Vi har en katt i stallet. Ej att förväxla med den kattflock vi har hemma, för mellan stallet och hemma är avståndet så där en kilometer fågelvägen.



Stallkatten har fått namnet Negrita von Drutt af Björksätter. Negrita pga sin svarta färg, Drutt pga sitt möderne och Björksätter av platsen där hon är född och där hon fortfarande bor.

"Druttan" kom till världen sommaren 1996, och hon är därmed 15 år och den äldsta katt jag har för närvarande. Hennes mamma kallades "Lill-Druttan" och var en sköldpaddsfärgad katt-dam som, om de uppgifter jag fått stämmer, var född i stallet någon gång omkring 1980. Hennes mamma i sin tur ska ha hetat Drutten, och trotts ha varit en hankatt tills verkligheten visade sig vara en annan.

Lill-Druttan brukade få en kull ungar  varje sommar, och då ingen brydde sig om dessa så blev de skygga och förvildade och dog eller försvann tidigt. Jag tog hand om 2 av Lill-Druttans ungar 1995, och 1996 fick hon sin sista kull, eftersom jag därefter matade henne med p-piller tills hon gick hädan år 2000.

Sista kullen bestod av två röda pojkar och Negrita. En av pojkarna, Tippen,  var liten och verkade undernärd och sjuklig, så jag fångade in honom och han blev huskatt hos mig, tillsammans med sina året äldre systrar Mirran och Mårran, som jag tidigare tagit hand om. Tyvärr försvann Tippen då han var knapp 2 år gammal. Den andra hankatten drev runt på bygden en tid men försvann ganska snart, livet är tufft för hankatter. Negrita såg jag till att få kastrerad, för vid det laget började det kännas jobbigt att ta hand om nya kattungar som kom till världen varje år.

Att fånga in denna skygga katt var ett helt företag. Efter att ha proppat igen alla hål där hon kunde smita ut, lockades hon med mat in i det fd mjölkrummet på ca 2x2m. Där hade jag sedan att göra i 45 minuter innan jag lyckades fånga in henne. Under "konvalescensen" efter ingreppet (fram tills stygnen togs) fick hon bo i mitt kök, med sina tre syskon på andra sidan väggen. Hon fann sig och skötte sig, var rumsren från första början. Sedan stygnen tagits fick hon flytta tillbaka till stallet.

"Druttan" har aldrig blivit särskilt tam, åtminstone inte så att man fått klappa på henne och ta upp henne. Men på senare år har hon blivit mycket sällskaplig på sina egna villkor. Hon uppehåller sig gärna alldeles intill oss och "pratar" mest hela tiden. Här är hon med och städar i hästhagen.







Andra katter hålls i regel på avstånd, hon hävdar sitt revir utan pardon. Det var något som "Misse", bortsprungen från Gårdeby våren 2004, fick erfara. Han dök upp vid stallet och sökte kontakt med oss, men blev så hårt attackerad av Druttan, så han istället fick flytta hem till oss, tills vi lyckades få kontakt med hans ägare som saknat honom mycket under hans bortavaro.

Även vår Ludde, som dristade sig att följa med mig ända fram till stallet vid ett tillfälle förra året fick göra den erfarenheten, även om han inte "tand- och klösgripligen" fick stryk. Det tillfället har jag tidigare dokumenterat här. Stryk har däremot hans syster "Lilla Hjärtat" och lillkatten Stina åkt på då de följt mig till stallet. Efter det har de sett till att hålla sig på behörigt avstånd.

"Druttan" är en suverän råttfångare, åtminstone då det passar henne själv. En egenskap som även gällde hennes gamla mor, så enögd hon var under många av sina sista år.