Jag har varit ute och rest! Och det var ju inte precis igår. Inte för att jag har farit runt så mycket förr om åren heller, jag har ju haft mina djur, som man inte bara åker ifrån hur som helst, men tidigare har jag ju ändå kunnat välja att resa. Och det är inte lika självklart nu längre.

I sällskap av min kära syster, som således även fick agera "ledsagare", tog jag tåget till Norge för att träffa lite släkt och vänner som jag inte sett på närmare 20 år. I och med det så har jag även testat att nyttja den ledsagning som man ska kunna få vid tågstationerna i Sverige, och för min del så kunde jag konstatera att den fungerade bra. Så den erfarenheten får jag väl vara nöjd med!

Vi träffade äkta moster med familj i Drammen och "oäkta mostrar" och dito "kusiner" i Hønefoss. Mosters man visade oss att Drammen är en stad som under senare år genomgått stora förändringar, och vi tittade på kvarteren där vår mormor bodde förr i tiden. Mormors hus, som hon delade med flera syskon, och som vi har så många barndomsminnen från, är tyvärr rivet sedan många år. Men resten av husen på Konggata finns kvar och har rustats upp och målats i klara färger.



Där träffade vi också, helt oplanerat, en kusin till vår mor, som bor på den gatan idag, i huset mittemot där den gamla "släktgården" stod tidigare. En nästan 90-årig man som vi troligen aldrig träffat tidigare. Det var en verklig överraskning för oss såväl som för honom.



I Hønefoss var vi på en fin födelsedagsmiddag på Hotell Klækken, vilken sedan avslutades med kaffe, tårta, champagne och samkväm hemma hos den 90-åriga jubilaren.
I övrigt hade vi turen att få skjuts mellan de olika ställen vi besökte. Snacka om service! En genomtrevlig lång-weekend med andra ord! Tack kära syster för att du tog mig med! Och tack alla som vi besökte, för er gästfrihet!

Enda "smolket" för min del var då jag på hemvägen skulle ordna skjuts från Norrköping de sista 25 kilometrarna hem. Färdtjänstbokningen ansåg att det inte var ett dugg märkligt att låta mig få vänta i 3 (tre!) timmar vid stationen! De ansåg inte att de borde göra någon som helst ansträngning för att försöka få fram en tidigare resa åt mig. "Nej tack", sa jag då, och testade istället att ringa sambon, som faktiskt hade möjlighet att hämta mig. Men jag kan ju inte låta bli att undra hur mycket man ska behöva tåla vad gäller dålig färdtjänst.

Sedan jag senast skrev något så har bloggen fyllt 1 år. Då jag skapade den var jäg mest inställd på att det var hästarna det skulle skrivas om. Så har det ju inte blivit, utan det skrivna har närmast behandlat allt annat än hästarna. Nåja, det skrivs ju ett och annat trots allt, och även lite häst då och då. Ni som läser får väl hålla tillgodo med bloggen som den nu är, gör ni inte det så utgår jag från att ni inte återkommer hit;-)

Men som ett försök att kompensera för att det inte varit så mycket ponny här så kommer en liten bildsvit från den gångna sommaren. Håll till godo!



Här ses i täten Stellaria följd av Myristica och Corylus (skymd).



Är det någon som kan motstå den här charmknutten?



"Pottentott och Tummetott"

Höst innebär bland annat skördetid. Under åren har jag försökt odla lite matnyttigt, med blandat resultat. På senare år har omfattningen av odlandet blivit allt mindre och det har i allt högre grad blivit Roland som fått stå för det hela.

I år har det bara blivit basilika och tomater i det lilla växthuset. Tomaterna såddes och kom ut alldeles för sent och har ännu inte hunnit mogna, men en låda med basilika har jag plockat ur vid behov, och en del av det har hamnat i frysen. Basilika är en favorit för mig, och som den egentligen föredrar medelhavsklimat så gör den sig bra i växthus. Det känns lyxigt att kunna slösa med basilika sommartid! En liten kruka med mynta från affären tog sig rätt bra efter att den planterats i jord i en större kruka, och den tänker jag klippa ner och torka nu. Hoppas den kommer igen nästa år. Vad det är för sorts mynta framgick inte vid köpet, men pepparmynta är det inte. Kanske krusmynta?



Samtidigt med att växthuset och jag själv kom hit försökte jag att anlägga ett litet kryddland här. Det växte snart igen :-( Att jag inte är den mest hängivna då det gäller att sköta hus och trädgård har väl redan framgått, men det känns som om den tunga lerjord som vi har att kämpa med här är särskilt otacksam. Det är bara ogräset som verkar trivas, och det tar över och kväver allt annat. Inte ens pepparmynta, som sägs sprida sig som ogräs, blev särskilt långlivad för mig.

Men något som trots allt kommit upp år efter år är jordärtsskockorna som jag lade i jorden för många år sedan. Har inte provat att gräva upp några på många år nu, kanske är det dags att titta efter hur de ser ut under marknivå? 

I växthuset finns även en vinranka. Den är jämngammal med växthuset, dvs 13 år. Då jag skaffade den  var den en nästan meterhög pinne, och jag fick istruktion om att den skulle skäras ner rejält. Det kändes lite trist, men det var ju så det skulle vara så jag följde instruktionerna. Sedan stod jag med en överbliven "pinne" med åtskilliga "skott-ögon", och fick idén att kapa den i lagom längder och se om det gick att få dem att rota sig. Och det lyckades! så förutom plantan i växthuset blev det ytterligare två kloner vid husets södervägg. Bra år ger dessa vinrankor en stor mängd klasar med små blå druvor med stora kärnor, men de är mycket aromatiska. De är söta och smakar som en blandning av blåbär och smultron. Det ser ut att bli en del vindruvor i år.

En omgång dill såddes av Roland i början på sommaren och den är nu sedan länge skördad och nerfyst. Däremot blev vi utan squash i år. Fröna tog sig inte. Det känns lite konstigt att vara helt utan det man är van att verkligen ha i överflöd.

Trädgården är full av fruktträd också. 3 olika päronträd och uppemot 10 olika äppelträd. Frukt blir det en del av i år, men äpplena verkar vara hårt angripna av rönnbärsmal. Päronen nedan ska vara av sorten Göteborgs Diamant om jag är rätt underrättad. Det är Sune Bus som lyckats komma med i nedre högra hörnet :-)

Ett svampår lär det vara också. Jag har varit en passionerad svampplockare tidigare år. Det är så tacksamt att leta svamp häromkring. bra år finns massor direkt inpå knutarna. Men när man inte längre ser så är det ju en annan sak. Stora svampar utefter vägarna har jag ändå sett en del, och en och annan kremla och fjällskivling har följt med hem.
I förrgår gav jag mig ut i omgivningarna för att försöka hitta Stina Bus, som varit borta över natten och sedan inte visat sig fast det var långt fram på eftermiddagen. Katten hittade jag inte, men i skogen fanns svamp och till min stora lycka fann jag ett par rejäla grupper med gula kantareller, som kontrasterade så bra att även jag kunde se dem!



En liter fick jag ihop till! Jag är ganska säker på att det hade gått att hitta trattkantareller också, men det var inget jag kunde se, dessvärre. Däremot såg jag den här fina aspsoppen(?), som dock fick stå kvar.

Så jag tog mina kantareller och letade mig hemåt, där husslaven snart tagit hand om dem.

Katten då? Inte hittade jag henne ute inte. Men rätt som det var dök hon upp i köket. Antingen hade hon kommit in med mig utan att jag märkt det, eller också hade hon varit inne sedan tidigare. Nu var lyckan hur som helst fullkomlig med både svamp och katt!

Det om hobbyodlande. Jag har ju en sambo som försöker leva på att odla bl a spannmål också. Och det verkar då sannerligen inte vara någon lukrativ verksamhet, särskilt inte ett år som det här. Först förstörde vintern det mesta av det höstsådda vetet. En del såddes om med halvdant resultat. En varm och torr sommar förde med sig att säden brådmognade, och sedan stördes skörden av regn i augusti. 14 augusti kom tröskan i alla fall ut, och kördes så gott det gick mellan diverse avbrott för reparationer eller dåligt väder. I förrgår tröskades till slut det sista. Helt klart är att i år gick spannmålsodlandet med minus...

Även vallarna har sent omsider skördats en andra gång. Till stor glädje för mig, som då kan rida där ett tag framöver. Till skillnad från flertalet andra som har hästar häromkring så saknar jag ridbana och är för det mesta helt hänvisad till de stenhårda grusvägarna. Det är ingen höjdare, min kära ponny trivs inte med att försöka jobba där, vilket är fullt förståeligt, och vi kommer liksom ingenstans i vår utveckling. Så efter att ha varit utan ridbana i sådär 15 år, har jag börjat "lobba" för att jag måste ha en paddock om det ska bli någon ordning på min ridning. En paddock med bra botten och rejält vitt staket, som jag kan förnimma visuellt i förhoppningsvis ytterligare några år. Återstår att se om det leder till något. Pengar lär det förstås kosta, men det får jag väl ta. Det verkar ju finnas en massa fonder annars, som delar ut medel till behövande, ofta enligt väldigt otidsenliga villkor, så att det egentligen inte finns någon som platsar att söka bidrag därifrån nuförtiden. Undrar just om det kan finnas någon fond att söka ur för "halvgamla till äldre, nästintill blinda kärringar, boende i Skärkind, som vill kunna fortsätta att utöva sin idrott"? Hur som helst så var det ett lyft att rida en stund på vallen igår. Pottan var mer samarbetsvillig än på länge. Så det får jag väl försöka leva på i några dagar i alla fall.