I senaste numret av tidningen Ridsport, som kom förra veckan, fanns en del att läsa om HWSS. Vi har fått vänta rätt länge på att få se den artikeln, den "förannonserades" ju på Ridsports webbplats redan i slutet av februari, inför den clinic om HWSS som nätverket connemara.nu arrangerade i Västergötland i mars.

Det står att läsa om HWSS allmänt och hur tillståndet uppmärksammats sedan det i och med IT-teknikens utveckling, blev enklare att skapa kontakter över gränserna. Och det är väl inte direkt fel, även om det finns de som uppmärksammat och varit bekymrade över problemet betydligt längre tillbaka. Men visst stämmer det att Connemara Research Group som nu lyckats få till den forskning som bedrivits i ungefär ett år, är ett resultat av IT-teknikens möjligheter.

Man kan även läsa om en svensk klinikhovslagares erfarenheter av att försöka behandla några connemaror med HWSS.

En företrädare för Connemarasällskapet (SCS) har också uttalat sig. Vad ska jag tycka om det då? Det får väl bli att etablissemanget inom SCS inte överraskar. Visserligen kan man, mot bakgrund av allt som hänt det senaste året och det faktum att problemet nu redogjorts för på flera olika platser på internet, och nu senast också i tryckt fackpress i Sverige, inte längre köra taktiken att totalt ignorera de uppgifter som framförs. Men fortfarande verkar argumentet "det finns inget bevis för att det är ärftligt", som man hittills gärna bemött åtminstone en handfull personer i Sverige med, som genom åren försökt ta upp frågan med föreningsfunktionärer, ses som högst relevant. Man kommenterar saken med att det inte skulle finnas någon fastställld diagnos och att det inte finns något bevis för ärftlighet, och det trots de detaljerade fallbeskrivningar som funnits tillgängliga sedan åtminstone ett halvår tillbaka, samt att forskningen, utförd av forskare som är bland världens främsta på området,  nu sedan länge visat på att tillståndet av allt att döma är genetiskt betingat.

Med den insyn jag själv har i frågan, men som det är svårt att redogöra för på en öppen plats som den här eftersom det då skulle kunna uppfattas som "smutskastning" av vissa personer och ponnyer, får jag klart känslan av att de inom SCS som hela tiden velat dölja att problemet existerar, nu försöker "rädda ansiktet" genom de uttalanden som gjorts i Ridsport. Man påstår också att det hållits information om HWSS på SCSs senaste årsmöte. Helt klart är dock att man där INTE använt sig av det informationsmaterial som Connemara Research Group utarbetat och som har använts vid informationstillfällen i avelsföreningarna i USA, Canada, Tyskland, Nordirland och vid connemara.nu's clinic. För min del kan jag inte låta bli att tolka det som att man inom SCS ser informationen från Connemara Research Group som ett hot.
Men oavsett hur "höga dignitärer" inom SCS väljer att hantera frågan, så borde dagarna nu vara räknade för hur länge man där, och från andra avelsföreningars håll, ska kunna fortsätta att försöka ge sken av att den här frågan inte har någon egentlig betydelse. Allt talar för att vi inom en överskådlig framtid kommer att ha möjlighet att testa våra ponnyer för den gen som med stor sannolikhet existerar, och som är orsaken till HWSS. Och oavsett vilka beslut som då tas eller inte tas i SCS, Svenska hästavelsförbundet, jordbruksverket eller någon motsvarande instans i annat land, så kommer seriösa uppfödare (läs här: stoägare) att låta testa sina ston och efterfråga testresultat för de hingstar de är intresserade av att använda. En hingstägare som inte låter testa sin hingst riskerar att framstå som någon som har något att dölja. Och även om hingstägaren vägrar låta testa sin hingst alternativt inte vill offentliggöra resultatet, så kommer hingstens status ganska enkelt att kunna kollas indirekt, genom att testa avkommor till hingst, särskilt i fall där modern befunnits vara fri från anlaget.

En effekt av artikeln i Ridsport är att åtminstone en hästägare gett sig tillkänna, och berättat att hon nu äntligen, efter 13 års undran, förstått vad hennes häst lider av. Man kan undra hur många fler hästägare som också kan  ha insett samma sak tack vare artikeln. Om inte annat så visar det väl att det finns ett mörkertal vad gäller förekomsten av HWSS i Sverige. Och det visar klart att artikeln i Ridsport har en funktion att fylla för spridandet av kunskapen om HWSS.

På Connemara Pony Research Groups blogg finns ett nytt inlägg med uppdateringar om lite av varje. Bl a kan man läsa att några blodprover från HWSS-drabbade connemaror i Europa, däribland Sverige, just nu analyseras vid Bannasch Laboratory. Resultatet, som ännu inte är klart, verkar mycket intressant. Det ser ut som de tänkbara platser i DNAet där mutationen som antas orsaka HWSS ligger, kan reduceras kraftigt. För att citera connemara.nu, där man på svenska återger en del av det här senaste inlägget  i HWSS-bloggen, "HWSS-forskningen går inte som tåget, den går mycket bättre".

Det rör på sig:-) För att göra det lite enkelt för mig, så kopierar jag helt enkelt det inlägg jag precis gjorde i HWSS-tråden på connemaraponny.ifokus:

"Lite uppdatering om läget:

På HWSS-gruppen på facebook kan man nu läsa att labbet vid UC Davis nu tagit beslutet att starta fas 2 av forskningsarbetet. Det trots att de ännu inte fått in alla pengar som krävs. Men de bidrag som hittills kommit in, i kombination med att de är så optimistiska vad gäller det förväntade resultaten samt att de tydligen själva ser forskningen som så viktig, tycks avgörande för att de nu ändå sätter igång. 

Även Connemara.nu nämner det idag på svenska, och de har dessutom kontaktats av Hovslagarskolan, Hovslagarföreningen och tidningen Ridsport, som visat intresse för frågan och vill veta mer.

Men fortfarande behövs alltså donationer till den nuvarande forskningen. Bidra gärna till den insamling som connemara.nu har, eller bidra direkt via UC Davis donationssida på webben!"

Igår hittade jag det här inlägget på HWSS-bloggen. En artikel, som handlar om hur djuruppfödare ofta ser på ärftliga defekter som dyker upp hos deras djur citeras. Även om det främst är hunduppfödning som nämns, så går texten utmärkt att applicera på andra djurslag. Det är hur som helst mycket intressant läsning.
Inlägget nämner också det faktum att i en del länder är det reglerat i djurskyddslagstiftningen att det inte är tillåtet att avla hur som helst på individer som bär på gener som orsakar defekter. Sverige är ett sånt land.
Jag läser också att det fortfarande saknas 3 500 USD för att kunna starta den andra fasen av genforskningen. Donationer behövs alltså fortfarande.

Senare igår kunde jag läsa på connemara.nu att de just sänt iväg vad de hittills lyckats samla in här i Sverige. 1 000 USD blev det, så nu saknas förhoppningsvis inte "mer" än 2 500 USD. Ett steg på vägen trots allt.
Tack till de svenskar som bidragit! Kan man våga hoppas på att det inspirerar en och annan ytterligare uppfödare att ta sig ut ur den psykologiska bubblan och kanske vilja bidra till en säkrare framtid för sina kommande uppfödningar?

Det har lagts ut aktuella bilder på ett av de "fall" vi har i Sverige. En import visserligen, men har det så stor betydelse i sammanhanget egentligen? Vi har samma blodslinjer över hela världen och problemet finns i en mängd olika linjer och kan alltså ses hos skenbart ganska obesläktade ponnyer. Ägarna till ponnyn med hovarna på bildena har dessutom lyckats importera TVÅ fall samtidigt. De har slitlt med dessa hovar i över ett år utan att förstå vad problemet egentligen handlar om. Nu vet de mer, men sliter fortfarande med stora och påkostade insatser, och skenbara framgångar som ofta följs av bakslag. Något som känns mycket välbekant för de flesta som själva har erfarit HWSS hos sina hästar. Bilderna kan ses på connemara.nu.

I USA har en medlem av Connemara Pony Research Group varit inbjuden att tala om problemet för Connemarasällskapet där. Jocelyn Davies presentation blev mycket uppskattad och hade någon haft sina tvivel innan, så försvann de nog då. Mötet röstade igenom att bidra med 2 500 USD till forskningen från en fond föreningen har.

Mot bakgrund av detta kan jag inte låta bli att undra över vad Svenska Connemarasällskapet håller på med. Det kan inte ha undgått styrelsen allt som pågår i HWSS-frågan eller att det är något som i högsta grad angår ALLA som har det minsta med Connemara-avel att göra. Men från SCS är tystnaden fortfarande kompakt. Mot bakgrund av USA-föreningens donation, så skulle man ju tycka att SCS kanske borde känna sig manade att bidra också. Eller åtminstone visa sina medlemmar att man stödjer saken och uppmuntra de enskilda medlemmarna att donera till forskningen. För medlemmarna har ju alltid fått höra att föreningen inte har några pengar.
Nu har det visat sig att SCS anser att föreningens hemsida måste förnyas, den befintliga anses vara otidsenlig och svårskött. Till detta avser man att avsätta en nätt summa på 30 000 kr. Hemsidan ska av allt att döma göras av ett företag som ägs av en av styrelsens medlemmar. Den kommer därtill fortsättningsvis att kosta 6 000 kr/år i drift. Så tydligen är inte SCS alls så fattiga som de vill ge sken av för sina medlemmar.
Jag har varit medlem i den här föreningen utan uppehåll i snart 40 år nu. Under senare år har det känts som det knakat kraftigt i fogarna för min del i förhållandet till föreningen. Inte minst med tanke på hur frågan om hovproblemen hanterats, dvs det enda som hänt är att det hela konsekvent tigits ihjäl. Trots det har jag ändå hängt kvar, för Connemaraponnyn som ras har varit så viktig för mig. Men nu börjar det kännas som måttet är rågat även för min del. Är det så här föreningen ska använda sina/medlemmarnas pengar, till att gynna en av sina egna styrelsemedemmar? Och det är för övrigt inte första gången det förekommer oegentligheter som innebär att styrelsemedlemmar missbrukat sin ställning och skaffat sig egna favörer i föreningen.
Nej, nu är det jag som tar "time out" vad gäller mitt medlemsskap i SCS. Jag har i ganska många år känt att det på många sätt inte längre är "min" förening. Nu gör jag slag i saken och låter bli att förnya mitt medlemsskap. Och jag tror inte att någon kommer att sakna mig heller, möjligen då min medlemsavgift. Vi får se om SCS någon gång rensar i de egna leden och gör upp med sitt förflutna, dvs de oegentigheter som pågått där ett antal år och gör så än idag. Då kanske jag kommer att överväga att gå med som medlem igen. Om jag anses rumsren nog att få göra det då förstås...;-)

Ett fantastiskt genombrott har skett i forskningen kring HWSS i och med resultatet av den första fasen av genomscanningen, som jag fått ta del av idag. Resultatet tyder klart på att orsaken till det elände en del av våra hästar drabbats av är ärftlig. Och även om jag själv känt mig övertygad om att så var fallet, så har det ändå varit nervöst att vänta på resultatet. För man kommer ju inte ifrån att man känt sig motarbetad i sina försök att få fram sanningen om vad som legat bakom de katastrofalt dåliga hovar som ett par av mina 90-talsuppfödningar hade. Folk med makt och pondus i uppfödar- och avelsföreningskretsar har sopat det hela under mattan och vägrat att diskutera problemet, och eftersom jag inte tillhör den grupp som besitter makt och pondus och anseende i största allmänhet, så är det ju "de andra" och inte jag som ses som trovärdiga. Och hävdar de att det inte finns några problem, så är det ju så...

För min del har det inneburit att jag deppat ihop under långa tider och dragit mig undan från de som inte haft något intresse av att ta del av mina erfarenheter och funderingar. Jag har känt mig väldigt ensam och utlämnad. Ändå måste jag säga att jag har haft tur jämfört med många av mina olyckssystrar bland drabbade uppfödare i andra länder. Till skillnad från vissa av dem har jag inte blivit anklagad för att vanvårda, försumma eller felutfodra mina hästar och heller inte anklagat mig själv för det. Jag har hela tiden varit övertygad om den ärftliga faktorn, bl a för att jag genom egna och ett fåtal engagerade medmänniskors efterforskningar på ett tidigt stadium hittat så mycket belägg för teorin om ärftlighet, då vi funnit att ett antal ponnyer genom åren verkat lida av problemet, och att man kunnat konstatera släktskap i många fall.

Så det känns nästan som julafton för mig idag. Undrar om jag i framtiden kommer att minnas den 10 januari 2012 som den stora dagen? Eller en av dagarna. För nu känns det verkligen som ett test för att kunna kolla varje enskild häst, huruvida den är bärare av anlaget eller inte, finns klart inom räckhåll. Jag vet redan (förutsatt att hypotesen stämmer, och det finns det ju inget som talar emot) att 2 av mina 4 hästar är anlagsbärare och att de båda andra, med hänsyn till sin stam, mycket väl skulle kunna vara det. Mina ponnyer är av ganska varierande blodslinjer och tänker man på hur många nära släktingar de har som också mycket väl skulle kunna vara anlagsbärare utan att deras ägare har en aning om det, så borde man inse att det här är inget försumbart problem. Och det skulle inte förvåna mig om det fortfarande finns drabbade hästar i vårt land, vars ägare inte alls är medvetna om vad deras hästar verkligen har för problem. Där ser man resultatet av att "finfolket" så väl lyckats hålla problemet okänt i så många år. Men nu får vi hoppas på att det inte dröjer innan HWSS är allmänt känt och att obligatoriskt test krävs för alla avelsdjur, så att nya "hästar utan hovar" ska slippa behöva se dagens ljus.

Ja, jag blir känslosam! Det är så många år jag har gått och känt mig ensam och mått dåligt pga det här. Under en period på några år försvann all lust att ägna sig åt avel. Det var en period då jag egentligen fortfarande inte var främmande för att köpa nya hästar, men kände bara att jag kunde inte stå framför en trevlig ponny jag gärna skulle vilja ha utan att tänka "undrar vilka sjukliga gener den här hästen bär på, som ingen känner till?" Samtidigt såg jag mina tankar som lätt paranoida. Men med facit i hand, och efter att ha insett hur problemet tycks ha eskalerat, åtminstone på Irland, om det nu inte varit lika frekvent där under lång tid som det  verkar vara nu, så tänker jag att jag nog hade mer fog för de tankarna än vad jag anade på den tiden.

Jag har ingen champagne hemma, men hade så varit fallet hade nog korken åkt av idag. Istället har jag firat med glass spetsad med lite god likör och ett glas dessertvin.

Mer fakta om dagens fantastiska nyhet hittas på connemara.nu samt Connemara Pony Research Groups blogg. Och det behövs fortfarande bidrag till fas 2 av forskningen. Hur du kan bidra får du också information om på dessa bloggar.

Nämnas kan att som det nu blivit så många inlägg om HWSS här i min blogg, så har jag skapat en egen kategori för ämnet. Det är nästan exakt ett år sedan det första inlägget i den kategorin skrevs och då pga att jag ville informera om den diskussion som pågick på ett forum på webben. Som ett resultat av den diskussionen bildades Connemara Pony Research Group i början av förra året. Och det känns fantastiskt idag att se vilka resultat gruppen lyckats uppnå på ett enda år! 

Har fått veta att någon berörd person skapat en facebook-sida om sin(?) unga Connemaraponny med anledning av att hästen är drabbad av den mycket speciella och högst sannolikt ärftliga hovväggsseparation som är ett gissel i vår ras. Kanske inte så väldigt vanlig även om mörkertalet förmodligen är stort. Men för den hästägare (och häst) som drabbas innebär det i regel en katastrof. Det värsta med det hela är att fenomenet av någon anledning tystats ner, trots att det måste varit känt i snäva kretsar sedan decennier. Då jag själv drabbades och så småningom insåg vad det var jag stod inför ville jag slå larm i vår avelsförening, men fick inse att man där förmodligen kände till problemet men valde strategin att tysta ner/förneka att problemet fanns. Detsamma verkar gälla avelsföreningar för rasen i hela världen, och inte minst i rasens hemland Irland.

Så småningom har jag ändå lyckats få kontakt med andra med samma erfareneter som jag, dock inte inom vårt lands gränser, som liksom jag är oroade och känner att de måste agera på ett eller annat sätt. Och det är förvisso skönt att efter många år få någon sorts bekräftelse på att det verkligen ligger något i vad jag ju länge själv varit säker på, fast omgivningen inte velat lyssna på mig.

Eftersom det här "tillståndet" inte är erkänt i öppna sammanhang och formellt alltså inte existerar(!!!) så finns det (vad vi "initierade" kommit fram till) heller ingen formell och erkänd benämning på det. Bland de som intresserar sig för det och försöker få till stånd vidare forskning på det har dock under det senaste året den (än så länge) ej vedertagna termen "Hoof Wall Separation Syndrome" (HWSS) börjat användas.

För den som vill läsa om hur problemet kan upplevas och se informativa bilder, så lägger jag här ut länken till facebook-sidan Rosewood Witchcraft.