Rubriken skulle kunna avse den trevliga släktträff vi var på igår. Men utan att på något sätt förringa den händelsen (TACK, snälla faster med man för en jättetrevlig dag vid Tisnarens strand, med släkten och med god mat i överflöd, igår liksom så många gånger tidigare) så handlar det här inlägget om något helt annat.
Ända sedan början av veckan har vi saknat Sune Bus. Han är ju bara knappt året gammal ännu, och har hittills inte gett sig iväg på några längre utflykter på egen hand. Tuff är han ju så det räcker till, och jag tror säkert att han är fullt kapabel att ta hand om sig själv, men det är ju alltid lite oroligt om katterna försvinner en längre tid, och det är ju trots allt ett antal katter som försvunnit för gott genom åren.
Nu hade ju den äldre katten Ludde gett sig iväg på utflykt i ungefär samma  veva som vi saknade Sune, och jag hoppades väl lite att Sune kanske hakat på sin idol och mentor, och att de kanske skulle dyka upp tillsammans så småningom. Och i morse var Ludde tillbaka på trappan hemma, men någon Sune syntes inte till. Så modet sjönk en aning och jag började alltmer befara att Sune kanske trots allt inte skulle visa sig mer här. Men några timmar senare så hördes en välbekant och karakteristisk "klagosång", och då jag öppnade ytterdörren, vem slank in om inte Sune Bus. Stor lättnad och glädje! Tänk så mycket en liten katt kan betyda! Och jag är säker på att även syster Stina har saknat sin bror.
Dagen har för Sunes del huvudsakligen ägnats åt sovande.
Jag lägger in lite bilder på katterna. De är visserligen tagna innan Sunes långa utflykt, samtidigt som jag försökte föreviga blomsterprakten i förra inlägget. Då hade jag flera av katterna runt mig. Det är förstås de charmerande syskonen von Bus, under visst överinseende av "tant My", som gärna fungerar som "extramamma/barnvakt" ibland, tillsammans med sin son Ludde.



"Syskonkärlek"





"Erkänn dig besegrad, brorsan!"



Dags för vila. Det är alldeles för varmt för fysisk aktivitet.