Igår hittade jag det här inlägget på HWSS-bloggen. En artikel, som handlar om hur djuruppfödare ofta ser på ärftliga defekter som dyker upp hos deras djur citeras. Även om det främst är hunduppfödning som nämns, så går texten utmärkt att applicera på andra djurslag. Det är hur som helst mycket intressant läsning.
Inlägget nämner också det faktum att i en del länder är det reglerat i djurskyddslagstiftningen att det inte är tillåtet att avla hur som helst på individer som bär på gener som orsakar defekter. Sverige är ett sånt land.
Jag läser också att det fortfarande saknas 3 500 USD för att kunna starta den andra fasen av genforskningen. Donationer behövs alltså fortfarande.

Senare igår kunde jag läsa på connemara.nu att de just sänt iväg vad de hittills lyckats samla in här i Sverige. 1 000 USD blev det, så nu saknas förhoppningsvis inte "mer" än 2 500 USD. Ett steg på vägen trots allt.
Tack till de svenskar som bidragit! Kan man våga hoppas på att det inspirerar en och annan ytterligare uppfödare att ta sig ut ur den psykologiska bubblan och kanske vilja bidra till en säkrare framtid för sina kommande uppfödningar?

Det har lagts ut aktuella bilder på ett av de "fall" vi har i Sverige. En import visserligen, men har det så stor betydelse i sammanhanget egentligen? Vi har samma blodslinjer över hela världen och problemet finns i en mängd olika linjer och kan alltså ses hos skenbart ganska obesläktade ponnyer. Ägarna till ponnyn med hovarna på bildena har dessutom lyckats importera TVÅ fall samtidigt. De har slitlt med dessa hovar i över ett år utan att förstå vad problemet egentligen handlar om. Nu vet de mer, men sliter fortfarande med stora och påkostade insatser, och skenbara framgångar som ofta följs av bakslag. Något som känns mycket välbekant för de flesta som själva har erfarit HWSS hos sina hästar. Bilderna kan ses på connemara.nu.

I USA har en medlem av Connemara Pony Research Group varit inbjuden att tala om problemet för Connemarasällskapet där. Jocelyn Davies presentation blev mycket uppskattad och hade någon haft sina tvivel innan, så försvann de nog då. Mötet röstade igenom att bidra med 2 500 USD till forskningen från en fond föreningen har.

Mot bakgrund av detta kan jag inte låta bli att undra över vad Svenska Connemarasällskapet håller på med. Det kan inte ha undgått styrelsen allt som pågår i HWSS-frågan eller att det är något som i högsta grad angår ALLA som har det minsta med Connemara-avel att göra. Men från SCS är tystnaden fortfarande kompakt. Mot bakgrund av USA-föreningens donation, så skulle man ju tycka att SCS kanske borde känna sig manade att bidra också. Eller åtminstone visa sina medlemmar att man stödjer saken och uppmuntra de enskilda medlemmarna att donera till forskningen. För medlemmarna har ju alltid fått höra att föreningen inte har några pengar.
Nu har det visat sig att SCS anser att föreningens hemsida måste förnyas, den befintliga anses vara otidsenlig och svårskött. Till detta avser man att avsätta en nätt summa på 30 000 kr. Hemsidan ska av allt att döma göras av ett företag som ägs av en av styrelsens medlemmar. Den kommer därtill fortsättningsvis att kosta 6 000 kr/år i drift. Så tydligen är inte SCS alls så fattiga som de vill ge sken av för sina medlemmar.
Jag har varit medlem i den här föreningen utan uppehåll i snart 40 år nu. Under senare år har det känts som det knakat kraftigt i fogarna för min del i förhållandet till föreningen. Inte minst med tanke på hur frågan om hovproblemen hanterats, dvs det enda som hänt är att det hela konsekvent tigits ihjäl. Trots det har jag ändå hängt kvar, för Connemaraponnyn som ras har varit så viktig för mig. Men nu börjar det kännas som måttet är rågat även för min del. Är det så här föreningen ska använda sina/medlemmarnas pengar, till att gynna en av sina egna styrelsemedemmar? Och det är för övrigt inte första gången det förekommer oegentligheter som innebär att styrelsemedlemmar missbrukat sin ställning och skaffat sig egna favörer i föreningen.
Nej, nu är det jag som tar "time out" vad gäller mitt medlemsskap i SCS. Jag har i ganska många år känt att det på många sätt inte längre är "min" förening. Nu gör jag slag i saken och låter bli att förnya mitt medlemsskap. Och jag tror inte att någon kommer att sakna mig heller, möjligen då min medlemsavgift. Vi får se om SCS någon gång rensar i de egna leden och gör upp med sitt förflutna, dvs de oegentigheter som pågått där ett antal år och gör så än idag. Då kanske jag kommer att överväga att gå med som medlem igen. Om jag anses rumsren nog att få göra det då förstås...;-)

Ett fantastiskt genombrott har skett i forskningen kring HWSS i och med resultatet av den första fasen av genomscanningen, som jag fått ta del av idag. Resultatet tyder klart på att orsaken till det elände en del av våra hästar drabbats av är ärftlig. Och även om jag själv känt mig övertygad om att så var fallet, så har det ändå varit nervöst att vänta på resultatet. För man kommer ju inte ifrån att man känt sig motarbetad i sina försök att få fram sanningen om vad som legat bakom de katastrofalt dåliga hovar som ett par av mina 90-talsuppfödningar hade. Folk med makt och pondus i uppfödar- och avelsföreningskretsar har sopat det hela under mattan och vägrat att diskutera problemet, och eftersom jag inte tillhör den grupp som besitter makt och pondus och anseende i största allmänhet, så är det ju "de andra" och inte jag som ses som trovärdiga. Och hävdar de att det inte finns några problem, så är det ju så...

För min del har det inneburit att jag deppat ihop under långa tider och dragit mig undan från de som inte haft något intresse av att ta del av mina erfarenheter och funderingar. Jag har känt mig väldigt ensam och utlämnad. Ändå måste jag säga att jag har haft tur jämfört med många av mina olyckssystrar bland drabbade uppfödare i andra länder. Till skillnad från vissa av dem har jag inte blivit anklagad för att vanvårda, försumma eller felutfodra mina hästar och heller inte anklagat mig själv för det. Jag har hela tiden varit övertygad om den ärftliga faktorn, bl a för att jag genom egna och ett fåtal engagerade medmänniskors efterforskningar på ett tidigt stadium hittat så mycket belägg för teorin om ärftlighet, då vi funnit att ett antal ponnyer genom åren verkat lida av problemet, och att man kunnat konstatera släktskap i många fall.

Så det känns nästan som julafton för mig idag. Undrar om jag i framtiden kommer att minnas den 10 januari 2012 som den stora dagen? Eller en av dagarna. För nu känns det verkligen som ett test för att kunna kolla varje enskild häst, huruvida den är bärare av anlaget eller inte, finns klart inom räckhåll. Jag vet redan (förutsatt att hypotesen stämmer, och det finns det ju inget som talar emot) att 2 av mina 4 hästar är anlagsbärare och att de båda andra, med hänsyn till sin stam, mycket väl skulle kunna vara det. Mina ponnyer är av ganska varierande blodslinjer och tänker man på hur många nära släktingar de har som också mycket väl skulle kunna vara anlagsbärare utan att deras ägare har en aning om det, så borde man inse att det här är inget försumbart problem. Och det skulle inte förvåna mig om det fortfarande finns drabbade hästar i vårt land, vars ägare inte alls är medvetna om vad deras hästar verkligen har för problem. Där ser man resultatet av att "finfolket" så väl lyckats hålla problemet okänt i så många år. Men nu får vi hoppas på att det inte dröjer innan HWSS är allmänt känt och att obligatoriskt test krävs för alla avelsdjur, så att nya "hästar utan hovar" ska slippa behöva se dagens ljus.

Ja, jag blir känslosam! Det är så många år jag har gått och känt mig ensam och mått dåligt pga det här. Under en period på några år försvann all lust att ägna sig åt avel. Det var en period då jag egentligen fortfarande inte var främmande för att köpa nya hästar, men kände bara att jag kunde inte stå framför en trevlig ponny jag gärna skulle vilja ha utan att tänka "undrar vilka sjukliga gener den här hästen bär på, som ingen känner till?" Samtidigt såg jag mina tankar som lätt paranoida. Men med facit i hand, och efter att ha insett hur problemet tycks ha eskalerat, åtminstone på Irland, om det nu inte varit lika frekvent där under lång tid som det  verkar vara nu, så tänker jag att jag nog hade mer fog för de tankarna än vad jag anade på den tiden.

Jag har ingen champagne hemma, men hade så varit fallet hade nog korken åkt av idag. Istället har jag firat med glass spetsad med lite god likör och ett glas dessertvin.

Mer fakta om dagens fantastiska nyhet hittas på connemara.nu samt Connemara Pony Research Groups blogg. Och det behövs fortfarande bidrag till fas 2 av forskningen. Hur du kan bidra får du också information om på dessa bloggar.

Nämnas kan att som det nu blivit så många inlägg om HWSS här i min blogg, så har jag skapat en egen kategori för ämnet. Det är nästan exakt ett år sedan det första inlägget i den kategorin skrevs och då pga att jag ville informera om den diskussion som pågick på ett forum på webben. Som ett resultat av den diskussionen bildades Connemara Pony Research Group i början av förra året. Och det känns fantastiskt idag att se vilka resultat gruppen lyckats uppnå på ett enda år! 

Det här blev förra årets sista motiv i min kamera. "Tjatkatten" har han kommit att kallas, och som jag uppfattat det är han en "vildkatt" eller strykarkatt som funnits i omgivningarna åtminstone ett par år nu. Eftersom jag matar en egen gammal hankatt som aldrig blivit tam, ute i lagården (där det inte längre finns några kor) så har det blivit att jag matat även "Tjatus", för att gamla Stig ska få äta ifred.

Tjatus skenar runt mellan gårdarna och befinner sig ibland även i stallet, där han säkert snyltar av stallkattens mat om tillfälle ges. Jag försöker undvika att han äter där, för stallkatten behöver verkligen maten själv, hon börjar bli gammal och föder sig inte så bra längre. Tjatkatten föder sig desto bättre, han är äckligt FET. Det märker jag om jag ibland måste lyfta bort honom från någon annan katts matplats. Ett riktigt födgeni, jag undrar var han hittar mat mer än hos mig. Magomfånget ger sken av att han skulle innehålla en rejäl kull kattungar. Men det tror jag inte på;)

På nyårsaftons eftermiddag lade han upp sig så här vackert på gårdsplanen, skulle väl visa sin tomma mage och inbilla mig att han höll på att svälta ihjäl. Varför jag kallar honom för Tjatkatten? Gissa!