Det har kommit en ny häst till "islandsflocken" vid mitt stall. En valack vid namn Stari ska hålla de yngre Gramur och Tenor sällskap en tid. Så nu finns en islandsflock bestående av en 05:a och resten 07:or, samt min connemaraflock med samma åldersfördelning, i Björksätter.

Efter att ha suttit hårt i Kung Bores grepp i sådär 2 månader, så har det nu varit flera plusgrader i några dygn. Inte så att snön försvunnit, men mildvädret har gått rätt illa åt den. Mycket snö har dessbättre rasat ner från våra tak.

Blidvädret gör vägarna extremt hala och de sista dagarna har det inte funnits mycket fäste. Sambon har fått göra ett ovanligt stort antal utryckningar med traktor, för att bärga bilar som hamnat fel.

Undrar just vad folk på bygden skulle ta sig till om de inte hade Roland i Roka mosse att ringa till då de halkat av vägen eller blivit stående i en halvmeter drivsnö. Roland, som även försöker fixa till den "ordinarie" snöröjningens slarv och missar osv. För nog har man en känsla av att ideella krafter inte är någon självklarhet i dessa tider?

Upptäckte att det pågår en diskussion på ett forum på webben. Det som diskuteras är ett ämne som berört mig i mycket hög grad i rätt många år nu. Något mycket angeläget som det borde ha larmats om, forskats på och vidtagits åtgärder kring för länge sedan. Och inte minst, saken borde fått komma till allmän kännedom.

Men istället har jag erfarit, då jag försökt hitta fakta i sammanhanget, att det verkat vara något av en "smutsig hemlighet" som till varje pris ska fortsätta att förnekas av de som känner till den. Istället låter man folk tro att de hovproblem deras hästar uppvisar handlar om ett förvärvat tillstånd som bärrandsröta eller liknande, orskadat av mikroorganismer. Och de hästägare eller uppfödare som kan komma att råka ut för problemet ska alltså hållas ovetande om vad det egentligen handlar om.

Det rör sig om vad som tycks vara en ärftlig defekt av mycket allvarlig art. Hovväggen hos drabbade hästar tycks inte fästa mot underliggande lamellvävnad och delar sig från bärranden och uppåt. Något som av allt att döma florerat i "min" ponnyras i decennier, men varken veterinärer eller hovslagare verkar ha en aning om vad det är om de konfronteras med problemet.

Jag har försökt gräva i det här sedan jag blev varse det för en del år sedan. Jag har lyckats få kontakt med andra som också erfarit problemet, och vi tycker att det verkar finnas mycket goda skäl att anta att det rör sig om en ärftlig åkomma. Men har man försökt få det diskuterat i avelsföreningarna har det varit "locket på" och en känsla av att ämnet ska mörkas till varje pris. Jag tycker faktiskt att det känns snudd på kriminellt.

Mot bakgrund av vad jag och flera med mig upplevt så känns det bra att saken nu diskuterats så öppet som den gjort på detta forum. Jag hoppas att det innebär ett stort steg på vägen mot att det hela äntligen ska komma ut i dagsljus och till allmän kännedom, och att lämpliga åtgärder kommer att vidtas.

Är du intresserad av Connemaraponnyns väl och ve och framtida goda(?) rykte, så läs och begrunda. Och har du egna erfarenheter av dessa dåliga hovar, så bidra till den samlade kunskapen. Länken går till ett av de första, i sammanhanget någorlunda relevanta inläggen. Sen är det bara att fortsätta följa trådarna.

http://pets.groups.yahoo.com/group/Connemara_Pony/messages/51108

Sen kan jag ju själv tycka att "soft foot/hoof" inte är någon bra beskrivning av tillståndet, men det är en petitess i sammanhanget.

Gott nytt bloggår, eller vad säger man?

Här har jag överlevt helgerna och får väl vara rätt nöjd. Det nar varit slappt och kravlöst, och det har passat mig rätt bra. Elen kommer och går hela tiden och telefon/internet var vi också utan ett par dygh på nyåret. Men det hör väl till livet på landet eller?

Vintern är tuff, minst sagt. Snö och snö och åter snö, även om kylan varit måttlig på sistone jämfört med tidigare. Verksamheten med mina ponnyer har gått i stå, vad gör man när det är snö överallt, snorhalt på vägarna och man själv dessutom inte ser något? Jag vågar inte ge mig ut på vägarna med häst för jag litar inte på att bilisterna reder ut situationen. Nog för att de flesta jag brukar möta här ute varit mycket hänsynsfulla (även om motsatsen förekommer den med!) men här tas inga risker.

Hästarna verkar lite uttråkade i sin hage och går illa åt stängslet. Och att laga staket är inget som låter sig göras bara så där den här tiden på året. Och inte fungerar elen i det något vidare heller. Så det är lite spännande varje gång man kommer till stallet - kommer de att vara på plats eller inte?

Jag tror att jag längtar efter våren...