Det är dags att korka upp champagnen.  Jag har precis upptäckt att jag FINNS!!!
Efter mer än ett halvt år i cybermörkret har nu till slut även Google tagit min lilla blogg.
Nu återstår att se om även den nya Pomonas Connemaror ska tas av Google. Den lanserades senaste helg och sista handen har ännu inte riktigt lagts vid den. Men länkarna på den här bloggsidan är i alla fall uppdaterade, så välkommen att titta in, även om det väl inte finns så mycket nytt där just nu.
Men ska jag komma med ett gott råd så skulle det kunna lyda: Förlita dig inte enbart på Google vid sökning på webben. Det FINNS andra sökmotorer, och de skulle mycket väl kunna ge träffar på sådant som inte hittas av Google.   

Idag har jag varit i stan på ytterligare en "privatlektion" i data, som af/fk håller mig med som "arbetslivsintroduktion". Rent otroligt vilka resurser det kan satsas på lilla mig! Att en person kommer från Västerås 2 halvdagar per vecka bara för min skull! Fast jag undrar just om det leder till att JAG får något jobb.
Men egentligen skulle det här handla om vad som hände på min resa hem idag. Sambon hade konstaterat att vår infartsväg blivit rejält gropig av tjälskador. Så jag förvarnade färdtjänstchauffören (som faktiskt redan innan dess hade kört väldigt försiktigt). Men vad hjälpte det när, då vi var nästan hemma, ena framhjulet sjönk ner i en djup grop. Och där stod minibussen sedan stadigt fast. Dessbättre fick jag tag i sambon som inte var långt borta. Han kom med traktorgrävare men konstaterade att det fick bli att hämta traktor istället. Under tiden gick jag hem, eftersom jag trampat ner i det snötäckta vägdiket, i vilket det stod flera dm vatten under snön, då jag avsåg att gå ur vägen för grävaren.
Efter att ha fått på mig torra kläder och skodon gick jag så ut igen, jag ville ju se hur det hela fortskred. Det visade sig att sambon fastnat med traktorn i skogen, som han tänkt ta vägen genom för att komma ut bakom taxin. Så han hade gått efter grävaren ännu en gång. Under tiden hade en traktorburen granne dykt upp från andra hållet och han lyckades dra loss bilen, som kunde backa tillbaka till vändplatsen. Så långt allt väl (hoppas jag). Stackars sambon hade sedan fullt upp en god stund att med hjälp av grävare lyfta upp traktorn igen, där den sjunkit någon meter i den vattensjuka skogen. Ett par klädbyten gick åt under tiden.
Jag ska till stan i morgon igen. Men jag väljer nog att gå ut till den större vägen då... Hoppas jag inte trillar i något hål på vägen ut bara.
Den här vägen har jag brukat rida en hel del på också, rätt fort dessutom. Jag ska nog avstå från det ett tag. Vill ju inte att min Potta ska trilla ner i något potthål.   




  

Potthålet



Ett trevligare vårtecken var att vi fikade ute på verandan för första gången i år i fredags (26/3). Även Sune Bus var med en kort stund, men vred sig snart ur greppet - han har ingen ro i kroppen, det finns alldeles för mycket att upptäcka.
Däremot saknar vi katten Ludde, som vi inte sett på snart en vecka. Kan han ha fått vårkänslor och gått på turné trots att han är kastrerad? Hoppas att han dyker upp snart igen.

De små katterna har nu blivit 7,5 månader. De har börjat vänja sig vid att vara ute ganska mycket. Tuffa Sune far runt som en osalig ande medan blyga syster Stina tar det betydligt mer försiktigt och inte gärna lämnar trappan. Lite bilder från idag på dels Stina, dels de "gamla" katterna Hjärtat med mamma My. samt Sune på upptäktsfärd förra veckan. Notera hur mängden snö har minskat sedan dess!



Sune spanar in omgivningen



Sune på språng



Ska jag verklige VÅGA gå ännu längre än vad jag redan gjort?



Lilla Hjärtat till vänster med morsan Lilla My.

Jag har, efter att en tid upplevt problem med mina hemsidor, tagit mig i kragen och ringt telia om problemen. Efter ca en halvtimme i telefonkö så fick jag veta att telia inte längra tillhandahåller de "personliga hemsidor" som jag utnyttjat. Jag blev väl inte helt förvånad, det kändes som det ligger i tiden så att säga. Men man kunde ju, som kund, blivit informerad åtminstone. Den jag pratade med påstod att information gått ut i slutet av förra året, men den har då inte nått mig.
Så det är bara att försöka hitta någon vettig webbhosting som passar mina behov. Och där är jag ju helt okunnig. Men även om verksamheten inte gör många knop så vill jag inte att "ansiktet utåt" ska försvinna, åtminstone inte ännu.
Jag tycker att jag är lite väl hårt drabbad av diverse konstigheter i data- och cybervärlden. Blogg och sidor som inte hittas av sökmotorerna (läs: google!), egna hemsidor som bara försvinner och andra, illa uppbyggda, hemsidor och sociala media som diskriminerar mig med det funktionshinder jag dras med.
I allt elände kan jag bara vara glad över att jag, trots att servern var under avveckling, lyckades köra ut en hel del bildmaterial på den innan min dator kraschade i januari, och att detta fanns kvar på servern så jag kunde hämta hem det till datorn då jag fick igång den igen. Även om bilderna bara var "bleka kopior" av orginalen som försvann i kraschen, så är det bättre än ingenting. För givetvis hade jag ingen back-up av hemsidan, och slarvigt nog inte heller av ett antal foton från i somras.
Nu ligger i alla fall hemsidan på extra minne och jag har planerat inköp av extern hårddisk. Förhoppningsvis ska jag slippa uppleva det här igen.
Men vad ska jag välja för webbhotell? Tacksam för förslag!

Idag har jag släppt ut Stina och Sune för första gången. De är nu drygt 7 månader gamla och kastrerade och id-märkta. Vädret och all snö har bidragit till att det dragit ut på tiden för det första tillfället att se världen utanför.
Trots att de sprungit mot ytterdörren då den öppnats så hade de inte bråttom ut idag. Särskilt Stina tog god tid på sig innan hon vågade sig ut en sväng på yttertrapppan och  verandan. Sune höll sig till att börja med till trapan och verandan även han, men for snart iväg ut på gårdsplanen och halvvägs runt huset. Sedan gick det åt en del springa och fara runt innan han ansåg att det var dags att gå in igen. Då hade den plötsliga osäkerheten inför det nya och främmande återgått till khans vanliga självklara kaxighet igen.

I morse hörde jag ett inslag i radions P1-morgon. Det handlade om en ny bok, "Google-koden", skriven av journalisten Andreas Ekström.
Det finns ju många aspekter på Google och den roll Google spelar i cyberspace. Ur min alldeles egen, egoistiska synvinkel handlar det om det här med att finnas med på sökmotorn eller inte. "To be or not to be" så att säga. I radioinslaget nämndes exemplet med den webbentreprenör som var så beroende av att hittas på Google att han närapå gick i konkurs då han av någon anledning "svartlistades" och hans sajter försvann från Google. "Finns man inte på Googles sökmotor så finns man inte på internet".
Vad som stör mig är att den när bloggen, som jag skapade för mer än ett halvår sedan inte går att hitta via Google. Och det trots att Google indirekt är den sökmotor som används för att söka internt på den här bloggen. Jag undrar VARFÖR? Inte för att min lilla blogg skulle ha någon betydelse att tala om, och det är definitivt inte så att världen står och faller med att just MIN blogg hittas på Google, men det finns massor med tämligen betydelselösa och oviktiga sajter och bloggar som trots allt hittas av Google, så varför inte min blogg?
Visst finns bloggen på andra sökmotorer som Bing och Yahoo!, men när majoriteten av alla sökningar görs på Google... Och när nu dessa andra sökmotorer faktiskt har tagit min blogg, så varför har inte Google gjort det? Jag skulle gärna vilja ha ett bra svar på det.
Avslutningsvis är det väl bara att konstatera att det här inlägget, som nämner Google mer än 10 gånger, inte kan hittas med hjälp av Google!

Det har varit en lång vinter nu, med väldigt mycket snö och emellanåt rejält kallt. Och den lär räcka ett bra tag till, även om dagarna har blivit rejält mycket längre, snart är det ju vårdagjämning!
Roland har röjt snö med traktor, grävare och till och med en snöslunga, vars existens längst in i maskinhallen jag inte tidigare kände till.
Det är tufft för de vilda djuren också. Här har det plogats "gator" på vallarna för att framför allt rådjuren ska ha lättare att komma åt att beta av gräset under snön. Dessutom läggs det ut havre och hararna vid stallet får hö. En av grannarna som har en foderplats i närheten har hämtat flera hundra kilo havre här.
Fåglarna får, som alltid, lite av varje att välja på utanför köksfönstret. Det som spills ut tas vara på av djur av varierande slag. Bilden nedan är tagen genom köksfönstret.



Och så här ser det ut här från utsidan:

 

Vackert att se på kanske, men jag hoppas att snön inte ligger kvar långt fram i april åtminstone. Samtidigt som jag hoppas på en inte alltför intensiv snösmältning, utan att vårfloden får komma lite i taget och inte bli alltför häftig.  

När man inte ser så bra eller inte ser alls så finns det en hel del prylar som man kan ha hjälp av i vardagen. Sedan över ett år har jag ju en dator med skärmläsarprogram och tack vare den kan jag ju till exempel utbyta information med omvärlden via webbwn.
Något som varit ett bekymmer för mig ett bra tag nu är mobiltelefonen. När jag inte ser displayen så tappar jag snart bort mig i menyerna. Att knappa in ett telefonnummer blir i regel en ren chansning då man inte ser vilka siffror man tryckt in. Snabbvalsknapparna räcker till de allra vanligaste numren, när man väl lyckats lägga in dem, max 8 olika nummer.
Nu finns det ju förstås skärmläsare även till mobiltelefoner. Det är bara det att det krävs ett särskilt operativsystem i mobilen för att det ska fungera. Och det är inte särskilt många mobiler som har det operativsystemet. Och att hitta en sådan som dessutom har tydliga tangenter är ingen självklarhet. Att det fåtal mobiler som kan fungera med ett "synskadeprogram" dessutom skulle fungera för en synskadad i övrigt också är uppenbarligen inget som tillverkarna bryr sig om. Istället går ju trenden mot att tangenterna inte ska kännas alls utan bara synas. Så efter att ha gått en runda i olika affärer för snart ett år sedan gav jag upp. Men en dag i januari var jag återigen ute och letade ännu en gång och inhandlade en mobil av utgående modell där knapparna i alla fall känns litegrann.
Så nu har jag fullt upp med att försöka lära mig den här komplicerade apparaten. Jag har tidigare aldrig känt behov eller önskan att ha en mobil med annat än ringfunktion, och den nya liknar ju mest en avancerad handdator. Inte för att jag egentligen är teknikfientlig, jag tycker att det är rätt roligt med "leksaker", men det frestar på att det är så mycket nytt som måste nötas in. Fortsättning följer kanske vad det lider...
En annan liten användbar pryl som jag nyligen fått är ett fickminne. Det är en motsvarighet till anteckningsbok fast jag spelar in vad jag skulle skrivit och kan sedan lyssna av det.
Dessutom har jag fått en reglett, ett litet verktyg med vilket man kan skriva punktskrift för hand. Det är lite pilligt för en som inte är van, och dessutom måste man tänka spegelvänt. En liten utmaning att lära sig använda den men säkert inte omöjligt.