Sedan en dryg månad tillbaka är jag 4 timmar per dag på Stenholmen islandshästcenter och gårdshotell som ligger strax utanför Linköping. Min SIUS-konsulent (en arbetsförmedlare med specialinriktning att hitta "riktiga jobb" åt, i mitt fall, folk med synnedsättning, och den tredje eller fjarde SIUS-konsulenten i ordningen för min del) har till slut lyckats få napp hos en arbetsgivare som visat tillräckligt stort intresse för en idiot som jag (för det är ju så samhället i stort valt att betrakta oss ej fullfungerande, oavsett på vilket sätt vi är funktionsnedsatta). På Stenholmen, som har en omfattande verksamhet med flera olika grenar/inriktningar hoppas jag kunna bidra med administrativt stöd. Så här långt tycker jag att allt har fungerat väldigt bra och jag trivs med arbetsupgifter och övrig personal.

Min förhoppning är nu att allt, alltså även det mer formella kring en kommande anställning, ska falla väl ut och att jag äntlgen, efter uppemot 10 år av ofrivillig arbetslöshet ska få en chans att försörja mig på ett anständigt sätt.

Heder åt en arbetsgivare som Stenholmen, som vågar tänka tanken att ge en som i åratal varit utstött från den reguljära arbetsmarknaden en chans! Det skulle behövas MÅNGA FLER arbetsgivare som är beredda att ta det steget!

Lilla My har lämnat oss. Hon kom till oss tillsammans med sin likaledes rödvita kullbror, som pga olyckliga omständigheter tyvärr tidigt försvann. My blev kvar desto längre, hon blev 14 och ett halvt år.

Som jag visste att My med sin färg garanterat skulle sätta färg även på sina avkomlingar så lät jag henne få en kull innan hon kastrerades. 4 "Mylingar" föddes i maj 2004 och de är alla fortfarande i livet, 3 av dem finns kvar här hemma.

Då Mylingarna fortfarande var mycket små, bara en dryg månad gamla, försvann My spårlöst hemifrån. Tiden gick, vi saknade henne och ungarna saknade henne förstås allra mest. När jag hade gett upp hoppet och antog att hon blivit rävmat eller något sånt, så dök hon plötsligt upp igen efter sådär 9 dagar. Jag minns min förvåning och lycka då hon helt plötsligt befann sig ute på gården, omgiven av gårdens övriga vuxna katter, och verkade helt oberörd och omärkt av sin bortavaro. Var hon varit den dryga veckan är fortfarande en gåta för oss.

Under det senaste året har vi anat att hon börjat bli märkt av sin ålder och sista tiden mådde hon så dåligt att det inte fanns något alternativ till att låta henne få gå vidare till de evigt gröna jaktmarkerna.

Nedan ett par bilder från tiden då hon var ung och frisk.

Lilla My vidgar vyerna högt uppe under vedbodtaket, med sonen Ludde snäppet ovanför. Januari 2006.

Det här året har det visst inte blivit mycket skrivet här, sämsta prestationen hittills sedan bloggen skapades. Här kommer något sorts inlägg årets 2016 sista självande minuter.

Jag har väl inte direkt för vana att titta tillbaka på vad jag skrivit här, men när jag nu ändå ser de senaste inläggen så inser jag att de kan ge sken av att jag känner mig negativ och uppgiven. Då de skrevs var jag också rätt upprörd över vad inläggen ifråga behandlade, men så här i efterhand måste jag poängtera att det inte är så jag kännerr mig generellt.

Annars har väl året rullat på ungefär i den vanliga lunken. Hästarna har hållits igång efter förmåga och överlag fungerat så bra man kunnat förvänta sig med den insats som har varit. Jag har försökt hålla igång Pottan och Sparven och Emma har ridit Myran emellanåt. Även jag har, efter att lyckats banta ner mig avsevärt (vilket jag är inte så lite nöjd med!) suttit på Myran några gånger. Nillsson går och skrotar, upplevs som okej men jag utgår från att han, om han skulle sättas på prov på allvar, skulle visa sig halt. Jag velar och har hittills dragit mig för att ta något definitivt beslut för hans del...

Min situation "utåt sett" är oförändrad. Fortfarande arbetssökande samtidigt som knappast någon arbetsgivare är intresserad av mig, som funktionsnedsatt är man dömd på förhand. Har fått byta fas 3-plats under året, så jag har inte märkt av att fas 3 skulle läggas ner, som påstås.

I övrigt har bloggtorkan för min del sin orsak i att jag inte tycker att jag haft något av vikt att skriva om. Och mina blogginlägg bör trots allt ha ett budskap känner jag. Sen har jag väl kanske varit lite slö också och inte alltid prioriterat datorn.

Ska jag lyfta blicken och försöka se över min egen snäva horisont och lite längre ut i stora världen, så finns ju anledning att känna oro. Många omvälvande politiska händelser, konflikter och trender. Miljö- och klimatfrågorna som det för några decennier var närmast helt tyst om har åtminsone börjat diskuteras och ventileras på senare år men var är de konkreta åtgärderna? Samtidigt som vi allt tydligare kan erfara den globala uppvärmningen och dess följder, och tyvärr är jag övertygad om att det vi nu ser bara är början på ett skenande scenario med följder på sikt som vi inte kan överblicka.

I min "lilla värld" återigen, har jag bytt dator och operativsystem under året. Det har fört med sig att min gamla programvara som jag använt för min hemsida Pomonas Connemaror inte längre fungerat, och jag har hittills inte hittat någon riktigt bra ersättare. Så hemsidan, som inte uppdaterats övermåttan på senare år har stått helt stilla ett bra tag nu. Vi får se hur det går med den, men om någon till äventyrs skulle trott att jag "trillat av pinn" som en förklaring till min bortavaro från world wide web, så stämmer det inte alls.

Nu är det inte långt kvar tills nyårsklockorna klämtar i den här delen av världen, och jag vill ändå i den här stunden vara optimist och hoppas att 2017 kommer att bli ett bättre år för världens mest utsatta än det år vi nu lämnar.

Avslutar med att bjuda på min jul- och nyårshälsning för i år, stallkatten Svartsson som på katters vis tar sig en mys-stund på soffan i sadelkammaren.

Varför föraktar jag politiker? Därför att de föraktar mig!
De föraktar vanligt folk, sina väljare i allmänhet och de utsatta, t ex de med funktionsnedsättning i synnerhet. Istället för att se människan med de resurser som exempelvis livserfarenhet, kompetens och arbetslivserfarenhet hen (ja, det ska ju vara ett av de nya modeorden) har i bagaget, ser de bara funktionsnedsättning och i och med det ett värdelöst kolli som man kan behandla som vad skit som helst.

Det finns givetvis fler grupper än politikerna som går att stoppa in i samma fack, här är ett annat exempel som jag ju redan nämnt i mitt förra inlägg. Och synsättet kan väl egentligen utan alltför stora undantag appliceras på samhället i stort.

Egentligen är det bantardag för mig idag, men det skiter jag i. Känner att jag måste unna mig något extra och starkt på verandan i den för dagen och kvällen ovanliga sommmarvärmen, i ett försök att neutralisera min ilska. Åtminstone för stunden, för det löser ju dessvärre inga problem på sikt. Jag lär nog få fortsätta att förakta... :(

Synskadades Riksförbund (SRF) har undersökt hur arbetsgivare ser på att anställa synskadade. Resultatet har sammanställts i en rapport som kan ses här. Resultatet överensstämmer väl med den känsla jag själv har fått som arbetssökande och synskadad sedan sådär 7 år. Jag har på den tiden aldrig varit i närheten av något som skulle kunna definieras som en anställning.

I den situation jag hamnat i som arbetslös synskadad har jag gjort en del "intressanta" erfarenheter. Försäkningskassans företrädare som vid sammanträffande för en del år sedan gång på gång upprepade att "synskada är ingen anldening till att inte jobba". Visst, jag håller med, men det är ju inte i första hand JAG som ska matas med det budskapet gång efter annan, bearbeta istället arbetsgivarna som inte vill veta av oss som inte fungerar enligt deras måttstock!

Sedan är det arbetsförmedlingen. I den situation jag hamnat får jag inget jobb utan kontakter. Kontakter som jag saknar och därför tycker att jag kan förvänta mig att arbetsförmedlingen ställer upp med åtgärder som kompenserar min avsaknad av kontakter, om det nu är så att dessa myndigheter anser att jag ska jobba trots mina "tillkortakommanden". Efter en del tjat fick jag för några år sedan kontakt med en SIUS-konsulent. Den kontakten resulterade tyvärr noll och ingenting, trots att jag själv försökte vara aktiv i processen och komma med förslag. Efter ett drygt år avslutades den kontakten av SIUS-konsulenten med motiveringen att den normala kontakttiden var ett år. Dessförinnan hade arbetsförmedlingen tydligt visat att jag inte dög åt dem heller, ens som oavlönad praktikant. Det har jag redogjort för här tidigare i 3 inlägg, Det bidde ingenting - igen, DO-anmälan och Antiklimax.

Nu har jag sedan några månader återigen kontakt med en SIUS-konsulent, som den här gången ska vara särskilt inriktad på bl a synproblem. Hittills utan resultat men "ärendet" än så länge åtminstone pågående.

Samtidigt ägnar jag mig åt jobbsökande. Det känns som ett meningslöst spel för gallerierna, de jobb som är realistiska att söka är inte särskilt många och dessutom har ju åtminstone jag insett att det är inte mig arbetsgivarna är ute efter. Ingen arbetsgivare har heller visat något som helst intresse för mig som resultat av mina ansökningar, inte ens då jag hittat och ansökt något enstaka jobb där jag verkligen skulle kunna påstå att jag hade såväl kompetens som meriter för jobbet ifråga. Men jag måste hålla igång det här meningslösa jobbsökeriet, annars får jag bassning av arbetsförmedlingens handläggare för att jag inte söker alla de "kompatibla" jobb som de anser finns.

I sammanhanget måste även synskaderörelsen och deras attityder nämnas. I min frustration har jag några gånger, för ganska många år sedan nu, efterlyst att SRF skulle arbeta mer aktivkt med de här frågorna. I olika sammanhang har jag då tryckts ner av SRF-företrädare på såväl lokal som central nivå. Jag har fått veta att min arbetslöshet är mitt eget fel, för jag har inte ansträngt mig tillräckligt själv. Jag har fått veta att jag "är bitter" av någon som över huvud taget inte känner mig eller känner till min situation, och att jag inte ska ta upp såna frågor (i det här fallet i en mailinglista som handlade om just synskadade och arbetsmarknadsfrågor) för de andra deltagarna ville inte ha negativa berättelser, de ville höra roliga saker! SRF hävdade alltså att min arbetslöshet var mitt eget fel. Samtidigt som de på sin hemsida gav uttryck för att sådär hälften av alla synskadade i arbetsför ålder var arberslösa och att arbetsgivarnas attityder hade stor betydelse. Alltså samma analys som jag själv gjort.

Detta agerande från en förening jag förväntade mig skulle företräda mina intressen har för övrigt fått mig att "rösta med fötterna", dvs jag har lämnat SRF. Vore man mån om att behålla sina medlemmar bemöter man dem inte på det sätt som jag har blivit bemött.

Det här inlägget ger tyvärr sken av att vara väldigt egotrippat, dvs jag skriver uteslutande om mig och min egen situation. Och det anses absolut inte rumsrent i dessa sammanhang. Men ska jag ge en förklaring så är det att det har varit svårt för mig att i synskadesammanhang kunna diskutera och utbyta erfarenheter med andra i min situation. Det är inget som t ex SRF har uppmuntrat eller underlättat, utan det verkar som alla vi (enligt SRF) överrepresenterade synskadade arbetslösa ska hållas isolerade från varandra. Kan det vara så att vi uppleds som ett hot av "våra egna"?

Själv är jag snart pensionsmässig (om jag nu kommer att tillåtas bli fattigpensionär) och jag har svårt att tro att attityder och funktionsnedsattas möjligheter på arbetsmarknaden kommer att förbättras under min tid. Kan man våga hoppas på förbättringar längre fram, som skulle kunna gynna generationerna efter mig?

Jag har ju varit utan stallkatt några år nu. Vill verkligen ha en katt i stallet för att hålla efter oönskade gnagare, men det faktum att jag inte har stallet där jag bor har bidragit till att jag dragit mig för att skaffa ny katt. När jag själv är i stallet går mesta tiden till att prioritera hästarna, och jag har känt att risken varit för stor att jag inte skulle hinna vara social med en katt i önskvärd utsträckning.

Nu har jag fått en katt i stallet i alla fall, åtminstone i perioder. Svartson, även kallad Frippe Jr, från en granngård skrev jag om här för flera år sedan, och han har fortsatt att hålla sig i och kring mitt stall i perioder. En väldigt trevlig bekantskap, lättsam och social.

 

 

Svartson i vårsolen utanför stalldörren.

 

 

 

"Vem är det som kommer?"

 

 En annan katt som inte heller är min och som också har varit mer här tidigare är den här snubben. En betydligt mer reserverad katt, som rört sig i omgivningarna under flera år även han, och som jag antagit är en hemlös "strykarkatt". Han hade tidigare en matplats i den tomma ladugården hemma hos mig, men sedan sista utekatten Stig "lämnat in" här om året har den matplatsen dragits in. Dock serveras "Tjatus" mat på trappan här hemma och han skulle ha vägarna förbi.

Tjatkatten får sig ett skrovmål på trappan

På connemara.nu läser jag att man nu kan få HWSD-test utfört i Sverige till en kostnad av 700 kr inkl. härstamnings-id-kontroll.

Det känns positivt att alltfler laboratorier erbjuder test av HWSD-status, och förhoppningsvis för det även med sig att kännedomen om HWSD generellt ökar. Min förhoppning blir nu att man som hästägare av SCS blir betrodd att själv kunna ta och sända in ett tagelprov och att resultatet ska kunna ses som officiellt godkänt utan ytterligare inblandning av veterinär eller id-kontrollant, eftersom id-kontroll ju ingår som en del av resultatet.

Sedan funderar jag återigen över hur det här kommer att påverka den statistik som regelbundet släpps från VGL i Davis. Kommer SLU att vilja redovisa motsvarande statistik offentligt?

SLUs sida hittar man här.

Jag är av naturliga skäl ingen inbiten TV-tittare. Det är regel snarare än undantag att jag somnar i soffan, när jag har ambitionen att följa någon av nyhetssändningarna eller bara hålla den TV-tittande sambon "sällskap".

Igår kväll var det ändå med visst intresse jag intog första delen av programserien Vegorätt. Själv har jag ju alltid varit mer eller mindre vegetarian och mat och matlagning för husbehov intresserar mig verkligen. Men ack vilken smörja som nådde mina öron. En massa trams och flams bara, kring konstig mat med konstiga ingredienser. Jag insåg att det för min del inte blir fler program i den serien. Jag verkar inte vara ensam om mina tankar heller. När jag kollar runt lite på webben efter andras reaktioner på programmet inser jag att även det innehåll jag missat då jag inte kunnat ta del av programmet med ögonen (och det givetvis inte var syntolkat) bara var ännu mer flams och trams.

Ingen ny inspiration för mig där inte, och uppenbarligen inte heller för väldigt många fler. Synd, för det finns så mycket gott, roligt, vettigt, nyttigt och onyttigt mer eller mindre vegetariskt, som skulle kunna passa de flesta smakriktningar. Inget fel med lite annorlunda mat, men mat som ses som alternativ och annorlunda av en (än så länge) majoritet av svenskarna behöver verklien inte vara konstig och övermåttan avvikande. Eller ges en dito inramning. Vad uppnår man med det? Jag har svårt att tro att man sår några frön av ökat intresse.

Eftersom jag väljer att lägga det här inlägget i kategorin "Mat och recept" så får jag väl bidra med ett eget recept som alternativ till nämnda TV-flum. Tämligen okomplicerad men god och mättande vintermat, och 100% vegansk om man utesluter den rivna osten.

RÅRISRISOTTO med kall tomatsås

ca 6 portioner

6 dl råris
matolja, gärna olivolja
1 gul lök alt purjolök
1-2 vitlöksklyftor (eller efter smak)
en bit färsk ingefära
någon kryddblandning man gillar, jag brukar välja mellan curry och ev paprikapulver, eller tandoori masala.
1 förpackning krossade tomater (400-500g)
1-2 msk tomatpuré
12-13 dl grönsaksbuljong (t ex vatten + tärning)
en blandning av skivade eller strimlade grönsaker och rotfrukter, t ex morötter, palsternackor, rot- eller stjälkselleri, gröna ärtor eller haricots verts, paprika, broccolibuketter. Eventuellt lite svamp, champinjoner eller kantareller, men då jag har svämp med brukar jag använda mig av lite mildare kryddning för att inte förta svampsmaken helt.
en knippa persilja eller basilika, finklippt
ev extra salt

Gör så här:

Finkacka lök och ingefära, pressa vitlöken och fräs hacket i olja och kryddblandning i en katrull/gryta som bör rymma minst 3 liter. Tillsätt rotfrukter och ev. svamp men vänta med grönsaker som inte kräver så lång koktid, och rör om. Tillsätt sedan riset och blanda om allt. Därefter tillsätts vatten/buljong, ev tomatpuré och hälften av tomatkrosset. Totalt ska det bli 1,5 l vätska.

Koka upp och låt koka på svag värme. Råris kräver lång koktid, i regel minst en timme.
När ungefär halva koktiden gått, eller kanske ännu lite längre tid, beroende på vilka grönsaker det handlar om och vilken koktid de har, lägger man i de mer "lättkokta" grönsakerna, som ärtor, bönor eller strimlad paprika och ev salt om man så önskar. Mot slutet av koktiden rör man ner bladkrydda.

Medan riset kokar blandar man till tomatsåsen av det tomatkross som blivit över, lite matolja, en aning stark röd pepparkrydda, t ex Thai Sweet Chili och någon torkad bladkrydda, gärna timjan eller någon blanding som franska örter/herbes de Provence.

Servera risotton med tomatsåsen, kall eller uppvärmd, som tillbehör. Ar man inte vegan är det även gott att toppa portionen med riven ost. Och givetvis gärna en sallad som tillbehör, grönsallad om det är säsong, eller vitkål/pizzasallad under vinterhalvåret. Som alternativ till tomatsåsen kan man även välja någon god chutney, syltad squash eller något annat liknande.

Bon appetit!

I alla fall för mig.

Efter att ha konstaterat att vikten, som väldigt länge varit klart i överkant, sakta men säkert ökade ytterligare, gjorde jag för knappt ett år sedan slag i saken och bestämde mig. Att jag rider ponny och att åtminstone lilla Sparven säkert skulle uppskatta att jag lättade lite, var ett tungt vägande skäl och antagligen den triggande faktorn, men även för min egen del vore det ju inte fel att tappa överflödiga kilon.

Som den realist jag anser mig vara ser jag med viss skepsis på många av de "bantings-skolor", dieter och preparat som marknadsförs som allena saliggörande. Inte minst om de dessutom "kostar pengar", dvs någon ska sko sig på mig för något jag rimligtvis bör kunna fixa "kostnadsfritt". Trendmetoden 5-2 kändes trots allt som ett alternativ värt att prova, och så fick det bli. Googla fram info om hur det går till och därefter studera en detalgerad, om än mycket rörig näringsvärdestabell som hittades på livsmedelsverkets sajt.

Till att börja med upplevde jag väl inte viktnedgången övermåttan snabb, men när jag väl kom igång försvann kilona sakta men säkert. På ca 8 månader tappade jag nog lika många kilon. Sen ska erkännas att jag tillåtit mig att hoppa över vissa svältdagar vid speciella tillfällen. Och den gångna julen har helt klart inneburit stagnation och förmodligen även ett mindre bakslag. Med mitt godkännande på förhand. Nu är det dock dags för nya tag. Och utgångsläget är trots allt -8 kg jämfört med för ett år sedan.

Det krångligaste var nog att ta fram en diet för en dag som landade på max 500 kcal. Sedan har det bara rullat på. Jag gör det enkelt för mig, och har en stående diet för alla svältdagar. Satsar på sånt som ger maximal mättnad i förhållande till den tillåtna energimängden. Ganska sur kan jag känna mig när jag är hungrig dessa dagar, men att veta att i morgon får jag stoppa i mig mer hjälper mig att stå ut. Aldrig mer än en svältdag i taget och sedan minst 2 dagar med någorlunda normal mathållning.

I och med att jag lyckats så bra har det gjort det lättare att tänka "rätt" även de andra dagarna. Det blir inte fullt så stora portioner som det kunde bli tidigare, och kanske att man ibland avstår från något onödigtt energirikt som man kanske skulle stoppat i sig annars. Samtidigt som jag ändå tycker att jag unnar mig det mesta.

En annan aspekt på viktnedgång är förbränning. Roade mig med att googla för att se vad jag kunde hitta där. Det påstods t ex att man sätter fart på förbränningen genom att dricka ett stort glas vatten så snart man gått upp på morgonen. Fan tro't men det kostar inget och kan väl knappast ställa till någon skada, så det försöker jag göra också.

Sammanfattningsvis kan jag väl konstatera att det mål jag satt upp för mig vid start förra året uppnåddes. Jag väger nog mindre nu än jag gjort på säkert 25 år. Men det finns utrymme för ytterligare viktminskning. Årets mål är ytterligare 6-8kg. Kommer jag dit (och det borde inte vara omöjligt) så ska jag känna mig verkligt nöjd!

Min erfarenhet från det senaste året får bli att motion i all ära, men ska man verkligen tappa i vikt så är det matintaget man ska ge sig på i första hand.

Ja, det här var fruktansvärt egotrippat, vem 17 har intresse av min mångåriga övervikt och mina ambitioner att bli av med den? Kände helt enkelt att jag ville förmedla något POSITIVT!

Vi har blivit en katt fattigare sedan Randan fick somna in för ett par veckor sedan.

Randi Kattun af Asketorp kom till oss för drygt 12 år sedan tillsammans med sin kullsyster Rut. Jag hade träffat på dem under ute-uppdrag på mitt dåvarande jobb, och de ingick i en kull på totalt 6 kattungar. Visserligen var de säkert 3 - 4 månader första gången jag såg dem, men även då stora för sin ålder, storleksmässigt kunde de mycket väl ha varit vuxna katter. De fortsatte att växa och blev riktiga mastodontkatter, åtminstone Randi som fick leva och bli en vuxen katt. För tyvärr försvann lilla Rutan innan hon hunnit bli 1 år ens. Gissningsvis blev hon tagen av något rovdjur eftersom hennes försvinnande var mystiskt och av allt att döma skedde inom ett par timmar en tidig morgon i april.

Randan och Rutan var mycket lika varandra, det enda som skilde dem åt i utseendet var att Randi var väldigt väldigt strimmig tigré utan något vitt på kroppen, medan Rutan var tabbytecknad och hade en liten vit fläck på strupen. De hade en anmärkningsvärt kort, slät och glänsande päls och det låg nära till hands att de fått heta Silke och Sammet eller Velvet och Silk, men dessa namn godkändes inte av tonårssonen. Alltså blev det Randi och Rut.

De var lite olika temperamentsmässigt, Rutan var social och tillgiven, medan Randan åtninstone till att börja med var lite mer reserverad. Hon fortsatte att tendera att hålla sig lite på sin kant, men då var det nog i minst lika hög grad de andra katterna hon ville ha ett avstånd till som till oss tvåbenta. Randan föredrog att leva utomhus större delen av sitt liv, även om hon inte lämnade gården i större utsträckniing än de andra katterna. Hon verkade vara en duktig råttfångare. Vintertid då det var kallt kunde hon söka sig inomhus lite mer, men såg gärna till att hon hade något avskilt ställe där hon fick ligga ifred. Källaren kunde vara en sådan plats.

De senaste åren fick Randan lite svårt att hålla vikten och vi försökte mata på henne så mycket som möjligt. I och med hennes vana att hålla sig på sin kant och utomhus fick vi flörta lite extra med henne för att hon skulle komma in och bli serverad, men även det blev en vana så småningom, och hon sökte sig mot slutet själv in för att bli trakteras flera gånger per dag.

 

 

Randan tidig juni-morgon i år, på väg ner från sitt tillåll på höskullen och till en väntande frukost.

 

För ett par veckor sedan blev hon så akut dålig och jag valde att inte jobba på att hon skulle bli äldre en sina dryga 13 år.

På facebook läser jag att ett fall med handel med HWSD-drabbad connemara kommer att bli föremål för rättslig prövning i Frankrike efter årsskiftet. Det kan ses som toppen av ett isberg, vi har vid det här laget sett väl många exempel på ägarbyten av connemaror som fått tragisk utgång pga HWSD. Fallet i Frankrike uppmärksammas också av CPRG i gruppens blogg. Av tidsbrist väljer jag att inte göra någon närmare analys själv, utan nöjer mig med att hänvisa till nämnda länkar. Jag är knappast den enda som lär "följa fallet med intresse" (har vi inte hört en liknande formulering tidigare under den tid frågan om vissa connemarors dåliga hovar varit på tapeten?).

En helt annan sak som kan nämnas är ett avhandling som behandlar HWSD. Den har gjorts av Jennie Sandman, och jag har själv inte hunnit titta på den ännu, men fått intrycket att den är läsvärd. Den kan hittas via connemara.nu.

Bland brittiska gräsrötter kan man ana beslutsamhet. När de tycker att deras avelsförening är för passiv skrider de själva till verket och samlar ihop tillräckligt många namn för att det brittiska connemarasällskapet BCPS ska bli tvungna att arrangera ett extra medlemsmöte om HWSD. Mötet kommer att äga rum nu på söndag.

Inför det mötet (gissar jag) har en poster gjorts av en enskild medlem. Dess budskap är viktigt att sprida, för tyvärr kan man nog ana både obefogad rädsla och vrångföreställningar i uppfödarleden, vad gäller HWSD.

Nu när vi har de vetenskapliga bevisen och har kunnat testa för bärarstatus i drygt ett år, är det dags att ta nästa steg i kampen mot HWSD. Vi ska se till att inga nya föl ska behöva födas med defekta hovar men samtidigt undvika att diskriminera och sålla bort anlagsbärarna bara pga deras bärarstatus. En bra ponny är en bra ponny och har sin plats i avelsarbetet oavsett det faktum att den bär på en känd recessiv gen. Avelsbasen i rasen har egentligen varit begränsad alltsedan stamboken skapades, och den har nog dessvärre smalnat av ytterligare genom åren. För rasens framtida välbefinnande och existens är det viktigt att ta vara på hela den genpool vi har att tillgå. Siffrorna så här långt tyder på att andelen anlagsbärare av HWSD i den totala populationen kan ligga runt 20 - 25%. Att välja bort alla dessa vore kontraproduktivt och innebär en ökad risk för att andra sjukdomsgener skulle anrikas i beståndet och skapa nya genetiska problem. Se därför till att bevara den genetiska diversiteten och utnyttja samtidigt den kunskap vi tack vare CPRGs arbete nu har. Testa avelsdjuren och BREED SMART!

Det här är posterns budskap:

Our Breed

TESTING IS IMPORTANT because we can eliminate Hoof Wall Separation Disease if we know which ponies are carriers.
We have a small number of bloodlines and all ponies are important to safeguard the future of the Connemara pony breed.
FIGHT THE DISEASE, NOT THE CARRIERS