Idag har Stina ridit Sparven ännu en gång och Nillsson för första gången. Jag har kommit igång rätt regelbundet med Nisse nu, och tyckte det kunde vara dags för honom att känna på lite mer "riktigt arbete". Stina tyckte att han, i likhet med de andra hästarna, var trevlig, och det är ju roligt att höra att jag inte är ensam om den åsikten. Jag har ju alltid gillat alla de ponnyer jag har idag trots att de alla är ganska olika individer, tycker faktiskt att det är svårt att ha någon särskild favorit även om Pottan förstås intar en speciell plats i och med att hon alltid varit den jag tänkt ha kvar för egen del.

Nisse fick ett rejält pass med trav och galopp. Han har säkert tränigsvärk nu. Därtill har jag fått hjälp att få till ett minimalt "naturhinder" på min ridvall. Jag har själv ridit alla tre hästarna över då stocken låg på marken, ca 15 cm hög. Nu har den höjts lite i ena änden och Stina lät både Nisse och Sparven skutta över några gånger. Jag har inte lärt mig fördröjningen i min kamera så jag missade alla Nisses hopp, men lyckades få ett par bilder på Sparven över stocken. Sparven har ju visat sina hoppanlag tidigare, då hon i trängt läge hoppade ut ur hagen för ett par år sedan, men annars har det  varit brist på hopptillfällen fram tills nu.







Sparven fick "som vanligt" också beröm för sin insats under ryttare idag. Hon har utvecklats åt rätt håll hela vintern och våren.







Pottan fick en uteritt med mig idag. Inte tillräckligt för att bli trött, hon har nu riktigt god kondition och orkar närmast hur mycket som helst känns det som. Och ibland tenderar överskottenergin att kanaliseras lite mindre lämpligt, hon har ju en fallenhet för att "se spöken". Största problemet idag var en fårflock i en hage intill vägen. Läbbig värre tyckte larvpottan.

Nedan ett par bilder av Pottan och mig för en vecka sedan.

Rena sommarvädret har det varit ett par dagar nu. Tyvärr innebär det att även flugorna och i förlängningen än värre blodsugare är på väg...

Idag har Stina varit här och ridit Sparven igen. Sparven utvecklas för varje gång och blir starkare, lyder omdömet.







Sedan var det Pottans och min tur. Det behövs verkligen att någon tittar på mig ibland, och Stina var dessutom snäll och hanterade kameran så det blev en hel del bilder på oss. Det är förstås bedrövligt att se hur illa man själv rider, men desto mer peppad blir man att försöka jobba vidare på det.

Även försummade Nillsson fick kånka på mig en stund i paddocken innan det blev de andras tur. Han har ju, pga tidsbrist och att han kommit sist i prioritetsordningen, inte hållits igång på samma sätt som damerna ovan. Men han tar sig och orkar lite mer för varje gång på det alldeles för tunga underlaget. 

Senaste tiden har jag hållit igång rätt bra med mina ponnyer. Efter att ha stått i stallet medan hästarna skoddes fredagsförmiddagen för en dryg vecka sedan, for jag hem för att tina upp medan hästarna fick "vilodag" i skitvädret. Medan de skoddes hade marken utanför blivit vit av blötsnö, som sedan övergick i regn, och regnet skvalade ordentligt resten av dagen. Själv hade jag aldrig kunnat föreställt mig att jag den 20 april skulle kunna frysa som jag gjorde i stallet den dagen, vinterjacka och långkalsonger till trots. Och det var ett gäng ponnyer under dyngsura täcken som fick komma in igen redan sen eftermiddag. Men sedan... Minst en häst per dag har jag suttit på sedan dess, i nulägen 9 dagar i sträck. Minns inte när jag senast ridit så mycket. Kanske har det inte hänt sen jag var på ridläger för nästan 40 år sedan och under närmare 2 veckor red 2-3 pass per dag på 2 olika hästar. Som det varit nu så har jag knappt hunnit uppdatera dagboken. Inser att jag inte lär orka det här tempot hur länge som helst...

Lördagen efter den kalla och blöta fredagen var vädret fint - och jag satt instängd på ett föreningsmöte hela dagen och hade inte alls räknat med att hinna/orka rida. Men inspirationen infann sig och det blev en timmeslång kvällstur med lilla Sparven, som fick lite miljöträning då vi hamnade vid en fårhage. Sparven, som nog aldrig har sett såna djur tidigare ansåg att det var läge att vända och skena hem, men efter lite övertalning passerade hon förbi i vad som väl närmast kan beskrivas som passage!

På söndagen hade vi tur med vädret då Stina kom. Mörkt och grått var det, men dessbättre slapp vi regn. Stina red Sparven och tittade på mig och Pottan. Nyttigt för mig, som förstås fick en del att jobba vidare med.



Sedan fortsatte veckan och jag har ridit alla tre hästarna flera gånger, ute och i paddocken. Vädret har varit regnigt emellanåt, men jag har lyckats pricka in mina turer då det hållit uppe, och vårvärmen verkar nu vara på väg att etabblera sig, varaktigt den här gången hoppas jag. Tofsvipan har jag faktiskt fått höra också. Inte "hemma" vid stallet, men en kilometer bort då jag var ute och red. Bara en gång dock, har jag hört den där, trots att jag sedan passerat förbi flera gånger på samma ställe. Och det verkar ju faktiskt lite konstigt...

Två gånger då jag suttit av efter ett ridpass har Drutte-katten legat platt på marken utanför stalldörren. Då har hästarna, vid första tillfället Pottan och sedan Nillsson, sänkt huvudet och nosat på katten en stund, och katten har legat stilla och accepterat det. Tänk om man haft en kamera skjutklar då, men det har man ju inte då man just hoppat av en häst och är på väg att leda in den. Katten blir för övrigt 16 år i år, och åldern börjar märkas. Hon har lite svårt att hålla hullet, så vi försöker skämma bort henne lite extra med god mat. Och hon hävdar inte sitt revir lika ihärdigt som tidigare.

Även Nillsson börjar så smått komma igång nu. Igår blev det lite miljöträning för hans del. Det stod vatten över vägen på ett ställe i skogen, och där kunde man inte gå ansåg Nisse. Det ville sig inte bättre än att jag fick gå före, och då följde han snällt med. Då vi sedan kom samma väg tillbaka trodde jag att problemet skulle vara löst. Men inte, Nisse vägrade återigen gå genom vattnet med mig på ryggen, och den här gången var vi ändå på väg hemåt. Det blev att hoppa av och gå före än en gång. Och nu fick han gå genom vattnet med besked. Flera gånger ledde jag honom fram och tillbaka. Det värsta var att vattennivån steg över mina kängor, som blev vattenfyllda. Inte så trevligt direkt, men tur att det inte var kallare. Sedan äntrade jag återigen Nisse på "bortsidan" om pölen, och då gick han äntligen igenom vattnet själv. Mina kängor står fortfarande på tork.

Nisse har annars blivit vuxen, åtminstone i munnen. Vid 5 års ålder har han fått 2 hingstbetar i underkäken, en på väg ut i överkäken och den sista känns som en liten upphöjning och lär väl bryta igenom snart den med. Annars har han kvar sitt "barnasinne" och stoppar gärna sånt som grimskaft i munnen när han kommer åt. Nu häktar grimskaftet gärna fast bakom betarna i underkäken, med resultatet att Nisse får lite panik och slänger sig bakåt. Så att binda honom så han når att bita i grimskaftet innebär numera inte bara att man riskerar ett söndertuggat grimskaft. Man kan få en panikslagen Nillsson också, som kan ställa till sig i munnen genom att slänga sig bakåt när grimskaftet han är bunden i fastnat mellan tänderna...

Hästarna har mest gått utan täcken i hagen sista veckan, för vädret har varit så fint. Det innebär förstås att de rullar sig och det tar längre tid att borsta av dem inför ridpassen. Men det får man ta, de måste ju kunna få chansen att göra sig av med alla lösa hår själva också.

Jag fick en bild på Pottan i tisdags då jag tog kameran med mig ut i hagen.



Och så här fint ser det ut i vägdikena och lite varstans i övrigt också nu.

Den här helgen har jag försökt utnyttja det fina väder som har varit, inte minst med tanke på att fint väder inte är någon självklarhet. Flera dagar den senaste veckan närmast regnade bort, värst var det i fredags. Tur nog slapp vi här det vinterväder som närmast verkade lamslå Stockholm med omnejd igår.

7 timmar med hästarna blev det för min del igår. Alla tre fick gå varsin sväng med mig. Regnandet hade fört med sig att min ridvall kändes för blöt att vara på och paddocken för tung, så det blev vägarna som gällde. Hade ett par trevliga turer med Sparven och Nillsson. Den senare tog det ett tag att hitta i hagen då han skulle hämtas in. Det kan ha sina sidor att snubbla runt bland sly, taggbuskar och stenbumlingar från senaste istiden. Bland mycket annat är det minst sagt opraktiskt att vara näst intill blind:-(

Efter att ha aktiverat de båda yngre förmågorna fick det sedan bli Pottans tur. Inspirationen hade väl så smått börjat tryta vid 6-tiden på kvällen och jag tänkte mig ett snabbt men någorlunda effektivt pass. Chansade på att kunna jobba lite på vallen trots allt, men gav upp då det klafsade för mycket. Fortsatte istället grusvägen bort, åt ett håll jag inte så ofta rider. Och där skulle larvpottan förstås börja se sina regelbundet återkommande spöken och börja spela apa och försöka vända. Jag uppskattar mycket hos min kära Pottentott, men det här uppträdandet är klart tålamodsprövande och tär en del på vår relation. Efter att ha fört en viljornas kamp några gånger, och dessemellan lyckats gå framåt en bit, så vände jag hemåt igen, vägen ledde ändå inte till något vettigt mål. Istället fick det bli en sväng på gammal invand vägsträcka innan vi slutligen definitivt vände hemåt.

Nästan hemma började det skramla betänkligt och det var ena framskon som blivit mycket lös, den hängde bara fast i några söm på utsidan. Bara att be min snälla sambo om hjälp att dra av skon, något jag också brukat göra själv med synen i behåll. Ja, på den tiden drog jag både av skor och satte fast tappskor, det var tider det.
Nu sitter skorna hur som helst på övertid, så det var väl inte så konstigt om en av dem släppte. Bara att invänta hovslagaren som redan var bokad till kommande vecka.

Trots tappsko dristade jag mig till en halvtimme i paddocken idag. Tycker jag fick till ett ganska lagom pass där med tanke på det jobbiga underlaget. Därefter var det slut på inspirationen, "ungdomarna" fick ledigt då jag tyckte jag borde försöka hinna med LITE annat än hästarna idag.

Bilder från helgen finns förstås inte, så det blir ett par från Stinas senaste besök i måndags. 

Ur led verkar tiden vara. vi hade en s k grön jul - nu har vi en vit påsk! Nåja, aprilväder hör väl våren till, men då det var så trevligt som det var i senare delen av mars, så ville man ju tro att våren var definitiv. Hästarnas utetäcken plockades av, som på den här bilden från 23 mars.



Sedan blev det kallare igen, och därtill ordentligt blåsigt. Och igår långfredag kom ju det riktiga bakslaget, först regn och sedan snö, som föll hela dagen. Hästarna hade åter fått gå ut med vintertäckena på, och täckena var genomblöta då hästarna fick komma in ganska tidigt på eftermiddagen. Ingen dag för uteaktiviteter för min del kändes det som, och jag höll mig inne och fick lite gjort där istället. Och snön låg kvar i morse, så här såg det ut då hästarna kommit ut på påskaftons morgon. Men glådjande nog drillade lärkan vädret till trots!



Det var planerat att Stina skulle ridit igår, men det ställde vi in. Annars har hon varit här några gånger sedan jag sist lade ut bilder här på bloggen. Senast för en vecka sedan, då båda mina tjejer fick en hel del beröm:-) Däremellan försöker jag hålla igång hästarna själv. Ibland har det gått bra och ibland inte lika bra - ungefär som man kan förvänta sig alltså. Tyvärr är det bara att inse att tiden (och i viss mån orken) inte räcker till. EN häst är väl ungefär vad som vore lagom för mig, gissar jag. Nu känns det som jag har 3 ständigt dåliga samveten som väntar på att aktiveras.

Men jag är ändå glad åt mina fina ponnyer, som nästan alltid är så positiva att hålla på med. Och så får jag vara glad över att hästarna är friska och skadefria, det är ingen självklarhet. Hoppas det får fortsätta så.



Stina rider Pottan 17 mars



Stina rider Sparven 31 mars

Det blåste kallt och var lite ruggigt att stå med kameran vid ridbanan igår. Men Pottan fick jobba sig varm istället.

Idag har Stina varit ute hos mig och suttit på ett par av hästarna. Först ut kom Stellaria ("Sparven").













Därefter fick Pottan sig en genomkörare.

Vädret var fint, sol och inte för kallt. Underlaget på vallen fungerade skapligt, även om det förstås var lite jobbigt med snön för hästarna.

Det finns en hel del att jobba på. Men det visste jag ju:-) Och det gör det ju för övrigt alltid.

Vi är inne i advent men jag känner då ingen stämning. Vädret har hittills hållit sig på åtskilliga plusgrader och det är lerigt i hagarna. Men mörkt och grått är det bevars, så där har man kanske lite julstämning trots allt. Och nu då vi går in i december så kanske kylan kommer?

Egentligen gör det inte mig så mycket om kylan uteblir. Men hästarna har förberett sig för vintern och åtminstone 3 av de 4 har lagt på en rejäl päls. Det innebär förstås att de bör klippas om de ska kunna ridas utan att bli jättesvettiga direkt.

Pottan låter sig INTE klippas bara så där. Vid första försöket att klippa henne för 2 år sedan verkade något hända, och sedan gick det inte att närma sig henne med maskinen. Det slutade med att en snäll granne hjälpte till att klippa henne med en liten trimmer, som normalt används till hundar, och som egentligen inte orkar klippa en tjockpälsad ponny.
Förra året blev det aldrig av att klippa och sen blev det inte heller ridet något den vinter som följde så det gjorde egentligen inget. Men den här milda hösten som varit har inneburit att åtminstone vissa hästar blivit mer än genomsvettiga bara de rört litegrann på sig.
Så det gjordes försök med att visa Pottan klippmaskinen och då blev hon helt livsfarlig. Att klippa henne med den kunde man glömma. I min desperation tog jag till en vanlig sax och klippte de ytor jag ville ha klippta i omgångar för hand. Inte heller den behandlingen passade damen alla gånger, men vi blev åtminstone någorlunda överens så småningom. Resultatet ser förstås hemskt ut, men nöden har ingen lag. Och jag kunde äntligen börja rida lite mer ordentligt igen.



Så här såg Pottan ut för någon vecka sedan, då ännu inte riktigt färdigklippt. Fult som stryk men funktionellt. Ridande grannnar får väl ha roligt åt mig, det bjuder jag på. Jag är ju redan utfryst av de hästägare/ryttare som anser sig vara finfolket på bygden, så det gör ingen större skillnad.

Även Pottans lillebror Nillsson har blivit klippt med hjälp av snäll granne, och han fann sig tålmodigt i behandlingen. Han anpassade sig även utan problem till att gå med täcke. Där hade jag varit lite fundersam hur han, som verkar vara rätt kittlig mellan bakbenen skulle ta det där med benremmar på täcket, men det var inga problem.



Nyklippt Nillsson, för första gången ute med täcke. Här syns han tillsammans med Myristica.

Klippta hästar betyder att de måste täckas, och täcken har införskaffats för att räcka till åtminstone 3 av mina ponnyer, för såväl inne- som utebruk.
Och optimist som jag är inbillar jag mig att jag ska kunna hålla igång tre hästar i vinter också. Så full vinterskoning för dyra pengar har kostats på dem.

Bara att invänta vintern nu, vintern som jag trots att vi laddat för den hoppas ska bli kort, snöfattig och inte alltför kall.

Min minsta lilla Myra till ponny rider jag ju inte själv, så hon går mest och skrotar. Hennes sejour hemifrån i somras blev tyvärr väldigt kort, och här hemma är hon alldeles för liten för att sittas på av mig. Och någon annan ryttare i lämplig storlek har fortfarande inte anmält sitt intresse. Synd på en så trevlig häst. Hennes helbror Krumelur, omnänmd i mitt förra inlägg här, har sedan dess placerat sig även i regional LA hoppning. Kan man gissa på att även Myran med lämplig matchning skulle kunna utvecklas till en duktig tävlingsponny?

Det har jag fått idag, efter att jag engagerat Stina att komma ut till mig och hästarna.

Pottan och jag fick oss en nyttig genomkörare på vallen och sedan longerades övriga ungdomar lite. Tjejerna uppförde sig fint, medan Nisse som väntat var något obstinat. Efter att ha mopsat sig och protesterat mot de "krav" som ställdes på honom fogade han sig ändå ganska bra och fann sig i vad som gällde. Så det var nog rätt nyttigt för honom.

Lite bilder blev det på lohgeringen, tyvärr inget på Pottan, som skötte sig riktigt fint.



Stellaria aka "Sparven"



Myristica aka Myran eller Kryddungen



Corylus aka herr Nillsson spelar apa. För det är väl vad man är om man heter herr Nillsson?



"Nåja, om jag nu måste uppföra mig så..."

Igår var jag verkligen effektiv. Alla mina 3 ridhästar hann jag med att ta en sväng på. Det måste varit första gången jag ridit alla samma dag, något av ett rekord således.

Tänk att jag har så många fina ponnyer! :-)



"Arkivbild" - mina tre riddjur för ca 2 veckor sedan

När jag tog ett pass på vallen med Pottan, efter att först ridit en av mina gröna 4-åringar, så insåg jag att den 6-åring jag ser som ganska "oborstad och vildvuxen" faktiskt har kommit en bit på väg i utvecklingen mot målet "den fulländade ridhästen".

Ska nog unna mig att suga på den karamellen ett par dagar i alla fall... 



Dagens gobit - här i frihet

Idag har Myristica för första gången i sitt liv åkt hemifrån. Hon fick resa till en fodervärd ett par mil bort, där hon enligt planerna ska påbörja sitt liv som ridponny.

På det nya stället får hon en annan Connemara-tjej till sällskap, och hon heter Trollets Lucille. "Cillen" är mer eller mindre släkt med alla mina ponnyer, men minst släkt med "Myran".



Myristica installerar sig



Nya kompisen Lucille