Senaste tiden har jag hållit igång rätt bra med mina ponnyer. Efter att ha stått i stallet medan hästarna skoddes fredagsförmiddagen för en dryg vecka sedan, for jag hem för att tina upp medan hästarna fick "vilodag" i skitvädret. Medan de skoddes hade marken utanför blivit vit av blötsnö, som sedan övergick i regn, och regnet skvalade ordentligt resten av dagen. Själv hade jag aldrig kunnat föreställt mig att jag den 20 april skulle kunna frysa som jag gjorde i stallet den dagen, vinterjacka och långkalsonger till trots. Och det var ett gäng ponnyer under dyngsura täcken som fick komma in igen redan sen eftermiddag. Men sedan... Minst en häst per dag har jag suttit på sedan dess, i nulägen 9 dagar i sträck. Minns inte när jag senast ridit så mycket. Kanske har det inte hänt sen jag var på ridläger för nästan 40 år sedan och under närmare 2 veckor red 2-3 pass per dag på 2 olika hästar. Som det varit nu så har jag knappt hunnit uppdatera dagboken. Inser att jag inte lär orka det här tempot hur länge som helst...

Lördagen efter den kalla och blöta fredagen var vädret fint - och jag satt instängd på ett föreningsmöte hela dagen och hade inte alls räknat med att hinna/orka rida. Men inspirationen infann sig och det blev en timmeslång kvällstur med lilla Sparven, som fick lite miljöträning då vi hamnade vid en fårhage. Sparven, som nog aldrig har sett såna djur tidigare ansåg att det var läge att vända och skena hem, men efter lite övertalning passerade hon förbi i vad som väl närmast kan beskrivas som passage!

På söndagen hade vi tur med vädret då Stina kom. Mörkt och grått var det, men dessbättre slapp vi regn. Stina red Sparven och tittade på mig och Pottan. Nyttigt för mig, som förstås fick en del att jobba vidare med.



Sedan fortsatte veckan och jag har ridit alla tre hästarna flera gånger, ute och i paddocken. Vädret har varit regnigt emellanåt, men jag har lyckats pricka in mina turer då det hållit uppe, och vårvärmen verkar nu vara på väg att etabblera sig, varaktigt den här gången hoppas jag. Tofsvipan har jag faktiskt fått höra också. Inte "hemma" vid stallet, men en kilometer bort då jag var ute och red. Bara en gång dock, har jag hört den där, trots att jag sedan passerat förbi flera gånger på samma ställe. Och det verkar ju faktiskt lite konstigt...

Två gånger då jag suttit av efter ett ridpass har Drutte-katten legat platt på marken utanför stalldörren. Då har hästarna, vid första tillfället Pottan och sedan Nillsson, sänkt huvudet och nosat på katten en stund, och katten har legat stilla och accepterat det. Tänk om man haft en kamera skjutklar då, men det har man ju inte då man just hoppat av en häst och är på väg att leda in den. Katten blir för övrigt 16 år i år, och åldern börjar märkas. Hon har lite svårt att hålla hullet, så vi försöker skämma bort henne lite extra med god mat. Och hon hävdar inte sitt revir lika ihärdigt som tidigare.

Även Nillsson börjar så smått komma igång nu. Igår blev det lite miljöträning för hans del. Det stod vatten över vägen på ett ställe i skogen, och där kunde man inte gå ansåg Nisse. Det ville sig inte bättre än att jag fick gå före, och då följde han snällt med. Då vi sedan kom samma väg tillbaka trodde jag att problemet skulle vara löst. Men inte, Nisse vägrade återigen gå genom vattnet med mig på ryggen, och den här gången var vi ändå på väg hemåt. Det blev att hoppa av och gå före än en gång. Och nu fick han gå genom vattnet med besked. Flera gånger ledde jag honom fram och tillbaka. Det värsta var att vattennivån steg över mina kängor, som blev vattenfyllda. Inte så trevligt direkt, men tur att det inte var kallare. Sedan äntrade jag återigen Nisse på "bortsidan" om pölen, och då gick han äntligen igenom vattnet själv. Mina kängor står fortfarande på tork.

Nisse har annars blivit vuxen, åtminstone i munnen. Vid 5 års ålder har han fått 2 hingstbetar i underkäken, en på väg ut i överkäken och den sista känns som en liten upphöjning och lär väl bryta igenom snart den med. Annars har han kvar sitt "barnasinne" och stoppar gärna sånt som grimskaft i munnen när han kommer åt. Nu häktar grimskaftet gärna fast bakom betarna i underkäken, med resultatet att Nisse får lite panik och slänger sig bakåt. Så att binda honom så han når att bita i grimskaftet innebär numera inte bara att man riskerar ett söndertuggat grimskaft. Man kan få en panikslagen Nillsson också, som kan ställa till sig i munnen genom att slänga sig bakåt när grimskaftet han är bunden i fastnat mellan tänderna...

Hästarna har mest gått utan täcken i hagen sista veckan, för vädret har varit så fint. Det innebär förstås att de rullar sig och det tar längre tid att borsta av dem inför ridpassen. Men det får man ta, de måste ju kunna få chansen att göra sig av med alla lösa hår själva också.

Jag fick en bild på Pottan i tisdags då jag tog kameran med mig ut i hagen.



Och så här fint ser det ut i vägdikena och lite varstans i övrigt också nu.

Vi har passerat mitten av april nu. Även om det inte är något vårväder att tala om så har jag nu länge noterat att jag inte hört någon tofsvipa i år. Alla år hittills (dvs för min del nästan 20 år bakåt) har tofsvipan och lärkan kommit med våren till markerna kring stallet i Björksätter. Men i år saknar jag för första gången tofsvipan.

Det sägs ju att fåglarna minskar, såväl arterna som antalet individer. Är det faktum att jag saknar den här fågeln en följd av att fåglarna allmänt minskar i antal? Återstår att se om tofsvipan dyker upp här ett annat år. Undrar blindstyret som aldrig haft ögon lämpade för fågelskådning och således egentligen inte fattar ett dugg om dessa djur.

Den här helgen har jag försökt utnyttja det fina väder som har varit, inte minst med tanke på att fint väder inte är någon självklarhet. Flera dagar den senaste veckan närmast regnade bort, värst var det i fredags. Tur nog slapp vi här det vinterväder som närmast verkade lamslå Stockholm med omnejd igår.

7 timmar med hästarna blev det för min del igår. Alla tre fick gå varsin sväng med mig. Regnandet hade fört med sig att min ridvall kändes för blöt att vara på och paddocken för tung, så det blev vägarna som gällde. Hade ett par trevliga turer med Sparven och Nillsson. Den senare tog det ett tag att hitta i hagen då han skulle hämtas in. Det kan ha sina sidor att snubbla runt bland sly, taggbuskar och stenbumlingar från senaste istiden. Bland mycket annat är det minst sagt opraktiskt att vara näst intill blind:-(

Efter att ha aktiverat de båda yngre förmågorna fick det sedan bli Pottans tur. Inspirationen hade väl så smått börjat tryta vid 6-tiden på kvällen och jag tänkte mig ett snabbt men någorlunda effektivt pass. Chansade på att kunna jobba lite på vallen trots allt, men gav upp då det klafsade för mycket. Fortsatte istället grusvägen bort, åt ett håll jag inte så ofta rider. Och där skulle larvpottan förstås börja se sina regelbundet återkommande spöken och börja spela apa och försöka vända. Jag uppskattar mycket hos min kära Pottentott, men det här uppträdandet är klart tålamodsprövande och tär en del på vår relation. Efter att ha fört en viljornas kamp några gånger, och dessemellan lyckats gå framåt en bit, så vände jag hemåt igen, vägen ledde ändå inte till något vettigt mål. Istället fick det bli en sväng på gammal invand vägsträcka innan vi slutligen definitivt vände hemåt.

Nästan hemma började det skramla betänkligt och det var ena framskon som blivit mycket lös, den hängde bara fast i några söm på utsidan. Bara att be min snälla sambo om hjälp att dra av skon, något jag också brukat göra själv med synen i behåll. Ja, på den tiden drog jag både av skor och satte fast tappskor, det var tider det.
Nu sitter skorna hur som helst på övertid, så det var väl inte så konstigt om en av dem släppte. Bara att invänta hovslagaren som redan var bokad till kommande vecka.

Trots tappsko dristade jag mig till en halvtimme i paddocken idag. Tycker jag fick till ett ganska lagom pass där med tanke på det jobbiga underlaget. Därefter var det slut på inspirationen, "ungdomarna" fick ledigt då jag tyckte jag borde försöka hinna med LITE annat än hästarna idag.

Bilder från helgen finns förstås inte, så det blir ett par från Stinas senaste besök i måndags. 

På Connemara Pony Research Groups blogg finns ett nytt inlägg med uppdateringar om lite av varje. Bl a kan man läsa att några blodprover från HWSS-drabbade connemaror i Europa, däribland Sverige, just nu analyseras vid Bannasch Laboratory. Resultatet, som ännu inte är klart, verkar mycket intressant. Det ser ut som de tänkbara platser i DNAet där mutationen som antas orsaka HWSS ligger, kan reduceras kraftigt. För att citera connemara.nu, där man på svenska återger en del av det här senaste inlägget  i HWSS-bloggen, "HWSS-forskningen går inte som tåget, den går mycket bättre".

Ur led verkar tiden vara. vi hade en s k grön jul - nu har vi en vit påsk! Nåja, aprilväder hör väl våren till, men då det var så trevligt som det var i senare delen av mars, så ville man ju tro att våren var definitiv. Hästarnas utetäcken plockades av, som på den här bilden från 23 mars.



Sedan blev det kallare igen, och därtill ordentligt blåsigt. Och igår långfredag kom ju det riktiga bakslaget, först regn och sedan snö, som föll hela dagen. Hästarna hade åter fått gå ut med vintertäckena på, och täckena var genomblöta då hästarna fick komma in ganska tidigt på eftermiddagen. Ingen dag för uteaktiviteter för min del kändes det som, och jag höll mig inne och fick lite gjort där istället. Och snön låg kvar i morse, så här såg det ut då hästarna kommit ut på påskaftons morgon. Men glådjande nog drillade lärkan vädret till trots!



Det var planerat att Stina skulle ridit igår, men det ställde vi in. Annars har hon varit här några gånger sedan jag sist lade ut bilder här på bloggen. Senast för en vecka sedan, då båda mina tjejer fick en hel del beröm:-) Däremellan försöker jag hålla igång hästarna själv. Ibland har det gått bra och ibland inte lika bra - ungefär som man kan förvänta sig alltså. Tyvärr är det bara att inse att tiden (och i viss mån orken) inte räcker till. EN häst är väl ungefär vad som vore lagom för mig, gissar jag. Nu känns det som jag har 3 ständigt dåliga samveten som väntar på att aktiveras.

Men jag är ändå glad åt mina fina ponnyer, som nästan alltid är så positiva att hålla på med. Och så får jag vara glad över att hästarna är friska och skadefria, det är ingen självklarhet. Hoppas det får fortsätta så.



Stina rider Pottan 17 mars



Stina rider Sparven 31 mars

Skärtorsdag är det idag. Det får mig att minnas en annan skärtorsdag, någon gång i första halvan av 1980-talet, jag minns inte exakt vilket år.

Jag bodde då i Uppsala och var ute med Ballerina på Nåstenvägen i riktning från Håga mot Lurbo. Rätt som det var kom en häst travande mot oss på vägen, sadlad och tränsad men utan ryttare. Jag hoppade av min häst för att fånga in den lösa hästen, med tanken att sedan fortsätta åt det håll hästen kommit från, för att försöka hitta en avslängd ryttare. Då jag stod på marken reagerade Ballerina häftigt, narkerade "håll dig borta" till den andra hästen. Jag blev misstänksam och tittade efter - och jo, det visade sig att den andra var en HINGST!! Jag kom fort upp i sadeln igen, ville absolut inte riskera att på marken hamna mellan två sparkande hästar. Och var enormt tacksam över att Ballerina uppenbarligen INTE var brunstig, och att hingsten verkade ha rätt inställning och accepterade det. Så det blev istället att jag red min häst vidare, och den lösa hingsten tyckte tydligen att vårt sällskap var helt okej, för han hakade snällt på alldeles frivilligt.

Någon ryttare stötte vi inte på, och till slut gav jag upp och vände tillbaka mot Håga. Hingsten följde snällt med oss. Nästan vid Håga-stallet höll någon ridlektion med en ryttare på en äng, och jag red dit och frågade om de kände igen hingsten. Det gjorde de inte, men den tjej som befann sig på marken satt upp på hingsten, och så gav vi oss alla tre ekipagen iväg i frisk trav för att återigen försöka hitta ryttaren. Men gav än en gång upp efter att ha ridit en ordentlig sträcka utan resultat. Så vi återvände och vid Hågastallet fick vi veta att de ringt från något av stallen nära Lurbo, och saknade en hingst. Jag fortsatte min ritt, och hingsten blev kvar i Håga, där den väl så småningom hämtades.

Jag såg hingsten igen en tid senare, då det var tävlingar vid min klubb. Han gnäggade efter Ballerina. Och hon var ju en häst med "pojktycke", så det var väl inte så oväntat.

Några foton från äventyret existerar inte. Det här var långt innan mobiltelefonerna blev var mans egendom, för att inte tala om mobilkamerorna, de existerade väl inte ens i tankevärlden. Så jag lägger ut en gammal bild på Ballerina på hopptävling från den tiden. Kanske samma tävling där hingsten återsåg oss, jag minns inte säkert.

På tal om tävlingar, så läser jag på connemara.nu att i Frankrike finns det möjlighet att tävla överhöjdare i "Kategori E". Det vore väl något att införa i Sverige också. Mina första connemaror, Apollo och Ballerina, var ju båda överhöjdare. Vad roligt det hade varit om jag kunnat tävlat dem i kategori E.

Då jag först hade Apollo, i början på 1970-talet, så var attityden mot överhöjdare väldigt avog, de var inte fina nog jämfört med rasfränderna som höll ponnymåttet, och fick t ex inte ställas ut. Med tiden blev ju inställningen något annorlunda, tack och lov. Undrar om inställningen snart kan bli sådan att tiden kanske kan anses mogen att införa Kat E även i Sverige?

Därtill läser jag på connemara.nu om en halvbror till min "Sparven" som är en mycket duktig överhöjdare som tävlar i Sverige, med framgång på hög nivå bland ridhästar. Återigen - släkten är värst!:-)