulle kunna trappa ner på skrivandet om HWSD i och med att problemet i alla fall i hög grad borde vara löst vid det här laget. Men samtidigt tyder mycket på att många, såväl avelsföreningar som enskilda uppfödare runt om i världen fortfarande verkar vara förvånansvärt omedvetna om problemet.

För någon vecka sedan kom en första rapport från UC Davis Veterinary Genetics Laboratory (VGL), där connemarornas HWSD-status analyseras. Av de 400 första prov som sänts in från hela världen, har frekvensen anlagsbärare varit drygt 20%, ett litet antal dubbla anlagsbärare inräknat. Siffrorna har redovisats mer i detalj på HWSD-bloggen och eftersom bloggansvarig uttryckt sin besvikelse över att inläggets besöksstatistik varit oväntat låg, så nämner jag det här. Även connemara.nu har tagit upp statistiken i ett inlägg.

Siffran för andelen anlagsbärare visar klart att HWSD inte kan avfärdas som ett marginellt problem. HWSD kan inte heller hänföras till någon isolerad familj eller blodslinje. Ingen uppfödare/ägare kan anta att de egna hästarna är anlagsfria med mindre än att hästarna är testade fria från anlaget eller att båda föräldrarna är det. Därför borde det vara angeläget för alla som intresserar sig för connemaran, och för connemara-aveln i synnerhet, att hålla sig uppdaterade på området, och jag delar utan vidare CPRG-bloggansvariges besvikelse över det låga antalet besökare. Siffran för andel anlagsbärare stämmer för övrigt ganska väl med uppskattningar som tidigt gjorts av personer som intresserat sig för problemet.

Noteras kan också att i det här första redovisade materialet är andelen testade connemaror från Irland, Storbrittannien och Frankrike mycket låg eller närmast obefintlig. Dessa länder är trots allt de numerärt största vad gäller connemaror och avel med dessa. Att fastställa HWSD-status hos ponnyerna borde vara minst lika angeläget i dessa länder som i de där aveln inte är kvantitativt lika stor.

Jag har också roat mig med att analysera i vilken mån mina egna hästar genom åren verkar ha haft anlaget. Jag har totalt haft 13 connemaror och avlat på 4 olika stolinjer. Stolinjernas bakgrund har varit väldigt varierad. I två av linjerna har HWSD av allt att döma funnits med redan från början hos mig, i en tredje kan det ha kommit med stoet eller med hingsten som var far till avkomman som visat sig vara anlagsbärare. Jag har kommit fram till att fler än hälften av mina hästar genom åren säkert har varit anlagsbärare, och att anlaget vad beträffar mina hästar har kommit från tre helt olika håll. Ett exempel som borde mana till eftertanke hos fler än bara mig...

Det har kommit ett informationsblad om HWSD från CPRG för ett tag sedan. Länkar till det finns redan på HWSD-bloggen, facebook-gruppen och connemara.nu, men jag lägger en länk härifrån också. Tanken med det är att det ska delas ut för att kännedomen om HWSD ska spridas, inte minst till veterinärer och hovslagare. Att dessa yrkeskategorier inte känner till HWSD särskilt väl kan ju tyckas lite märkligt, men en bidragande orsak är säkert att tillståndet inte fått officiell status förrän de allra senaste åren. Genom att vi alla drar vårt strå till stacken så bidrar vi till att medvetenheten om HWSD sprids bland såväl yrkesfolk som bland hästintresserade i allmänhet. För tyvärr är det så att det så sent som för ett fåtal månader sedan, gick att läsa inlägg på sociala media med budskapet "jag har frågat massor av veterinärer och hovslagare, men ingen känner till HWSS, alltså finns det inte". Inläggen gjordes på diskussionsfora för just connemara-rasen, och där HWSS/HWSD ventilerats i flera år nu, så den eller de som ligger bakom dem borde haft chansen att ta till sig informationen om allt som hänt inom forskningen, kan man tycka. Jag tolkar det därför som förnekarens sista krampaktiga försök att hänga kvar vid en "sanning" som alla som har en någorlunda förmåga att ta åt sig och acceptera fakta, sedan länge omprövat, och att skribenten ser det som ett gångbart argument i debatten att hävda fackfolkets ovetskap om problemet som ett "bevis" för sin uppfattning att HWSD skulle vara en illusion. Så det är bara att sätta igång och skriva ut och sprida budskapet om man inte redan gjort det!

connemara.nu har i inlägget Roten till det onda diskuterat HWSD-mutationens ursprung och redogjort för EN väg som anlaget spritts i rasen under senare år. Man redogör för hur denna gren spritt anlaget till bl a våra grannländer, men undviker, av "finkänslighet" gissar jag, att redovisa hur representanter för denna släktgren bidragit till att sprida den i Sverige. Intressant läsning för den som funderat över varifrån anlagsbärande ponnyer fått genen. Den "källa" som anges i inlägget hör nog till de idag mer välkända spridarna historiskt sett, men som också påpekas, den är definitivt inte den enda källan. Som det har framgått i tidigare inlägg på connemara.nu, så har anlaget av allt att döma kommit in i Sverige redan med de allra första importerna på 1960-talet, något jag själv också blivit övertygad om. Av allt att döma kom anlaget med flera, till synes obesläktade avelsindivider redan då.

Även Danmark, som började importera Connemaror ungefär samtidigt som vi, lär ha fått in anlaget med de tidigaste importerna. Som kuriosa kan nämnas att i de tidiga danska stamböckerna redovisades varje ponnys omdöme vid "kåringen". Således har jag kunnat läsa att åtminstone ett par individer stamboksförda åren omkring 1970 uppgetts ha dåliga hovar. Inget bevis för att det just skulle röra sig om det som idag benämns HWSD, men inget bevis för motsatsen heller och helt klart något att fundera över. Det finns observationer som klart pekar på att HWSD-anlaget fanns i Danmark redan före Rory Ruadh och Innellan Kestrel.

Slutligen kan nämnas att jag fått de inofficiella resultaten av mina egna hästar. De bidrog med blod till forskningsfasen och labbet ser inte resultaten som likvärdiga med det kommersiella test som nu lanserats till följd av forskningen. Det finns säkerligen inget skäl att anta att dessa resultat skulle vara felaktiga, men eftersom de inte är "officiella" tänker jag inte offentliggöra dem. De innebar dock ingen som helst överraskning för mig.

Det som egentligen kändes mest givande för min del var att få bekräftat att proverna uppengarligen var i användbart skick trots att transporten tagit en hel vecka i anspråk...