Det finns en lag som heter Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS kallad i dagligt tal. Det är en lag med många vackra ord som går ut på att den som har ett stort och varaktigt funktionshinder ska ha rätt till hjälp för att kunna leva ett normalt och fullvärdigt liv, på samma sätt som vilken fullfungerande som helst.
Nu är det så att kommunerna väljer att tolka LSS lite som de själva vill. I min kommun anses t ex inte synskadade vara en grupp som omfattas av den här lagen. Som synskadad förväntas man alltså klara sig helt själv ute i samhället, orientera sig i alla miljöer, även obekanta, handla och uträtta andra ärenden trots att man inte ser särskilt mycket eller inget alls, åka med kollektivtrafik osv.
Jag skulle vilja se den politiker/beslutsfattare med synskada som skulle anse att de klarade allt det här obehindrat. Men av någon anledning så verkar denna kategori människor vara osedvanligt välfungerande och dessutom finns nog inte möjligheten att de själva skulle kunna drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning i deras föreställningsvärld.
För min egen del så har det här i praktiken inneburit att jag mest varit hänvisad till att hålla mig hemma i snart 3 år nu. Det finns inget utrymme för spontana "utflykter" om ingen välvillig person förbarmar sig över mig i min situation, man blir helt beroende av anhörigas och vänners välvilja, om man nu är så lyckligt lottad att man har sådana i sin närhet.
För ett tag sedan fick jag veta att det finns ´något i Norrköping som heter Frivilligcentralen, som kan tillhandahålla "medmänniskor" som på frivillig basis hjälper andra som är i behov av assistans. Så jag lade in en ansökan där för att se om jag skulle kunna få någon som skulle kunna hjälpa mig att uträtta sådant som att handla någon gång ibland. Det är väl säkert ett halvår sedan nu och resultatet har hittills varit lika med noll. Egentligen tycker jag inte att sånt här ska stå och falla med frivilligas välvilja, men ibland är man beredd att rucka på sina principer när det inte verkar finnas någon lösning. Vilket alltså inte hjälpt ett dugg i det här fallet.
Till min stora glädje har jag nu, tack vare en vänlig person som heter Anki, i alla fall varit en sväng ute på Ingelsta igår. Anki var snäll och avsatte en eftermiddag med mig trots att jag vet att hon redan har många järn i elden. För första gången på flera år har jag handlat lite kläder och skodon åt mig själv, vilket var tämligen välbehövligt.
Heder och STORT TACK till dig, Anki!
Vad jag däremot anser om samhället i stort, som bara ställer en massa krav på oss funktionshindrade, samtidigt som det hindrar oss från att kunna delta i mycket, inklusive sådant som att leva upp till de krav som ställs på oss, har väl redan framgått. När ska det börja levas upp till de lagar som redan finns? Tyvärr är min känsla att det bara skärs ner och försämras på det området, så situationen för de som behöver hjälp, ibland eller ofta, bara kommer att bli ännu mer omöjlig.
Jag kanske låter gnällig, som att jag bara kräver allt av alla andra. Men faktum är att om jag kan göra något för någon annan så skulle jag mer än gärna göra det. Trots min synskada anser jag att jag har en hel del kapacitet och kompetens. Men det är det väl ingen som tror om mig, än mindre efterfrågar.

Det sägs att kor är dumma. Själv vill jag hävda att jag har en häst som är dummare än alla granngårdens kor tillsammans.
Det blir väl bara att tillämpa utmattningsprincipen, alltså passera förbi så ofta det går, hur många gånger som helst. Då kanske damen ifråga tröttnar på att frysa fast i marken, försöka vända och skena hem, hoppa framåt eller bakåt, stirra med huvet på skaft, jazza runt och blåsa som en blåsbälg. Ta tjuren (eller kon?) vid hornen så att säga...

Igår var det Norges nationaldag. Trots att jag har halva mitt ursprung i detta grannland i väster ska det erkännas att jag aldrig någonsin varit på plats den dagen. Men som "vuxen" (när blir man det?) har jag skapat min egen tradition detta datum.
På 60-talet fick man höra om hur de norska kusinerna varje syttende mai efter att de gått i det obligatoriska "tåget" fick gå till vår gemensamma mormor och äta "karamellpudding". NÅgot som helt enkelt inte förekom i det puritanska hus där jag växte upp, där det mesta som var en självklarhet för alla andra var förbjudet. Jag hade alltså aldrig hört talas om denna kulinaritet tidigare och hade ingen aning om vad det kunde vara. Men bara namnet, KARAMELLPUDDING...
Nu är jag stor och kan bestämma själv, åtminstone i högre grad än  vad jag kunde då. Så nu har jag skapat traditionen att äta brylépudding varje 17 maj, och ingen kan säga till mig att det är förbjudet. Jag är säker på att hos mormor var det äkta vara, lagad från grunden av henne själv. Men för min del så får det duga med pulvervarianten.
I år visade det sig att det inte fanns någon pudding på lager. Så chokladpudding fick duga som surrogat. Fast det är inte fy skam det heller, med en klick vispgrädde och ett litet glas körsbärsvin till. Dessutom har jag hunnit med en sittning på min Potta också. Och sämre sätt att fira norsk nationaldag finns det säkert gott om:-)
Jag fick även lite bilder på hästarna i kameran. Redovisar en av de mer lyckade nedan.
Förresten så har jag ridit Pottan idag med. Och så har jag sadeltränat 2 av de andra lite (den tredje fick en genomgång igår) och de är så fina och duktiga allihop!



Först i ledet går Corylus, följd av Potentilla, Myristica och Stellaria

Ja! Idag blev det sommar. Soligt efter en lite regnig morgon, och över 20 grader.
Jag har suttit på totalt 3 av mina ponnyer igår och idag. Pottan reds båda dagarna och igår satt jag på Stellaria aka Sparven medan sambon ledde henne en sväng på vägen. Idag blev det Corylus (Nillssons) tur att bli ledd med mig sittande ovanpå. Båda 3-åringarna skötte sig fint med hänsyn till omständigheterna. Tänk om det kunde få fortsätta att gå lika bra.
För att återgå till sommaren, så är jag ingen uttalad fantast av varmt sommarväder. Jag föredrar måttliga temperaturer och ser absolut inte fram emot en varm sommar med massor av insekter i allmänhet och bromsar i synnerhet, som trakasserar hästarna och saboterar ridning och annan hantering.
Tyvärr har jag inga hästfoton att lägga ut idag. Det får bli lite katter från eftermiddagen istället. De små har nu fyllt 9 månader och går ut och in på samma sätt som de "gamla" katterna, och det verkar det trivas med.



Sune Bus på väg in i kameran



Stina Bus till vänster och Lilla My

Jag testade ju mobilt bredband i vintras. Har ju ett elände med internet där jag bor. En, som jag förstått det, telefonstation som närmast verkar vara från stenåldern, och helt utan planer på att moderniseras, och på det 9 km kabel. Så den adsl-uppkoppling som Telia har mage att kalla bredband är rena skämtet. Dessutom har hastigheten klart försämrats under de år jag haft adsl. Då det fungerar som "bäst" hämtas filer med en hastighet av ca 10kb/s. Men ibland fungerar det inte alls, vissa dagar kan man bara glömma sånt som internet... Och för denna facilitet får jag ge drygt 200:-/månad.
Eftersom Telia går ut med att man får teckna sig för mobilt bredband med 30 dagars ångerrätt så beslöt jag att ge det en chans. Hade inga större förhoppningar om något revolutionerande eftersom även vanlig mobiltelefon knappt fungerar hos mig, men när allt är eländigt så griper man ju efter halmstråna. Jag förväntade mig alltså att det mobila bredbandet skulle fungera tämligen dåligt. Detta var ett understatement, det fungerade nämligen inte alls. Så det var bara att returnera.
För ett tag sedan kom en faktura på detta misslyckade experiment. 450 kr ansåg Telia att jag skulle betala för absolut INGENTING. Efter telefonkontakt reducerades beloppet till "bara" 250 kr, som tydligen är "startavgiften" som man inte kan komma undan.
Jag vill ha en bra och fungerande internetuppkoppling, och för en sådan är jag beredd att betala ett rimligt pris. Men det känns lite märkligt att Telia skor sig på mig när det är de som underlåter att skapa förutsättningarna för att internet och telefoni ska fungera för mig. I praktiken har jag alltså köpt en tjänst som inte fungerar, men förväntas ändå betala rätt bra för den. Dessutom kostade det mig närmare 100 kr att returnera utrustningen.
Hur rimmar det här egentligen med klyschor som "Hela Sverige ska leva" och att "alla" ska ha rätt till en vettig internetuppkoppling. Jag bor trots allt mellan två av Sveriges större städer, Norrköping och Linköping, har inte längre än 3 mil till någom av dem, och mindre än 1 mil från E4. Alltså inte långt ut i ödemarken.

Ska väl skriva lite om att jag faktiskt försöker aktivera mina ponnyer efter förmåga. Pottan promenadrids i vanlig ordning tämligen regelbundet. Här spelar faktorer som väder en viss roll. Det har varit rätt kallt, blåsigt och regnigt på sistone, men jag tycker att jag kämpar på rätt bra ändå. Jag har annonserat efter medryttare, men det verkar inte finnas någon som är intresserad av att lära känna min mysiga om än lite krävande ponnydam.
Jag försöker också så smått att "sitta in" mina 3-åringar, det är hög tid att komma igång med dem nu. Hittills har jag suttit på alla åtminstone någon gång. Låter det vedervärdigt med en kärring på 70 kg sittande på en ponny inte mycket större än ett russ (som den minsta är)? Det tycker jag också, men vad gör man när man saknar ryttare. För det är ju inte så att någon anmäler sig per automatik. Alla tre 3-åringarna är till salu, och har så varit ett bra tag nu. Så om någon känner för att skaffa en trevlig ponny, i lagom ålder att sätta igång, och få utbilda och forma den själv, varsågod och kontakta mig.