Det här börjar mer och mer att se ut som en blogg som enbart handlar om HWSD, och det är ju inte vad jag egentligen tänkt mig. Snarare trodde jag att jag skulle kunna trappa ner på skrivandet om HWSD i och med att problemet i alla fall i hög grad borde vara löst vid det här laget. Men samtidigt tyder mycket på att många, såväl avelsföreningar som enskilda uppfödare runt om i världen fortfarande verkar vara förvånansvärt omedvetna om problemet.

För någon vecka sedan kom en första rapport från UC Davis Veterinary Genetics Laboratory (VGL), där connemarornas HWSD-status analyseras. Av de 400 första prov som sänts in från hela världen, har frekvensen anlagsbärare varit drygt 20%, ett litet antal dubbla anlagsbärare inräknat. Siffrorna har redovisats mer i detalj på HWSD-bloggen och eftersom bloggansvarig uttryckt sin besvikelse över att inläggets besöksstatistik varit oväntat låg, så nämner jag det här. Även connemara.nu har tagit upp statistiken i ett inlägg.

Siffran för andelen anlagsbärare visar klart att HWSD inte kan avfärdas som ett marginellt problem. HWSD kan inte heller hänföras till någon isolerad familj eller blodslinje. Ingen uppfödare/ägare kan anta att de egna hästarna är anlagsfria med mindre än att hästarna är testade fria från anlaget eller att båda föräldrarna är det. Därför borde det vara angeläget för alla som intresserar sig för connemaran, och för connemara-aveln i synnerhet, att hålla sig uppdaterade på området, och jag delar utan vidare CPRG-bloggansvariges besvikelse över det låga antalet besökare. Siffran för andel anlagsbärare stämmer för övrigt ganska väl med uppskattningar som tidigt gjorts av personer som intresserat sig för problemet.

Noteras kan också att i det här första redovisade materialet är andelen testade connemaror från Irland, Storbrittannien och Frankrike mycket låg eller närmast obefintlig. Dessa länder är trots allt de numerärt största vad gäller connemaror och avel med dessa. Att fastställa HWSD-status hos ponnyerna borde vara minst lika angeläget i dessa länder som i de där aveln inte är kvantitativt lika stor.

Jag har också roat mig med att analysera i vilken mån mina egna hästar genom åren verkar ha haft anlaget. Jag har totalt haft 13 connemaror och avlat på 4 olika stolinjer. Stolinjernas bakgrund har varit väldigt varierad. I två av linjerna har HWSD av allt att döma funnits med redan från början hos mig, i en tredje kan det ha kommit med stoet eller med hingsten som var far till avkomman som visat sig vara anlagsbärare. Jag har kommit fram till att fler än hälften av mina hästar genom åren säkert har varit anlagsbärare, och att anlaget vad beträffar mina hästar har kommit från tre helt olika håll. Ett exempel som borde mana till eftertanke hos fler än bara mig...