Ett inlägg på connemara.nu, "En myt att avliva", har inspirerat mig till att fundera lite öppet här.

Det har ju allmänt känts som att den ideala Connemaran har skenor vars dimensioner närmast för tankarna till rejäla stängselstolpar. Stolpar på bredden, absolut inte på längden, väl att märka. I rasstandarden står, som framgår av connemara.nu's inlägg att skenan ska ha en omkrets av 18 - 21 cm under framknäet.

För 4 år sedan ställdes 3 av mina connemaror ut på SCS riksutställning. Ett skäl till att de över huvud taget visades var att en ung dam sade sig gärna vilja visa dem, så då fick det bli så. Mitt personliga intresse för utställningar har annars falnat betydligt med åren. Det gick förstås inte särskilt bra för mina hästar den gången heller. Något som genomsyrade samtliga protokoll var "gracila skenor".

För den som kanske inte är insatt i terminologin vid bedöming av hästar kan ordet "gracil" låta positivt, ungefär som "vacker". Men mer fel än så kan man inte ha, det är i själva verket ett verkligt skällsord i sammanhanget, raka motsatsen till "välbenad", som är den önskade egenskapen. Omdömena över mina hästars "dåliga" ben fick mig verkligen att fundera. Jag upplevde åtminstone Nillsson som en av de mest grovbenta hästar jag någonsin haft, så oavsett hur tjejerna bedömdes så hade jag väl inte direkt förväntat mig att han skulle avfärdas som "gracil". Så väl hemma igen mätte jag skenbensomfånget på mina gracila ponnyer. Och kom fram till att Sparvens var 19cm, Pottans 19,5cm och Nillssons 20cm. Vid den här tiden var dessutom Sparven och Nisse bara 2 år gamla och strax över 140cm höga.

Det hade varit intressant att veta vad det stått i protokollen för övriga utställda hästar den helgen. Och att fått veta hur kriterierna för en välbenad ponny sett ut i de domarnas ögon...

Annars kan jag ju nämna att lokaltidningen hade den dåliga smaken(?) att under rubriken "irländsk skönhet visas" låta skönheten illustreras av en bild av min fula och gracila 2-årsvalack! Jag gissar att det stack i ögonen på de lokala "stjärnstuterierna" som har monopol på framskjutna placeringar på utställningar och premieringar här i området (ja, Nisse var smällfet, jag VET det).

När ändå connemara.nu är på tapeten kan jag ju också notera att sajten på sistone blivit hårt åtgången på connemaraponny.ifokus, för sin frispråkighet rörande en mängd oegentligheter som sägs förekomma inom SCS. Avelsföreningens trogna supporters tycks i vanlig ordning helt oemottagliga för det faktum att det uppenbart förekommer och under en längre tid förekommit maktmissbruk, gynnande av "lojala" medlemmar i den inre kretsen jämsides med diskriminering av andra, som räknas som illojala, samt en mängd brott mot lagar och förordningar i allmänhet. Även om jag personligen inte är i detalj insatt i allt som försiggår i sammanhanget, så är HWSS-frågan och hur den behandlats av funktionärer inom föreningen under åren, då andra velat lyfta fram frågan, mer än välbekant. I mina ögon är det inget annat än en skandal av stora mått hur den frågan skötts, och att det säkerligen finns mycket substans i de missförhållanden som i övrigt lyfts fram av connemara.nu ser jag ingen anledning att betvivla.

Visst, det heter att "det är inte ens fel när två träter". Men som jag ser det är det nog inte helt fel att SCS granskas kritiskt utifrån. Det finns säkert fog för de uppgifter som förmedlas genom bloggen. Sedan kan man ju undra över vissa av de "lojala" medlemmarnas uppenbara ilska över att de för SCS uppenbarligen obekväma sanningarna publiceras på annan plats.

Kritikerna har ofta bemötts med att de borde gå på årsmötet och framföra sina synpunkter där iställer för att anonymt vädra sitt missnöje på internetfora. För någon som inte är insatt i turerna kring SCS så låter det nog fullt logiskt. Men själv vet jag hur omöjligt det varit att kunna ta upp och diskutera HWSS-frågan i föreningen, och inte minst i styrelsen. Försök har gjorts sedan åtminstone 16 år tillbaka, då en av styrelsens dåvarande ledamöter försökte lyfta frågan för min räkning, men det var stört omöjligt. Det fanns minst en person där, som till varje pris skulle se till att saken tystades ner, och så skedde också. Och när jag vet hur det gick med den frågan i föreningen så är det inte svårt att räkna ut att samma sak nog sker i andra ärenden också. Någon sitter helt enkelt på makten och verkar styra stora delar av medlemskåren som marionetter, som lydigt följer despotens fingervisningar och är oemottagliga för saklig information om oegentligheter som försiggått och som fortfarande gör det. Istället reagerar de känslomässigt och försvarar okritiskt allt inom sin förening, samtidigt som källan till informationen, dvs connemara.nu totalt misskrediteras.

Samtidigt vill jag inte döma alla medlemmar och dra dem över en kam, bara för att de inte ser ut att ta ställning mot det som är fel. Jag är inte insatt i turerna inom föreningen längre, och som jag redan nämnt, jag vet hur omöjligt det har varit för folk, som inifrån verkligen velat få ordning på sånt som inte varit bra. Men det är synd att se hur vissa tar så illa upp över fakta som framläggs utifrån, och ser sig tvungna att till varje pris försvara sin förening med näbbar och klor. Så länge som en kärntrupp av medlemmar reagerar med ryggmärgen och systematiskt fortsätter att blunda för att det finns missförhållanden som borde redas upp ser jag ingen lösning på SCSs problem och den låsta situationen i förhållandet till de som ser och påtalar missförhållandena. Men säkert är att connemara.nu och eventuella andra som kan tänkas informera om vad som försiggår har en uppgift att fylla...

I onsdags (dymmelonsdagen) hade SRF Norrköping ett jippo i Mirum Galleria, Hageby centrum. De hade bjudit in ett antal kommunala politiker och tjänstemän för att ge dem chansen att som blinda eller synskadade försöka uträtta ärenden i gallerian. Syftet var att visa på de svårigheter vår grupp har, och som inte blir lättare eftersom Norrköpings kommun, i likhet med så många andra kommuner, valt att tolka LSS på så sätt att synskadade inte ska omfattas av den lagen. Och därmed har vi alltså inte någon rätt till ledsagning enligt LSS.

Vad jag kunnat förstå var den ursprungliga intentionen att även vi synskadade ska ingå i de grupper som omfattas av LSS, men någon kommun har sedan protesterat och vid rättslig prövning getts rätt, och på den vägen har det blivit. Med resultatet att många synskadade, jag själv inräknad, har ytterst små möjligheter att komma ut och uträtta ärenden, delta i aktiviteter osv. Vi blir helt utlämnade åt anhörigas eller bekantas goda vilja, och några spontana shoppingrundor/nöjesaktiviteter/resor existerar inte ens i tankevärlden för oss.

Så nu hoppas jag verkligen att de som sitter på makten tar tag i frågan och ser till att lagen kommer att tolkas som det var tänkt. Och inte bara ser onsdagens händelse som en "rolig grej" som inte förpliktar vidare. För tyvärr har det ju vid det här laget varit ganska många jippon där politiker, särskilt i valtider, fått möjlighet att prova på att vara blinda, men resultatet i form av förbättringar för vår grupp har åtminstone inte jag sett mycket av...

Jag hade räknat med att själv följa spektaklet på plats, och var beredd att fara iväg med fräscha och nyladdade batterier i kameran och nyladdat färdtjänstkort. Och så visade det sig att någon gett mig fel uppgift om vilken tid det skulle gå av stapeln, så det blev bara att avboka resan:( Hade min situation varit en annan hade jag ju kunnat passat på att helghandla då jag ändå skulle fara till en galleria där man kan köpa ungefär allt, men det är ju det där med att man skulle behöva viss assistans...

Eftersom jag nu själv inte kan rapportera från platsen så lägger jag in ett par länkar där det går att läsa lite om det hela, SRF och Classes blogg.

Vintern drar ut på tiden och det har gjort mig deppad. Snö och is, kyla och blåst. Jag fryyyyser bara jag tänker på att gå ut, och har närmast gett upp försöken att komma igång med hästarna. Det blir ingen kontinuitet där ändå.

Nu går vi i alla fall in i påskveckan och jag påskpyntar här på bloggen. Det blir väl lite vårkänning då, om än falsk sådan. Men påsk blir det ju faktiskt om en vecka oavsett att vädret mest ser ut som jul, frånsett att vi ju passerat vårdagjämningen så att dagarna nu är riktigt ljusa och de ljusa timmarna också snabbt blir fler.

Varsitt påskägg med godis i förärades sambon och jag vid visit i stan igår. Trevligt och tack Lisa!:-) Och så har jag kunnat ta upp en mycket gammal påsktradition. Det finns ju en berättelse av Charles Dickens som heter "A Christmas Carol" eller på svenska "En spökhistoria vid jul". Själv hittade jag på biblioteket, då jag var barn på 1960-talet, en bok som skulle kunna kallas "En spökhistoria vid påsk". Boken heter "Förtrollningen" och är skriven av Margot Benary-Isbert, och den blev högläsningsbok därhemma, och tradition till påsk under flera år. Vi fick ingen möjlighet att köpa boken, den verkade vara slut på förlaget, så det blev till att låna om den då det drog sig mot påsk. Och faktum är att jag fortfarande gillar att återuppleva den här boken, trots att det är en barnbok.

Och nu fann jag att den faktiskt finns som talbok hos MTM, och som låntagare med läshinder har jag alltså kunnat ladda hem den därifrån. Ser således fram emot mysstunder i soffan med godis och bok i veckan som kommer.

Det slog mig att det är ganska precis 10 år sedan den allra första versionen av min hemsida "Pomonas Connemaror" lades ut på nätet. Mer exakt var det i slutet av januari 2003 om jag minns rätt.

Jag har ju alltid gillat att jobba med text och bilder, så att skapa en hemsida om hästarna skulle väl normalt legat nära till hands. Men vid den tiden då IT i form av datorer och internet gjorde sitt inträde i mitt liv befann jag mig samtidigt i den depression eller det limbo som insikten om det fenomen som då ännu inte fått benämningen HWSS var orsak till. Insikten att det finns ett allvarligt problem, som var känt av vissa personer med stort inflytande, folk som samtidigt använde sin makt till att mörka och inte tillåta att saken diskuterades öppet, hade knäckt mig och fått till följd att jag dragit mig undan från all kontakt med avelsföreningen och de som figurerade i dessa sammanhang. Och jag saknade den glädje över hästarna, som borde varit drivkraften bakom en hemsida.

Men för 10 år sedan så tog jag trots allt det första steget. En mycket enkel sajt, där varje häst presenterades med varsin bild samt härstamningen i 3 led, punkt slut. Förstasidan kan ses på bilden nedan, och sidan i sin helhet som den såg ut då, kan ses här. Sedan dess har sajten utvecklats en del och under de 10 åren har den haft drygt 19 000 unika besökare.