Synskadades Riksförbund (SRF) har undersökt hur arbetsgivare ser på att anställa synskadade. Resultatet har sammanställts i en rapport som kan ses här. Resultatet överensstämmer väl med den känsla jag själv har fått som arbetssökande och synskadad sedan sådär 7 år. Jag har på den tiden aldrig varit i närheten av något som skulle kunna definieras som en anställning.

I den situation jag hamnat i som arbetslös synskadad har jag gjort en del "intressanta" erfarenheter. Försäkningskassans företrädare som vid sammanträffande för en del år sedan gång på gång upprepade att "synskada är ingen anldening till att inte jobba". Visst, jag håller med, men det är ju inte i första hand JAG som ska matas med det budskapet gång efter annan, bearbeta istället arbetsgivarna som inte vill veta av oss som inte fungerar enligt deras måttstock!

Sedan är det arbetsförmedlingen. I den situation jag hamnat får jag inget jobb utan kontakter. Kontakter som jag saknar och därför tycker att jag kan förvänta mig att arbetsförmedlingen ställer upp med åtgärder som kompenserar min avsaknad av kontakter, om det nu är så att dessa myndigheter anser att jag ska jobba trots mina "tillkortakommanden". Efter en del tjat fick jag för några år sedan kontakt med en SIUS-konsulent. Den kontakten resulterade tyvärr noll och ingenting, trots att jag själv försökte vara aktiv i processen och komma med förslag. Efter ett drygt år avslutades den kontakten av SIUS-konsulenten med motiveringen att den normala kontakttiden var ett år. Dessförinnan hade arbetsförmedlingen tydligt visat att jag inte dög åt dem heller, ens som oavlönad praktikant. Det har jag redogjort för här tidigare i 3 inlägg, Det bidde ingenting - igen, DO-anmälan och Antiklimax.

Nu har jag sedan några månader återigen kontakt med en SIUS-konsulent, som den här gången ska vara särskilt inriktad på bl a synproblem. Hittills utan resultat men "ärendet" än så länge åtminstone pågående.

Samtidigt ägnar jag mig åt jobbsökande. Det känns som ett meningslöst spel för gallerierna, de jobb som är realistiska att söka är inte särskilt många och dessutom har ju åtminstone jag insett att det är inte mig arbetsgivarna är ute efter. Ingen arbetsgivare har heller visat något som helst intresse för mig som resultat av mina ansökningar, inte ens då jag hittat och ansökt något enstaka jobb där jag verkligen skulle kunna påstå att jag hade såväl kompetens som meriter för jobbet ifråga. Men jag måste hålla igång det här meningslösa jobbsökeriet, annars får jag bassning av arbetsförmedlingens handläggare för att jag inte söker alla de "kompatibla" jobb som de anser finns.

I sammanhanget måste även synskaderörelsen och deras attityder nämnas. I min frustration har jag några gånger, för ganska många år sedan nu, efterlyst att SRF skulle arbeta mer aktivkt med de här frågorna. I olika sammanhang har jag då tryckts ner av SRF-företrädare på såväl lokal som central nivå. Jag har fått veta att min arbetslöshet är mitt eget fel, för jag har inte ansträngt mig tillräckligt själv. Jag har fått veta att jag "är bitter" av någon som över huvud taget inte känner mig eller känner till min situation, och att jag inte ska ta upp såna frågor (i det här fallet i en mailinglista som handlade om just synskadade och arbetsmarknadsfrågor) för de andra deltagarna ville inte ha negativa berättelser, de ville höra roliga saker! SRF hävdade alltså att min arbetslöshet var mitt eget fel. Samtidigt som de på sin hemsida gav uttryck för att sådär hälften av alla synskadade i arbetsför ålder var arberslösa och att arbetsgivarnas attityder hade stor betydelse. Alltså samma analys som jag själv gjort.

Detta agerande från en förening jag förväntade mig skulle företräda mina intressen har för övrigt fått mig att "rösta med fötterna", dvs jag har lämnat SRF. Vore man mån om att behålla sina medlemmar bemöter man dem inte på det sätt som jag har blivit bemött.

Det här inlägget ger tyvärr sken av att vara väldigt egotrippat, dvs jag skriver uteslutande om mig och min egen situation. Och det anses absolut inte rumsrent i dessa sammanhang. Men ska jag ge en förklaring så är det att det har varit svårt för mig att i synskadesammanhang kunna diskutera och utbyta erfarenheter med andra i min situation. Det är inget som t ex SRF har uppmuntrat eller underlättat, utan det verkar som alla vi (enligt SRF) överrepresenterade synskadade arbetslösa ska hållas isolerade från varandra. Kan det vara så att vi uppleds som ett hot av "våra egna"?

Själv är jag snart pensionsmässig (om jag nu kommer att tillåtas bli fattigpensionär) och jag har svårt att tro att attityder och funktionsnedsattas möjligheter på arbetsmarknaden kommer att förbättras under min tid. Kan man våga hoppas på förbättringar längre fram, som skulle kunna gynna generationerna efter mig?